Anders Lindbergs plötsliga omsorg

Sverige har aldrig varit tryggare. Vänsterns opinionsbildare har gjort sitt bästa för att försöka sätta den bilden trots att det är lögn. För de jämför äpplen och päron. Medvetet. 

En misslyckad fd politiker gör hemmasnickrade diagram i grälla färger som hon försöker sprida inför en färgblind skara som följer henne på Facebook, en krönikör upprepar som ett mantra felaktigt cherrypickad statistik för att någon ska bry sig om vad han skriver, åtminstone en enda gång. Det är råttan i pizzan att kriminaliteten skenar.

Varför gör de så?

För att vänstern vet att om de börjar erkänna dagens problem rämnar makten. Alltså håller man krampaktigt fast i att sminka över problemen bäst man kan. Inget att se här, allt är bra, cirkulera. 

Verkligheten ska förnekas för att behålla makten och problemformuleringsprivilegiet. 

Och sedan kom Anders Lindbergs krönika. 

Kontraindikator Lindberg ska man hålla koll på av en enda anledning – han är inte journalist. Han är främst S-strateg. Han skulle göra politisk karriär när pedofilskandalen kring SSU-gjorda bilder av Reinfeldt spreds och Lindberg blev avpolletterad. Tröstpriset blev ledarskribent. 

2006 kandiderade han till riksdagen. Och kommunfullmäktige i Haninge. 

I höstas rånades flera ungdomar i just Haninge. Ungdomsrånen just där, bland annat, ökar lavinartartat enligt polisen. Våldet kryper närmare. 

För några dagar sedan rapporterades återigen om grova ungdomsrån. 

I oktober 2019 hänvisade Lindberg till att kriminalitet och våld på ungdomar är ”top of mind” enligt de S-strateger Lindberg talat med. Anonymt förstås. 

Antal rån i Stockholms län har exploderat mot ungdomar. Enligt Mitti och statistik från SCB från ca 300 stycken till över 1000. En tredubbling på fyra år. 

Med luften i fingret känner partistrateg Lindberg hur illa det vore om valet 2022, som inleds om ett år lite drygt, handlade om trygghet och framför allt ungdomsrånen.

För det är något alla väljare, tyvärr, relaterar till numera. Och S och framför allt kompisarna MP, V och C inte har några svar på. Ungdomsrånen kan göra att S inte bara förlorar valet utan parkerar sig på pinsamma nivåer. 

Alltså vänds kappan efter opinionsvinden. 

Någon omsorg om ungdomar som rånas finns såklart inte, kamrat Lindberg kan sälja sin mamma för opinionssiffror. Allt är kampen om väljarna. Råttan i pizzan blir återigen föremål för selektiv minnesförlust.  

Högern kan vinna valet bara med den här frågan. Men det finns en viktig komponent här som hittills ingen pratar om. 

Vad händer med en ung kille som förnedringsrånas av 8-10 killar bara för att han är etniskt svensk?

Rånen handlar inte om pengar. Det handlar om raseri. Om makt. Om ett krig från utlandsföddas svenskföddas barn mot ”svennehororna” som de tycker lever i en annan, bättre verklighet och därför ska straffas. 

Vad händer med honom och vad händer med hans kompisar efter ett förnedringsrån? 

Han kommer att börja hata invandrare. Alla invandrare. Och hans lika unga killkompisar kommer också börja hata. Här har vi gnistan till problem vi inte ens sätt början på. När tillräckligt många svenska killar hoppats på av stora gäng killar med utländsk bakgrund bara för att de är svenskar, som filmar dem när de torterar dem, kissar på dem, spottar på dem kommer vi till slut se en motreaktion för så fungerar det.

Reaktion – motreaktion. 

Vi har inte ens sett början på den verkliga rasism som detta kan orsaka och problemen som följer när unga killar börjar agera själva för att staten och de vuxna sviker. Eller snarare, vi har redan ett problem med brott orsakade av rasism – från killar med utländsk bakgrund mot svenskar. Rasism är INTE som många identitetspolitiska debattörer förbehållet vit mot brun, svensk mot invandrare etc utan alla brott som har etniskt skäl är de facto byggt på rasism. Förnedringsrånen är grundat i rasism. Mot svenskar. 

Att det sedan finns väl utbredd rasism inom landets olika stora invandrargrupper, inte minst mellan människor med bakgrund i Mellanöstern mot svarta och judar, är en av många elefanter i det svenska rummet. 

De stämningar som var i början av 90-talet kommer framstå som ett skämt. En godnattsaga. För när socialdemokratiska ledarskribenter på Aftonbladet, DN och Sydsvenskan och deras svans ägnat sig åt att kalla helt vanlig kritik av migrationspolitik för rasism, helt vanlig kritik mot islamister för islamofobi har ordet rasist för länge sedan vattnats ur. 

När då stormvågen av motreaktioner av unga killar som blivit förnedringsrånade och deras vänner runt om Sverige tar saker i egna händer, vad ska vi kalla det?

Vi har inte ens sett början. 

Men en sak har Lindberg rätt i – de rånade barnen kommer aldrig förlåta honom.

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!