Den förlorade ungdomen


Det finns många aspekter av pandemin och restriktionerna vi ännu inte pratat om. En av dem är ungdomen som gick förlorad. 

Bara en person som själv glömt hela sin tonår och ungdomens ljusa framtidsförhoppningar kan säga att det är ett klent pris att betala att offra den för att svepande formuleringar om mänsklighet, liv och död. 

Att vi snart haft två årskullar 18-åringar som spenderat hela eller halva sitt sista år på gymnasiet hemma. Att vi har tonåringar som spenderat 50 % av sin gymnasietid hemma. En tid då man ska planera inför framtid, njuta av att det snart tar slut, längta tills man får flyga fritt. 

Varje år föds ca 100 000 barn i Sverige. Vad händer när snart 200 000 unga fått sin student förstörd, sitt sista år på gymnasiet, sina framtidsförhoppningar grusade? Vad händer i en ung människa vars liv är satt på paus för en obestämd framtid?

Nej, det är inget litet offer att betala. Det är kanske det största offret någon i Sverige betalat om vi pratat om restriktionernas konsekvens. Som medelålders mamma till två 10-åringar har detta året som förflutit rusat på som alla år, kanske är jag en av de som drabbats minst av både pandemi och restriktioner. 

Ändå har jag inga problem att sätta mig in i hur förfärlig start på vuxenlivet snart 200 000 av de snart vuxna som i framtiden ska axla ansvaret fick. Dagens unga är framtidens forskare, lärare, ledare, föräldrar, sportstjärnor, artister, journalister, upptäckare. 

Tid är relativt, uppfattningen av tid. Ju äldre man är desto fortfare går åren. När man är barn och tonåring är ett år en livstid, en fortfarande stor andel av hela ens samlade livstid. 

Varför har ingen tänkt på det?

Varför lät man inte just 3:orna vara de som fick gå i skolan? Eller åtminstone köra ett roterande system som jag vet vissa skolor haft, där ettor, tvåor och treor går en vecka var?

Hur kan man som i Stockholm redan i december ställa in studenflaken? När de inte bidrar till någon mer smittspridning än valfri hemmafest? Och utomhus dessutom?

Men viktigast är hur detta långsiktigt påverkar de 200 000 unga människor som gått igenom detta. De som tog studenten men inte fick fira studenten och inget av planerna kunde genomföras. Inga jobb att få för att de branscher där unga får sitt första jobb – hotell, resturang och turism – blödde. Inga resor. Och inställda planer kan inte bara styras om till studier för universitet söker man två gånger per år. 

Hopplöshet är nämligen en farlig åkomma.

Det finns många beslut under pandemin som aldrig skulle fattats och proportionslösheten generellt har varit störande men att en massa medelålders personer i beslutsfattande positioner inte klarat av att backa ett steg för att få bra skärpa och se just de unga vuxnas situation i allt detta är nog en konsekvens inte bara de kommer få leva med länge. 

För det är två årskullar av framtidens vuxna som redan innan deras vuxenliv startat blivit kantstötta och tappat hopp. 

Kommer detta ta dem flera år att hitta energi, lust och riktning igen eller kommer en del av dem fått en permanent vilsenhet och hopplöshet? Ingen vet. 

Men att vi inte ens pratat om dem förvärrar saken. De är helt osynliga i debatten och när man tar upp dem är det alltid någon annan liksom jag mitt i livet eller för länge sedan passerat även det, som ilsket fräser att det är ett litet offert för att “rädda” några äldres liv. 

Vem är de att avgöra hur stort ett offer man förväntas göra är? Och empatilösheten i det uttalandet kan bara komma från någon som för alltid tyvärr tappat all kontakt med sin egen ungdoms ljusa dagar. 

Det har i själva verket varit ett alldeles för stort offer att kräva av landets 18-åringar, ett proportionslöst gigantiskt offer de aldrig skulle behövt betala. 

Att stänga skolor är i sig inte okontroversiellt. Det finns barn i Sverige och har alltid funnits vars enda trygga punkt är skolan. Vissa får sitt enda lagade mål mat i skolan. Barn till missbrukare, barn till föräldrar som försvinner ibland, barn till psykiskt sjuka, barn till fattiga, till trångbodda, barn som lever i hederskultur och förtryck. Det finns alla sorters skäl men som alla tycker lov är det värsta som finns, för den veckan är dörrarna till tryggheten stängda. 

Detta kräver att man alltid ser en stängning som sista utväg. Men att då inte ta hänsyn till vilka som är på väg ut i vuxenliv och vilka som inte är det är dubbelfel. 

Priset betalar inte bara ungdomarna och vi kommer alla få beta av den skulden lång tid framöver.

………………….

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 123 444 5847.

Köp min bok om hoten mot yttrandefriheten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap