Vad gör vi åt ungdomsrånen?

Bra fråga. Inte ingenting som är det svaret regeringen och stödhjulen C och L verkar ha. De tjafsar på om fossilfritt och straffbeskattning av plastpåsar. 

Det finns givetvis ingen enkel lösning och vi som har barn kommer i åratal få vidta helt andra försiktighetsåtgärder än vi är vana vid för att skydda dem från förnedringsrån och våld. Särskilt mot unga killar. 

Men en sak är säker – vi måste sänka gränsen för när man kan dömas för brott från 15 till 14 år. 

Det är nummer ett, och ta bort olika slags rabatter på straffen. Nummer två är att höja straffen. Som för personrån och misshandel, det måste vara kännbara strafflängder även för ungdomar. 

Vad gör man med kriminella ungdomar? Tonåringar som är totalt i fritt fall vad gäller normer och socialt beteende? Som kan övermanna en ensam kille med mångdubbelt fler och tortera, förnedra och sedan filma? Tja, man kan inte överlämna dem till socialtjänst. Det är en sak som är säker. Samtal och några veckor borta från polarna har vi testat i evighet. 

Men de ska inte sitta i fängelse och lära sig av ännu mer utvecklade kriminella. 

Varför inte införa en ny slags påföljd? Det dessa killar behöver är att komma bort från sina förorter och sina kriminella gäng, få disciplin och lära sig ett yrke. Gå klart skolan. Inte vård men inte fängelse traditionellt. Ska någon av dem ha en chans att komma ur kriminaliteten behövs något annat. 

Jag tror på att bygga upp en ny typ av ungdomsvårdsskolor.

Långt ut i skogen, långt bort från kollektivtrafik och vägar. Rymningssäkert men stor inhängnad inklusive en del skog och hinderbana. Ihomhushall för träning. Där fokus ligger på tre saker: skola, träning och disciplin, likt lumpen.

De som inte gått klart grundskolan ska göra det, sedan ska de antingen läsa in gymnasiet eller lära sig ett praktiskt yrke. Övrig tid läggs på träning och disciplin och då pratar jag inte gym. Gå 1 mil med tung ryggsäck, springa, bära tunga saker, putsa skor och bädda sängen. Upp tidigt, bädda sängen, inspektion, träning, frukost, skola, jobb, mer träning. Löpning, hinderbana, längdskidor, bollsporter. 

Jobben är att sköta saker på skolan. Trädgård, städning, laga saker, tvätta.

En slags military school utan vapenträning och roliga fordon. Och de ungdomar som rånar andra ungdomar ska låsas in i skogen i flera år. Bort från familj, bort från vänner, bort från förorter. I bästa fall kommer några på nya tankar under tiden, i värsta fall har vi tagit dem ifrån gängen ett par år. Borta från att skada andra under den tiden de är inlåsta. 

Det är ingen quick fix. Men det är åtminstone varken meningslös och för offren förnedrande mjuka straff eller en biljett rakt i famnen på ännu hårdare kriminella att lära upp dem. 

Mindre enheter där ungdomar från olika delar av landet samlas för att hindra att gamla lojaliteter återfinns i den nya miljön och tillräckligt litet för att de vuxna ska vara i stor majoritet och kunna bygga upp varje individ. 

För det är trasiga barn. 

Inga normala ungdomar blir förnedringsrånare. Det är killar som av olika anledningar inte har de normer och värderingar man ska ha, de är antisociala och har med stor sannolikhet inte rimliga uppväxtmiljöer. Många av dem har säkert olika andra psykosociala problem som man kan få bukt med av en kombination av fysisk träning, rutiner och regler, vettiga vuxna runt omkring, terapeuter och medicinering. 

De behöver tas ifrån sina vanliga miljöer inklusive familjerna för att både göra rätt mot offren att få riktiga straff men också för att några av dem ska ha en chans att bli något annat. 

Några kanske ändå bestämmer sig för att välja ett vanligt liv efteråt. 

Sedan tror jag att varje ungdom som hamnar där ska ha i sin personliga plan att be offren om förlåtelse någon gång innan de släpps ut. Frivilliga samtal, det blir meningslöst med tvång just på sådant. Om offren vill. I USA tillämpas det som ett sätt att rehabilitera kriminella med framgång. 

De som verkligen vill lämna sina kriminella liv bakom sig har mycket att vinna på att ta det ansvaret och möta sina offer. Som får berätta exakt hur de kände under brottet. Förövaren får inte säga något alls. De ska bara lyssna. Och på slutet, om de känner ånger, säga förlåt. Lära sig att förlåt ber man om, den tar man inte och den kan man inte kräva.

Men är man uppriktigt ledsen för det man gjort ger det något till dig och till offret. 

Det är det här inte vänstern förstår. Att högern inte är för strängare straff för att det känns bra i magen. Vi fattar problematiken med fängelsestraff men tycker att offrens rätt till upprättelse och straff för förövaren väger tyngre tillsammans med det skydd en inlåsning ger resten av oss. 

Vi fattar också att viss typ av rehabilitering är nödvändigt av framför allt unga. Men vård och socialtjänst som straff, eller samhällstjänst, duger inte. 

De allra yngsta antisociala ungdomarna, de som är under 14 år, kan inte heller daltas bort med frivilliga samtal med socialen. Om man åker fast för den sortens brott ska man placeras på ett annat boende omedelbart. Bara låta de vara kvar i sin hemmiljö är orimligt. Och flytta dem långt bort från sin hemmiljö, som ett första steg. 

Vi måste också införa fängelsestraff för folk som medvetet rekryterat barn till sina gäng och låter dem göra smutsigjobben för att de riskerar lägre straff. Och fortsätta störa ut gängen i förorterna, sy in de äldre en efter en för allt man kan hitta på dem. Vapen, knark och grövre brott. 

Det var så polisen städade under MC-krigen och det är så man kan tillbaka kontrollen i alla de förorter där kriminaliteten terroriserar de som bor där och resten av samhället. 

Vi kan inte prata längre. Dags för att agera resolut och reformera synen på unga kriminella, straff och vård. 

……………………..

Vill du stödja mig? Bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244

Sajten är öppen och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!