Kommentar till recension


Det är mycket glädjande att tidningen Arbetet redan samma dag boken kom ut mailade mitt förlag och ville ha ett ref-ex. Ännu roligare att det var LO:s tonårsklubb Inte Rasist Men som skulle recensera. 

Sågningen kom idag. Jag hade satsat mina pengar i helgen på att det var en av följande: 1) trött och självklar, inget nytt 2) hur kan så namnkunniga låna ut sig till den här haveristen? 3) den är fel på X Y Z ställen och därför oseriös.

Jag hade också förväntat mig att vänstern nu blir gruvligt besvikna över bristen på det de trodde boken skulle handla om – mig själv.

Det finns inte en rad om att jag blivit deplattformerad, utsatt för drev eller något annat. I själva verket står det i inledningen att inget sådant finns med. Istället är det en bredare debattbok. Eller jo, det finns faktiskt två meningar som båda refererar till när jag fick en tweet anmäld för att jag publicerat en Mohammed-karikatyr, varav en mening handlar om en påstådd advokat som mailade och den andra handlar om en anmäld tweet.

Nu tillhör det inte vanligheterna att hålla på att kommentera recensioner egentligen men eftersom den är full med felaktigheter kände jag mig nödgad. 

Och så ville jag förstås att bloggläsarna inte missar den. 

För er som inte känner till tidningen Arbetet har ni inte missat något. Det är inte en riktig tidning, det är LO:s egenägda medlemstidning. De som jobbar där tas i huvudsak från arbetarrörelsen, och artiklarna de skriver är LO-opinon. I samtliga delar, även om de påstår att de har en Kulturdel, Nyheter etc. Det är ett förvuxet medlemsblad helt enkelt för LO:s 1,1 miljoner medlemmar, en siffra som stadigt har sjunkit under 2000-talet. 

Jag avhåller mig från att kommentera Myras kompetens utan låter er själva bedöma. 

Den är ca 6 000 tecken lång, långt för att vara en recension ändå. Men det blir inte så mycket tecken kvar när Myra använder dryga första tredjedelen åt…..sig själv. Ett oväntat grepp på en bokrecension. 

Som att hon redan innan boken skrevs ville recensera den, ändå snyggt att erkänna öppet att ingen ville betala tycker jag. 

 

Hon börjar starkt med faktafel. Jag och Ann Heberlein, som skulle varit medförfattare, drog in 330 000 kronor. Men när Kickstarter tagit sina avgifter återstod ca 140 000 kronor var. Eftersom Ann Heberlein under våren hoppade av projektet har jag alltså skrivit boken för 130 000 kronor.

Det täcker knappt produktionskostnaderna med en upplaga på 2000 ex. 

Men hur som helst, det är ett sidospår men som jag ändå tycker att ni läsare som finansierat har rätt att få klarhet i.

Eftersom Myra inte orkat faktakollat boken, som hon ändå tycker verkar stämma, måste hon hitta något annat. Hon måste fått boken i fredags så jag antar att hon skummat igenom den för läst, det kan hon inte gjort. 

Recensionen är oväntat slarvig. Jag hade förväntat mig en lusläsning just för att ondgöra sig över eventuella fel. Själv har jag hittat några stavfel/skrivfel direkt tyvärr, sådant vi författare alltid gör när vi öppnar bokhelvetet. 

Hennes tes är att jag är svepande och inte exemplifierar. 

Vilka andra ställen får vi inte veta”. 

Eller så har jag med otroligt många exempel på det i hela boken? 

Innan jag tar dem är det kanske mest slående i hennes recension att hon verkar ha trott att jag skulle skriva en slags allmän faktabok, en skolbok kanske? Ett uppslagsverk?

Alla böcker baseras på ett urval och ännu mer om de skrivs av en opinionsbildare. Boken är och förblir ett inlägg i debatten, precis som de flesta böcker om yttrandefrihet faktiskt, eller klimatet eller något annat aktuellt kontroversiellt ämne. Jag tror ingen annan än Myra trodde att boken skulle vara en faktabok. 

Men det är ju sakfel att det BARA är vänstern som vill inskränka yttrandefriheten. Det står inte någonstans i boken, tvärtom finns gott om exempel på högern eller mitten. Emmanuel Macron är liberal och honom kallar jag värst i klassen. 

Vilka andra länder finns då med i boken?

Australien (sid 132), som tills i juni 2019 leddes av Labour och som svarade att man ville inskränka yttrandefriheten på nätet efter dåden i Christchurch men de som de facto lagt förslagen är högern som vann valet.

Irland (sid 135), Frankrike, som ju alla vet leds av centerpartister/socialliberaler, (sid 124), Tyskland (sid 121) som vi vet leds av en koalition av KD och S men där justiteministern som införde deras lag Heiko Maas alltså är S. Polen, Ungern och Ryssland (sid 146-147). 

Jag har även en stort stycke om USA på sidorna 115-120 där både yttrandefrihetsjurister och experter citeras och vänsterprofessorer. 

Men enligt Myra får man inte veta vilka andra ställen som inskränker yttrandefriheten. 

Problemet är också att Myra inte förstått riktigt att boken alltså handlar om Sverige och hoten här. De internationella exemplen är bakgrund, precis som den historiska korta genomgången. För att man ska sätta de svenska hoten mot yttrandefriheten i en större kontext för att förstå dem bättre då världen är global och många hot kommer först utifrån. 

Hela kapitel 6 handlar om de svenska juridiska hoten mot yttrandefriheten. Kapitel 9 och 10 om hoten i den svenska kulturen och den svenska akademiska världen. 

Det sista exemplet jag tänker ta är böcker.

Trots att jag redan i inledningen skriver: “Ämnet yttrandefrihet är stort och många kapitel hade kunnat bli hel egna böcker….Jag har också val tatt ha en kortare historisk översikt av yttrandefrihetens historia som intet sätt ska betraktas som annat än en kort överblick för att sätta boken i en kontext.”  klagar hon på att jag inte skrivit mer om just nazismen.

Som inte yttrandefriheten i Nazityskland just är ett sådant ämne som man kan skriva en helt egen bok om. 

Där hittar Myra heller inga exempel. 

Hon orkade nog inte läsa till kapitel 9, som handlar om kulturen.

För där fokuseras merparten på just litteratur. 

På sidan 255-259 går jag igenom debaclet om Bokmässan 2016, som blev en följetong som varade i två år där olika kulturpersonligheter och förlag krävde att Nya Tider inte skulle få ställa ut (ett förlag som framför allt ger ut en tidning med samma namn). 

På sidan 260 tar som exempel Tino Sanandajis bok  “Massutmaning” som en bok som bibliotek vägrade ta in trots att läsare bad dem. 

På sidan 261 skriver jag om det JO-beslut som kom 2017 och som förbjöd just bibliotek att vägra låna ut böcker med hänvisning till bokens innehåll ex främlingsfientlighet. Inte heller får bibliotek vägra köpa in eller fjärrlåna böcker med den motiveringen. På samma sida går jag igenom att tillfället när Behrang Miri rensade ut barnböcker, bland annat Tintin i Kongo, från Kulturhusets bibliotek med hänvisning till rasism. 

På sidan 261 går jag igenom citat från olika bibliotekarier just med hänvisning till att man inte ska låta personliga åsikter styra beslut på bibliotek vad gäller innehåll. 

Slutligen har jag intervjuad författaren Einar Askestad om just litteraturen och han berättar om hur han behandlats av bland annat medias kulturgäng.

Men man måste ju orka läsa 250 sidor bok innan man kommer dit så jag utgår nu från att Myra helt enkelt inte klarade det och därför inte hittar “ett enda exempel” på moderna brännmärkningar av böcker. 

I en träffande illustration av svensk debatts fokus på meta-debatt har jag nu alltså levererat ett skolboksexempel på just det när jag sågar sågningen av min egen bok 🙂

Jag tycker bara att även en sågning ska utföras av en person som de facto läst boken. 

………………

Vill du visa uppskattning? 

Köp min nya bok om hoten mot yttrandefriheten!

Klicka här!

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap