När argumenten tagit slut


Dagens Nyheters ledarsida har, som många noterat, varit på en allt brantare nedförsbacke de senaste åren och i ökad hastighet passerat gräns efter gräns av den slags anständighet de själva sedan efterlyser i krönikorna. Ironiskt nog. 

Idag liknar sidan mest en institutionaliserad trollnings-blogg tyvärr.

För vad ska man annars kalla ett gäng andra klassens stilistiker med Per Svensson i spetsen? En grupp som blivit så beroende av klick och tummen upp av vänster-Twitter att i stort sett varje kolumn idag syftar till att på olika sätt göra ner allt och alla de i en slags puritan-liberal inkvisition valt ut som kättare i syfte att i brist på saklig argumentation helt enkelt bara fula ut?

Själva definitionen av att trolla någon online är just att framkalla ilska hos objektet. Trollning har inget med sagotroll att göra sitt svenska namn till trots utan är samma sak som drakrodd, att dra beten efter en båt med hjälp av åror. I syfte att med betet fånga så många som möjligt helt enkelt. 

Vilka blir kvar när alla som inte är rätt-troende rensats ut av internet-trollen online, en frampiskad mobb från Elefenbenstornet på Lilla Essingen?

Vem orkar hålla på och vara saklig och driva en rak linje, visserligen kanske en motsatt linje än DN ledare, när okvädingsorden fyller deras spalter dag efter dag? Syftet måste ju vara att folk ska lägga ner. 

DN Ledare skriver något osakligt påhopp på någon till höger om Miljöpartiet – en reaktion uppstår och DN Ledare kan hö hö:a med resten av vänstern online, peppad av gilla-kommentarerna. Upprepa i all oändlighet. 

Allra roligast är brunfärgen. Det går idag knappt ett nummer utan att någon i Svenssons entourage dragit fram tredje riket. 

Sofia Nerbrand. 

Ironiskt nog har två av Magasinet Neos före detta medarbetare hamnat just här, många år efter att tidningen till slut lades ner. Hon är en. 

Eller som hon själv under tiden hon drev Magasinet Neo själv skulle ha betitlat sig – fd ägare, chefredaktör, ansvarig utgivare, VD och grundare av Magasinet Neo. Så skrev hon nämligen under en del av de externa krönikor hon skrev under tiden med Neo. 

Att den idag högt uppsatta Google-chefen Niklas Lundblad, som även sommarpratat och kan vara den smartaste person jag jobbat för, grundade och ägde tidningen har Nerbrand passande nog “glömt bort” i sin historieskrivning. Det står aldrig i något sammanhang hon får chansen att skriva sitt CV i krönikeform och heller inte på den Wikipediasida jag antar att hon skrivit själv givet hur detaljerad och styltig den är. 

Jag vet. Jag jobbade nämligen åt Niklas, och henne. 

Han ägde hälften av tidningen och grundade den ihop med henne. Pengarna kom från dåvarande Timbro-VDn Cecilia Stegö Chiló som via Stiftelsen Fritt Näringsliv finansierade Neo år efter år. Idag är hon mer känd för något annat.

Jag var den första anställde efter att original-teamet släppt två nummer 2006. I maj det året, innan nummer tre kom ut, började jag som marknadschef för tidningen. Underbart är kort som man brukar säga så 1,5 år senare bytte jag chef till fina och roliga Per Unckel men det är en annan historia. 

Redan då tävlade Nerbrand med sig själv att trycka in så många svåra ord som möjligt i en text, en unik form av opinionsbildningstext redan då som verkade syfta mest till att berätta för läsarna hur smart Nerbrand själv var och inte till att skapa engagemang hos läsaren. Den stilen har hon beklagligt nog inte jobbat bort. Och ingen redaktör har lyckats få henne att utvecklats ifrån det.

I hennes senaste krönika kan man till exempel läsa saker som “saligt i åminne”, “skriftställare” och “måtte” i samma text jag inte tänker länka till men som nyss publicerades på nämnda mediala rodelbana. 

Sofia Nerbrand var en gång en lovande ny stjärna på opinionsbildarhimlen, innan sociala medier. Först var hon mest känd för att vara Johan Norbergs fru, sedan lyckades hon skaffa sig en egen plattform med Magasinet Neo med hjälp av vännen Fia Stegö. Men hon sa frivilligt hej då till den när hon drog med sig familjen till Malmö och började jobba som anonym tjänsteman på Region Skåne.

Neo såldes till Paulina Neuding för en symbolisk summa, den var inte värt något i reella pengar då den var helt beroende av 3 – 4 miljoner kronor i bidrag av stiftelsen varje år. Det var också därför den lades ner. Den drog aldrig in ens i närheten av sin egen vikt utan var en ren bidragsfinansierad produkt, om än inte av skattepengar. 

Även om det var nära att Neo också blev skattekonsument. När jag slutade ville Nerbrand att tidningen skulle söka kulturtidskriftsstöd. Så mycket var principerna värda. Tack och lov vägrade fler än jag.

Det är alltid beklagligt, sorgligt faktiskt, när människor inte klarar av att gå vidare utan fastnar i bitterhet. För åren från försäljningen tills Neo lades ner ägnades sedan åt att på olika sätt göra ner nya ägaren Neuding och tidningen i sig. 

Jag kommer aldrig förstå det. Att hon inte kunde gå vidare och bara vara stolt över sitt värv, låta de nya ägarna göra som ägare gör – fatta sina egna beslut om vad företaget och varumärket skulle bli och vara. 

Även den med Stegö till synes gemensamma kampanjen mot alla VD för Timbro efter Stegö själv kan ni som ni själva kan läsa är tragiskt nog allt jämt aktiv. Den startades 2006 ungefär. 

Givetvis har det inget med verkligheten att göra att Timbro inte skulle vara den breda kyrka för borgerligheten den alltid varit. Konferenserna är fortsatt en viktig arena och de utbildar allt jämt nya generationers opinionsbildare från libertarianer till konservativa. Digitala Akademin är till exempel ett bra exempel på verksamhet som bidragit till att borgerligheten vinner online i alla mätningar. 

Senaste åren har Nerbrand försökt återta sin gamla position, med till synes alla medel som står till buds, vilket man också kan läsa mellan raderna i den kolumn jag citerar men inte länkar till.

För den handlar faktiskt mest om henne själv. Det är som ett slags CV. Kanske söker hon jobb, vem vet. En “jag är minsann jätteduktig”-krönika.

Det Nerbrand dock inte alls vill komma ihåg är att under tiden hon drev Neo var tidningen dominerad av ett ämne som fanns med i så gott som alla nummer – islamism. Hon var otroligt fokuserad och skrev själv minst en text per nummer oftast. Ni som vill kan själva kolla i Neo nr 1 och framåt, den utkom med 6 nummer per år om jag inte minns fel.  

Vi ordnade även konferensen “Islamism in Europe”, där Ayan Hirsi Ali, Magnus Norell och Melanie Griffith talade. I de kretsar Nerbrand köpt inträdesbiljett kontroversiella namn alla tre.

Jag och Lydia Wålsten ordnade konferensen rent praktiskt. Roligt nog hölls den i de lokaler som sedermera blev Metropol Palais, Kommunals “lyxkrog” med porrshower och partydvärgar. 

Våren 2007 hölls konferensen. 

Då var islamism inte kontroversiellt som det blev. Kanske för att fenomenet 2006-2007 faktiskt var okänt för många. Piggt och modigt tycker jag, men tyvärr tog hon sin “Mats ur skolan”, för att parafrasera hennes egen stilistik som “skriftställare”, och står numera inte för det utan ägnade sig åren efter försäljningen av tidningen till Neuding åt att med emfas brunsmeta och ta avstånd från allt och alla som bevakade samma ämne. Allra särskilt Neuding personligen. 

Något annat bortglömt och tyvärr inte lika piggt var det pris hon instiftade i Neos namn som jag glömt vad det heter men som hon valde att ge till Anton Abele. Dåtidens mediala barn-guru som startade Facebook-gruppen “Bevara oss från gatuvåldet” och under något år eller två satt i varenda soffa och fick varje journalist och politiskt korrekt politikers ytliga beundran. 

Jag skrev aldrig ett enda ord i Neo och det var heller inte mitt jobb. Jag hade ännu inte hittat min röst och min identitet var civilekonom. Flera skribenter fick sitt genombrott genom att skriva i Neo, jag var inte en av dem. 

Men det var under den tiden, framför allt tack vare att redaktionen var fysiskt lokaliserad på Timbro, som jag hittade politiken och opinionsbildningen på allvar igen. Tack vare alla de människor som passerade Timbros dörrar på den tiden, flera av dem är vänner idag. 

Den upplevelsen delar jag med så många inom borgerligheten, och den rollen har och kommer Timbro ha så länge den lever. 

Ingen tankesmedja har lyckats med det Timbro fortfarande lyckas med – att ge människor en plattform att tänka stora ostyrda tankar, skapa nytt och göra det i nya relationer och nätverk som varar ett yrkesliv åtminstone. Kanske till och med en livstid. 

Att locka till sig begåvning av alla åldrar och var som helst på den politiska borgerliga skalan och uppmuntra dem att tänka fritt, inte rätt. Även om man oftast pratar om de unga har Timbros lokaler skapat opinionsbildare av alla åldrar. Folk som idag driver Sverige åt ett rimligare håll, tillsammans. Jag är inte den enda som hittat min röst långt efter ungdomens bäst före-datum.

Sådan verksamhet, att samla olika starka individer från olika åldrar och med olika politiska åsikter inom borgerligheten, är salva på de sår sådana skribenter gång på gång kliar sönder med sin penna. Idag är det viktigare än någonsin att det finns. 

För vem ska ena om alla som DN och resten i det mediala templet med guldkalven ägnar sig åt att söndra?

Det är ingen slump att det var där jag träffade Fredrick Federley senast (i våras) och sa hej. Inget mer men ändå det. Vi står inte direkt på samma sida politiskt idag. 

Det var inte bättre förr. Inte på något sätt. 

De största stjärnorna efter henne ex-make som skapats ur den mötesplats Timbro, den stora borgerliga kyrkan, skapar har framför allt kommit efter 2006. En av många är Alice Teodorescu. En annan är Ivar Arpi. En tredje är nya stjärnskottet Kajsa Dovstad. Ingen nämnd ingen glömd, ni är många som ska upp på den listan. 

Ingen klär i bitter-poncho, men allra värst är det för personen själv. 

Jag tror att det bästa är att se såväl DN Ledare som Nerbrand på det sättet. Det är liksom alltid tråkigast för den som är surast på festen. Och trevligast får alla om man bara ignorerar dem. 

Jag inser det paradoxala i att en text som ägnar just denna individ och den ledarsidan så mycket uppmärksamhet uppmana andra att ignorera men jag kände ändå att efter att framgångsrikt lyckats göra just det i flera år så måste även jag vid något tillfälle ta bladet från munnen och ändå ge lite bakgrundsinformation som jag de facto suttit på alldeles för länge. 

Nu ska jag återgå till den tidigare utstakade strategin tänkte jag. Trollen ska nämligen inte matas. 

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap