Kvinnor och tiden


I en krönika går Jennifer Wegerup i Expressen hårt åt tiden kvinnor antas lägga på “obetalt hemarbete”. 

Nu är krönike-formen i sig anekdotisk, den ska ta avstamp i krönikörens liv så att anklaga den för anekdotisk bevisföring kommer jag inte. Hon utgår med rätta från sina vänner och sitt eget när hon beskriver hur dagens medelålders mammor, där jag själv ingår, upplever pressen kring en specifik sak – matlagning. 

Dagens kvinnor ägnar sig enligt Wegerup, felaktigt, åt att bry sig om mat och matlagning och hon utmålar det som en tillbakagång. Det var annat när vi själva växte upp på pulverdesserter och Skogaholmslimpor. Ingen mamma syltade och saftade som en feministisk handling. 

“Hur står vi här 2020 med svenska kvinnor som ännu genomför 5,5 h mer obetalt hushållsarbete i veckan än män?”

Innan jag borrar i den siffran vill jag ta upp termen “obetalt hemarbete” som jämställdhetsdebattörer och vänsterfeminister genom åren institutionaliserat som begrepp för den förskräckligt dåliga jämställdheten i Sverige. 

Ett annat ord för “obetalt hemarbete” är nämligen livet.

Det begreppet använder jag mycket hellre. Vem var det som hittade på att man ska få betalt för att leva? Betalt för att jobb på ett jobb är vi alla överens om, men allt utanför arbetstid är “obetalt hemarbete”. Skaffar man frivilligt barn tar man frivilligt på sig eoner med mer tid som måste läggas på att leva. Alla om packat åt en bebis på resa har själva åkt uppför på den exponentialfunktion livet utan barn blev när första barnen kom. 

Statistiker måste definiera saker de mäter, varför obetalt hemarbete existerar som term. “Livet” blir givetvis för flummigt eftersom den enda gången de flesta inte anstränger sig i livet är när de sover, även om detta också för en del är en slags kamp. Men vi lever inte statistiska termer. Obetalt hemarbete passar bara just i statistiska rapporter tycker jag. Livet är kul men också delvis jobbigt, det får man inte betalt för utan ska vara glad att man lever. 

Så till uppgiften 5,5 h per vecka. Jag frågade Wegerup på Twitter varifrån den kommer, för ni kan liksom jag notera att någon källa inte anges. När jag skriver debattartiklar åt Expressen ibland får jag alltid redogöra noga för varenda siffra jag publicerar, och påståenden. Men krönikörer har tydligen inte samma regler, de kan hala fram vad som helst ur hatten och publicer rakt av. 

Därför frågade jag skribenten själv, en person som själv använder Twitter hyfsat flitigt i jobbet. Jag fick inget svar och när jag flera dagar frågade igen fick jag svaret att hon i princip “inte hade tid” att ge mig källan. Märkligt då när jag själv i mina faktaspäckade inlägg alltid länkar till källan och därför vet exakt varifrån varje påstående kommer men hon visste alltså inte på rak arm. 

Hon hävdade dock i en tråd att den korrekta siffran är 5 h och 36 minuter, varför jag tror att Jämställdhetskartan är hennes källa då den siffran finns där. 

Förtydligande 15.36: Wegerup ansåg inte att det tydligt nog står att SCB är källan, från 2010. Trots att det är länkat medan. Jämställdshetskartan är f ö ägd av Västra Götalandsregionen, data SCB.

Deras källa i sin tur är SCB:s tidsanvändningsundersökning från 2010. 

Detta är alltså tio år gamla siffror.

Det är därför missvisande att som Wegerup hävda att detta gäller 2020, istället hade det varit ärligare att berätta att undersökningen är ett decennium. 

Den kan ni läsa här. I den står att i snitt jobbade kvinnor och män lika mycket 2010, men att medan män arbetar mer gör kvinnor mer hemma. Och i ett jämställt förhållande är det ju summan totalt som räknas. Den som jobbar deltid och därmed drar in mindre pengar ska givetvis då hämta barnen på förskolan etc. Det är därför man går ner i tid, för att få tid men bland annat sådant som att umgås med sina barn. Umgås med barn innebär nästan alltid jobb, som föräldrar vet. 

Ser man på SCB:s diagram kan man tydligt se hur skillnaden mellan livet och jobbet förändrats. Kvinnor jobbar mer och mer över tid, män gör mer och mer av livs-sysslorna. 

Det har alltså inte varit bättre historiskt än det var för tio år sedan med jämställdheten. 

1990 la kvinnor 4,5 h per dygn på livssysslor. 2010 var siffran 3,5 h timme per dygn. När man mäter igen kanske siffran fortsätter linjärt neråt och då är nere på 2,5 h, det får vi se. Men RUT och möjligheten att köpa allt från pennor och väskor till skolstart och barnens alla kläder till mat, hushållsmaskiner och böcker har garanterat minskat livs-tiderna för de flesta från 2010 till 2020. 

Även de städer som inte har Mathem går det fortare att handla då man t ex kan beställa och hämta kassar eller i alla fall blippa maten själv och stoppa direkt i kassar som man checkar ut, vilket sparar 20 min per shoppingtillfälle typ. 

Men att männen jobbar mer än kvinnorna samtidigt som deras andel av hemarbetet ökat är det ingen feminist som någonsin lyft upp. 

Eftersom Wegerup använd SCB-rapporten fortsätter jag att använda den som källa så siffrorna blir jämförbara. 

“Småbarnspapporna ägnar 75 minuter mer per dygn åt totalt arbete än småarnsmammorna”.

Samtidigt som papporna ökat sin arbetstid (förvärvsarbete och livet) har småbarnsmammorna minskat sitt hemarbete med 90 minuter per dygn, varav 55 minuter istället läggs på förvärvsarbete.  

Slutsatsen här är att kvinnor och män lägger lika tid på arbete idag men när männen jobbar mer så lägger kvinnor något mer tid på livets sysslor, samtidigt som det totala livspusslandet minskat i tid då kvinnor jobbar mer än för 30 år sedan. 

Vi är helt enkelt mer jämställda än någonsin även om kvinnor borde jobba ännu mer, på jobbet. 

Slutligen tänkte jag gå tillbaka till Wegerups kompisar som alla säger sig vara utmattade av pressen kring mat. Jag är nämligen samma generation som Wegerup, jag är född 1975 och hon 1972. Här fortsätter jag på anekdotisk bevisföring. 

Det är helt korrekt att våra mammor inte alls som deras mammor höll på att safta och sylta och greja. Det var 70-talet och 80-talet och trenden med halvfabrikat som inleddes på 60-talet (då högsta mode) fortsatte glatt, och sedan kom micron och bakmaskinen. 

Men där stannar igenkänningsfaktorn. 

Förbluffad läser jag att hennes kompisar får dåligt samvete över att de på vardagar steker korv och kokar makaroner. Eh, varför då? Som hon skriver, vi är själva uppvuxna på det. Som i mycket som rör kvinnor handlar det istället om en konstruerad press, en inbillad. Massa kvinnor inbillar sig att andra bryr sig om vad de håller på med, framför allt andra kvinnor. 

Personligen har jag aldrig tävlat i grenen MAMMA med en enda individ levande eller död. Så jag känner igen alls igen mig i den press kvinnor hävdar finns att bli smal på två veckor, hämta supertidigt, bara ta med egenbakat till fikat på förskolan och bla bla. Kanske för att den pressen sitter i huvudet på osäkra kvinnor, vad vet jag. Jag fick i alla fall ingen bok på BB där det stor “Så här förväntas du vara som mamma – följ slaviskt”. 

Antingen är jag helt unik eller så är helt enkelt mycket av den här mamma-pressen något bara vissa kvinnor upplever, och att det framför allt sitter i deras egna huvuden. Jag har varit alldeles för trött under småbarnsåren för att ens palla att bry mig om andra föräldrar helt ärligt men så fick jag också tvillingar så det hjälpte kanske. 

Förbluffad läser jag också att samma kvinnor som känner sig dömda över korv samtidigt känner press över att koka sylt, om man ska hårddra det Wegerup skriver. 

Jag är absolut en av de kvinnor som man tydligen ska förfäras över i artikeln, de som inte kan låta bli att gilla köket trots att den feministiska revolutionen nästan svept över åtminstone västvärlden. Men inte uppnått nirvana ännu just på grund av alla envisa kvinnoexemplar som vägrar överge spisen. Vi. Som står i vägen för andra kvinnors totala frigörelse genom att envist älska att koka saft. 

För jag älskar att laga mat. Jag odlar dessutom till och med mat sedan över 10 år tillbaka. I höstas har jag börjat odla inomhus, så mycket älskar jag mat. Maken älskar också mat. Och han jagar, igår kom han hem med sju fasaner har skjutit som han själv styckade och la i vakum i kylen för att möras. Mat är vårt största intresse, både att få fram egen, laga själv och äta andras. 

Så jag är otroligt nördig med allt som har med mat att göra. Jag har till exempel redan fyra olika snapsar och tre sorters hemgjord likör i skåpen. Och tre sorters hemkokt sylt som står i rader i förrådet på landet, väntar på hemstekta pannkakor eller våfflor. Just nu torkar jag sista delen av årets chiliskörd i torkmaskinen. Jag plockade återigen svamp i helgen som vi torkar och lägger i burkar. 

Jag är kort och gott en sådan outhärdlig bakåtsträvare till kvinna som längtar efter mormors tid i förkläde.

Eller så är jag exakt som Wegerup, förutom att jag måste belägga fakta i mina artiklar. Vi är lika gamla, har båda barn och försörjer oss på att skriva saker. Jag driver mitt eget företag, hur hon gör vet jag inte men hon har åtminstone fasta kontrakt. 

Det är just det blame-game som Wegerup vill kritisera i artikeln hon istället deltar i utan att fundera på det. 

Det är trams att kvinnor som idag har som intresse att koka sylt och göra eget örtsalt är någon slags bock om foten inom jämställdhet. Det går utmärkt att steka falukorv på tisdagen, som i mitt hushåll inte ens serveras med grönsaksstavar utan helt vanlig skivad gurka och körsbärstomat, och göra egen sylt på lördagen. Utan att för del skull vara någon slags bakåtsträvare. 

Jag förstår att syftet med artikeln egentligen var gott, hon vill uppmuntra kvinnor att just leva på som de vill. Men den landar ändå helt fel. 

Istället blir det ytterligare en i raden av krönikor som ska utmåla kvinnor som ett slags hjälplösa offer. I den här offer för den Heliga Moderns krav. Jag hävdar istället att kvinnor måste sluta noja så förbannat över vad andra kvinnor tycker om dem. 

Det är där skon klämmer nämligen. Massa kvinnor går runt och bryr sig om vad andra mammor ska tycka om dem. Mammor de känner, sin egen mamma, mammor de knappt känner på dagis. Måttstocken är hur de tror andra mammor lever, sådana de känner och framför allt kända mammor. 

Kan ni inte bara skita i det?

Alla gör så gott de kan. Man måste inte vara intresserad av mat och skit då i det. Stek din korv även lördag och söndag och var glad. Eller så är man det, som jag. Och då ska du skita i om min största lycka i livet är att baka bröd eller plantera grönsaker jag sedan förädlar i små brukar och flaskor. 

……..

Sajten är gratis utan annonser och går inte att prenumera på. Vill man trots detta stödja sajten:

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Köp min bok om hoten mot yttrandefriheten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap