Skam över riktiga jobb


Idag publicerar Dagens Nyheter en rätt förfärlig krönika av Emma Bouvin. Känd för att skriva söta småroliga familjelivskoketterande krönikor men här trampar hon rejält snett. 

För den är rakt igenom föraktfull. 

Bouvin vill beskriva sin vardag, som inbegriper barn, livspussel och det här fallet – städhjälp. 

Krönikan är laddad med flera olika slags brasklappar, ursäkter paketerade i små anekdoter. Hon har “massa ursäkter” till varför hon skaffade städhjälp. Hennes barn var dödssjukt och tvåbarnsschock och livspussel. 

Det blev “oemotståndligt” och därför fortsatte de det läsaren nu för länge sedan förstått är en synd. Ett slags guilty pleasure som hon känner sig lite smutsig för att hon unnat sig. Även om hon tyckte att det var “pinsamt”. 

Men genansen avtog när hon inser att fler (red.anm: gissningsvis creddig kulturvänster på Södermalm som ideologiskt är emot städhjälp och för flygskam) i bekantskapskretsen också är svaga i köttet och har städhjälp.

Men Bouvin erkänner att det “skavt”. Hon har kollat upp att firman har kollektivavtal men tror ändå att det är något lurt att man kan ställa in med 5 minuters varsel. Jag tänker att Bouvin kanske kan göra som jag, som efter ca 16 år med RUT aldrig någonsin ställt in med 5 minuters varsel av repsekt för deras jobb. Betalar gör givetvis bolaget. Städare har månadslön, inte provision. 

Trots att hon unnar sig ett skam-orsakande guilty plesaure som hon hela tiden ber om ursäkt för fortsätter hon att skämmas över hur PRIVILIGERAD hon är. Och sedan kommer ordet igen. Hon skäms. Skam. 

Tills hon ger upp och bestämmer att alla lite högre moraliskt stående människor som hon själv vill tillhöra städar själva. Annars kan inte ens barn förstå städning och hur man tar hand om sig själv. 

Det var länge sedan jag kände från första orden i en artikel hur jag nästan vill be om ursäkt å hennes vägnar över vad hon gjort här. Och jag vet inte ens om hon inser vidden av det. 

Något som bara kanske skulle bli en ytterligare lite personlig och privat gullig episod från en person som känner sig som vanligt folk men inte är det. 

På ett par tusen tecken av narcissism har Bouvin lyckats kräkas ur sig den kanske med föraktfulla artikeln någonsin över en hel bransch och ett yrke många utövare är stolta över. 

Städare. 

Ett yrke folk med elitjobb alltid sett ner på, trots att de har en samhällsbärande funktion liksom sopgubbar. Utan den yrkesgruppen skulle samhället väldigt snart inte fungera. Man kan anklaga Alliansen för mycket dumheter men en av de saker de gjorde allra bäst var att rakryggat försvara städbranschen genom RUT-reformen, som i ett svep gjorde en helt svart bransch vit. Sedan dess har i princip ingen svart städhjälp, de som har – där kan vi snacka låg moral. 

Innan 2007, när reformen infördes, var nämligen debatten högljudd och äckligt högfärdig att städning, det var bara en okej sysselsättning i offentliga miljöer som sjukhus, förskolor och äldrehem. Och kontor. Och riksdagen förstås. 

Men hemma – usch. 

Bouvin kunde inte uttryckt det bättre i sin kolumn. 

“……hotet om att mina barn växer upp till små antika adelsherrar som inte kan skilja på en dammtrasa och en sopborste”.

Hej, 2005 vill ha sin retorik tillbaka. Då LO och S gjorde reklamfilmer där karikatyrer på borgare sprang omkring i sin faktiska borg, eller slott, med kråsskjorta, sås i mungipan och ett litet hembiträde hunsades, som illustration på hur det är att städa hemma hos en familj. Och hur de antog att högern såg på yrket städare. 

När det i själva verket är vänstern som ser på städare så där. Som hembiträden, som slavar, som mindre värda. 

Det är Emma Bouvin och hennes föraktfulla skam över städerskans arbete som ser på henne som en slav som är mindre värd. 

Hon och hennes skamfyllda medieelitspolare ser i själva verket ner på städerskans hederliga jobb hon valt att arbeta med istället för att leva på bidrag eller jobba någon annanstans. Kanske driver städerskan just du har i ditt hem ett eget bolag för att just hon ville ha frihet.

Men det är väl lätt hänt att se ner på andra eftersom att ingenting väl blir flottare än att vara fast kolumnist i elfenbenstornet i Marieberg. 

Lite fakta till alla er andra som antingen skäms över att ni har städhjälp eller skäms över hur usel Bouvins artikel är. 

Enligt branschen är fyra av fem städföretag mikrobolag, det vill säga en till nio anställda. 

56 000 personer arbetar med städning på olika sätt i privatägda bolag, ytterligare 20 000 är anställda i offentlig verksamhet som städare. Bouvins krönika dissar alltså inte 86 000 men samtliga av de 86 000 som nedlåter sig till att städa hem.

Men den viktigaste statistiken är den här: 

Nästan hälften av de som anställdes i branschen 2017 kom från arbetslöshet och över hälften av de anställda är födda utanför Sverige. Hög andel med låg utbildning. Framför allt sysselsätter branschen många kvinnor med flyktingbakgrund. 

Även om nidbilden av en städerska är en kvinna är 25 % av städarna män, framför allt i privat sektor. Men de som är VD är över hälften kvinnor. 

Just för att sådana som jag, och Emma Bouvin tills nyss, anlitar privat städhjälp omsätter denna viktiga bransch idag över 30 miljarder. På bara 10 år, tack vare RUT.-reformen, har omsättningen över med 13 miljarder på bara ett decennium. 

Men för en viss sorts vänster kommer det alltid vara finare att gå på bidrag tyvärr. Trots att städbranschen ska hyllas för att de är en av få branschen som på riktigt integrerar människor i Sverige. Som ger dem jobb och därmed språk på jobbet, arbetskollegor och självkänsla. 

Bouvin vill i sin krönika framtå som en person som syndat men nu gjort bot inför moralguden och genom torsdags-städningen vill hon nu betraktas som en person som trots att leva efter högre ideal är jobbigt offrar sig. 

Hon är inte längre en hycklare. Och hon räddar sina barn från att “bli små antika adelsherrar”. För alla vet att barn som växer upp i hem där man köper tjänster blir det. 

Eftersom krönikan är anekdotisk utan att ens göra anspel på att vilja konkretisera och anknyta till en större verklighet och omvärld, på krönikors vis, tänkte jag avsluta på samma sätt. 

Till skillnad från Bouvin ser jag inte städerskan som utsatt och offer. Utan som en person som valt ett yrke hon är bra på och sätter en ära i att utföra på bästa sätt. Som ser sin vikt i samhället i det stora men för vår familj i det lilla. Och ett jobb som är vitt och därmed fritt från det förtryck som automatiskt följer med svartjobb. Istället har hon branschenlig lön, försäkringar och lagstadgad semester. 

Vi skaffade städhjälp även innan RUT, en vit firma. Ett halvår senare kom RUT-reformen. Mina barn kom för 10 år sedan, i hela deras liv har vi haft städerska varannan vecka. Ändå liknar ingen av dem ännu några antika adelsherrar. Och kanske beror det på att barn gör som föräldrar gör. Vi föraktar nämligen inte städerskan, tvärtom försvarar vi henne när barnen någon gång försöker skylla en borttappad tröja på henne. Mina barn tror inte att vi är mer värda än henne på något sätt och hjälpa till får de ändå göra. 

De får städa sina rum, gå ut med papper och glas till återvinningen och de har två dagar i veckan de ansvarar för att rasta taxen efter skolan. I vårt andra hem i en by i Sörmland finns ingen städhjälp och där städar vi. Och tar hand om en trädgård med allt var det innebär. 

Om olika fina krönikörer slutade betrakta sig och sina liv som lite extra fina och sina val moraliskt överlägsna och ägnade sig åt lite reality check skulle sannolikheten verkligen öka att de inte växer upp till bortskämda snorungar. 

Ett råd i all välmening, Bouvin – sluta skäms över en hel yrkeskår så kommer du en bit på väg. 

……….

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap