Festen är slut

Sverige är ett rikt land. Och vi har kunnat behålla och öka levnadsstandarden genom finanskriser för att vi är en högteknologisk kunskapsnation och haft politiker, som Anders Borg 2008, som kunde lotsa landet varsamt genom krisen. 

Vi har även världens högsta skatter. Som tänkt köpa oss världens bästa välfärd, men tyvärr gäller inte det riktigt längre. Långsamt har välfärden gröpts ur, både på grund av att för få i varje generation vill jobba i den och på grund av att befolkningen växt. 

Om allt färre ska försörja allt fler går ekvationen inte ihop. 

Vi måste börja ställa grupp mot grupp, det borde vi gjort länge.

Vi har solidariskt betalningsansvar. Detta har aldrig inneburit att stora grupper med människor inte betalar in men ska få lika mycket ut. 

Det är givetvis så att det är inte enskilda migranters fel att det blivit så här. Ingen lastar de individerna. Varje person av de hundratusentals som kommit hit, just till Sverige, just till landet som ligger allra längst bort i hela EU sett från den sida den kom ifrån (söderifrån), har gjort det av ett skäl. De har hört att Sverige är ett bra land att bo i och inte minst har de hört att man lättast får både stanna där och ta hit sina släktingar. 

Underskatta inte det sistnämnda skälet. Folk väljer de länder där de totalt sett tjänar mest, både i form av villkor men inte minst det första hindret till allt det – chansen att få stanna och få hit sina släktningar (som inte alls alltid innebär små barn utan även föräldrar etc).

Så fick vi 40 000 afghaner att lämna oftast säkra hem i Iran eller Afghanistan på jakt efter ett bättre liv och inte sällan i uppdrag att ta hit familjen. 

Jag lastar ingen. Alla drömmer om ett bättre liv. Smugglare har i åratal utnyttjat detta faktum och hitta på sagohistorier om gratis lön, bostad, mobiltelefoner och datorer redan vid ankomst. Allt för att få deras kanske sista pengar och sätta dem i en lastbil eller en farlig båt på Medelhavet. 

Ingen rimlig person är utan empati att man förstår att varje individ som kommit till Sverige är utan skuld för att systemen nu börjar klappa ihop. 

För ordet systemkollaps, som Margot Wallström myntade 2015 men då refererade till om mottagningssystemet, är nu passande för att beskriva välfärden. Åtminstone en systemkollaps in vardande. 

Det säger sig självt. 

Om man bara fyller på med människor som ska utnyttja systemet men inte med de som ska betala havererar systemet och ingen som lever på bidrag eller subventionerade anställningar bidrar. De transfererar bara andra människors pengar. De skapar inga egna. Ja, det är skatt på vissa bidrag men eftersom bidraget från början är 100 % skatt skapas inga nya pengar. Man bidrar inte. 

Händerna då? 

De ska ju lösa personalkrisen. Återigen, vanlig matematik. Om en familj på fem personer kommer hit ska fem personer utnyttja välfärden. Om en person i familjen till slut efter flera år börjar jobba i välfärden räcker alltså inte händerna ändå. 

Jag kommer själv från invandrare. Arbetande invandrare. Han kom från Italien på 40-talet och började direkt jobba på ASEA.

Alla som kommer hit och jobbar är en tillgång. Så var det då och så är det nu. 

Men de som kommer hit och inte jobbar är en belastning. Det måste vi våga säga. De belastar systemet. 

Gör din plikt. Kräv din rätt. 

I den ordningen. Det måste vara slut med att låtsas att meningen är omvänd och att välfärdssystemet bygger på att det finns en pojke med guldbyxor. 

Vi måste börja ställa grupp mot grupp. 

Det gör vi genom att gradera välfärdssystemet och bygga ut den kvalificeringsnivå som redan idag finns. 

Om ni trodde att välfärden är helt generell har ni kunskapsluckor – den har aldrig varit helt och hållet ovillkorad. 

Du får inte en krona i a-kassa om du inte först varit med och betalat 12 månader och jobbar samtidigt. Du får inte en krona i sjukpenning om du inte har en sjukpenningsgrundande inkomst, SGI. Och har du ingen SGI får du visserligen föräldrapenning men bara grundnivån, som blir max 5000 kronor per månad. Du får heller ingen VAB utan SGI.

Först jobbar du ihop till försäkringen, sedan kan du kvittera ut. 

Vi måste koppla fler välfärdstjänster till inkomst. På något annat sätt kan vi inte hantera välfärdens svällande kostnader. 

Lika för alla. De som betalar in till systemet får ut mest. Inga gräddfiler för någon. 

Istället för att ha frivilliga språkkurser och vidareutbildningskurser ska dessa vara som krav för att få någon ersättning alls. Alla som kommer hit har en omedelbar plikt att göra sitt yttersta för att försörja sig själva. Utan språket går inte det och de som inte har ett yrke som ger jobb här måste utbilda sig. 

Grundläggande vård är en mänsklig rättighet. Vård som inte kan anstå. Men där måste det stanna tills man är självförsörjande. 

Tandvård måste börja jämställas med vad alla andra i Sverige har för villkor, idag betraktas all tandvård i princip som akut när det just handlar om migranter trots att samma problem leder till stora notor för övriga medborgare. 

Vi kräver av utländska forskare som ska forska här att de skaffar sig privata sjukvårdsförsäkringar. För att de inte ingår i vårt välfärdssystem. Samma för familjen. Och de kommer hit och jobbar. 

Vi har redan världens högsta skatter. Alla ekonomer vet att skatteuttaget inte är oändligt och vi som land har alltid legat nära smärtgränsen. Finansieringen till välfärden kan därför bara lösa på tre olika sätt – minska den generella nivån så att alla, även vi som betalat in till systemet från och med nu får betydligt sämre välfärd, eller öka kvalificeringsgraden så att man kopplar inbetalning till uttag i större utsträckning. 

Eller så får man ta pengar från andra delar. Som att infrastrukturprojekt som vägar betalar av privata företag som sätter upp vägtullar. Ett annat sätt är att börja ta betydligt högre egenavgifter av folk som att att införa skolavgifter i skolan till exempel. Någonstans måste pengarna in, eller så får man skära i kostnaderna. 

Vänsterns dröm om evigt skatteuttag är lika verkligt som enhörningar. 

Det finns inga djupa fickor med pengar som staten inte redan har sina händer långt nere i. Vi har inte horder med lågt beskattade rika människor alldeles vad Jonas Sjöstedt drömmer om i sitt privata diplomatliv på Östermalm. Vi har hårt beskattade hårt arbetande människor där uttaget redan är maxat, det finns knappt något mer att kräma ut innan staten börjar förlora pengar istället eftersom skattekraften flyttar, börjar jobba svart och gör vad de kan för att få behålla de få kronorna de har. 

På 1980-talet var de rikaste personerna i mångas omgivningar hantverkare och andra sådana yrken som kunde dra in en rejäl guldkant på tillvaron genom svartjobb medan alla tjänstemän såg 80 % av de sist intjänade kronorna försvinna i skatt. 

Vi måste återställa rättvisan och grundtanken i hela välfärdssystemet. De som betalar in till systemet får ut från systemet, övriga får en grundnivå. 

Undantaget är barn.

Ska vi ha en chans med integrationen måste barnen så fort det är möjligt komma in i det svenska samhället och kulturen. Förskola och skola är nyckeln dit. 

Men vuxna får finna sig i att börja från början. Först jobb, sedan hela välfärden och rättigheterna. 

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!