Ett långt inlägg om kvinnogrejer

Eftersom det är nationaldag och ledig dag för alla tänkte jag passa på att skriva ett inlägg som inte  alls passar in på bloggen generellt. Som rubriken antyder handlar det om kvinnor, och kvinnokroppen. 

De män som av olika anledningar inte känner för att grotta ner sig i detta kan alltså återgå till att göra något annat, detta handlar inte om politik. 

Är man stor ska man vara snäll och jag vill med min stora plattform sprida lite ljus över ett skuggigt område. Nej, det handlar inte om mens eller kroppsaktivism. 

Utan om hormoner. 

Det är egentligen tragiskt hur lite vi kvinnor vet om våra fantastiska men komplicerade system som gör att vi kan få barn. Men också påverkar så otroligt mycket mer. 

Som hypotyreos-sjuk sedan jag var 27 år gammal, en sjukdom som inte sällan utbryter i medelåldern annars, har jag tvingats lära mig mer om hormoner än många andra men även jag har haft stora blinda fläckar. 

Hypotyreos är en sköldkörtelsjukdom där körtelns slutar producera ämnesomsättningshormon i delvis eller nästan hel omfattning och man behöver därför medicinera det livslångt. Ämnesomsättningen styr allt från hjärtfrekvens, hjärnan, kroppstemperatur, humör etc och listan på symptom är därför lång. 

Ännu lite mer fick jag ofrivilligt lära mig om hur systemet fungerar när vi inte fick några barn på egen väg utan fick vända oss till läkarvetenskapen och IVF. 

Nu är jag 43 år, ska fylla 44 år i december. Så nu handlar det inte om fertilitet utan om motsatsen – klimakteriet. 

Eller närmare bestämt – förklimakteriet. 

För på grund av de enorma kunskapsluckor vi kvinnor har om våra egna kroppar har få, om några hört talas om detta. Det har även funnits ett ointresse av vården och inte minst av media att på riktigt prata om kvinnokroppar. Man följer gladlynt minsta trend i media, de senaste åren har varit mens. Och kroppsaktivism, som inte har något med insidan att göra, bara yta. 

Nu har jag sett några få försök att prata om klimakteriet men då har media lyft upp det på det ytliga sättet återigen, och berättat saker som vi alla vet. Som att klimakteriet inträffar runt 50, att mensen försvinner, man får vallningar etc. 

Men ingen hade berättat för mig att förklimakteriet är en period liksom förpubertet men som varar mycket längre, och kan börja redan vid 36 års ålder om man har otur. 

För kroppen är finurlig. Ska man stänga av ett så viktigt system som fertilitet gör man det långsamt. Alltså smyger kroppen igång med förklimakteriet, som vanligtvis inträffar efter 40 någon gång och varar tills det riktiga klimakteriet tar vid. Det där med vallningar och menopaus, som är det kliniska namnet på när mensen de facto försvinner för gott, är just det vi läst om i skolböckerna. 

Jag har tack vare hypotyreosen och IVF:erna blivit lyhörd för just hormoner så när jag 42 år gammal sedan ett halvår inte kände igen mig själv började jag googla hormoner. 

Förra vintern (typiskt att det inträffade på vintern också, jag som är vintertrött i vanliga fall märkte det därför inte tillräckligt snabbt), kände jag mig verkligen prutt. I brist på ett bättre ord. 

Jag var orkeslös, ledsen, hade ingen motivation jag som älskar mitt jobb, grät ofta och var allmän låg och deppig. Hade ingen energi till något alls. Jag är ingen depressiv person och har bara vara deprimerad en gång i mitt liv – innan min hypo diagnosticerades. Eftersom min mens också hade börjat bete sig konstigt fattade jag efter sökningar att det måste vara förklimakteriet. 

Jag hittade en hemsida – Mia Lundin – som verkar vara en av få personer som intresserar sig för kvinnokroppen, och beställde en receptfri progesteronkräm. 

För i förklimakteriet kan man få brist på progesteron, det andra viktiga könshormonet jämte östrogen. Jag hade inget att förlora heller, progesteronet var naturligt så jag började smörja in mig morgon och kväll med krämen. En liten ärtstor klick ur en pumpflaska på insidan armen. 

Det tog någon vecka. Sedan vaknade jag en dag och plötsligt kände jag mig som mig själv igen. Jag kände mig glad igen. Det låter nu som om jag säljer den här krämen, det gör jag inte. Jag har inte betalt av någon för att skriva, jag vill bara dela med mig. 

Jag har också tipsat vänner som mått dåligt om att testa, och de hade samma upplevelse. Exakt. Efter någon vecka kände de sig som sig själva igen. Bara så där. 

Så många kvinnor måste idag och historiskt gått omkring mellan 40 och 50 och mått dåligt helt i onödan. Utan att fatta vad det är för att ingen någonsin pratat om förklimakteriet. Man vet ju att man inte är i riktiga klimakteriet ännu och då tror man att man bara är utarbetad, deppig för något som hänt etc. När det handlar om en hormoniell obalans som är så lätt att fixa, utan medicin. 

Det finns även krämer som man kan få recept givetvis och föredrar du att kolla upp värdena hos en gynekolog ska du göra det. Jag brukar i det längsta undvika kontakt med vården så jag föredrar att först läsa på och sedan testa själv. 

Symptomen du ska leta efter är: 

  • trött
  • deppig
  • ingen motivation
  • gråtmild
  • kraftigare PMS än du brukar ha
  • tätare menscykel
  • mensen beter sig underligt, rikligare eller mindre till exempel
  • oregelbunden mens – den kommer lite hipp som happ månad efter månad
  • varmare än tidigare (jag frös ofta tidigare om framför allt fötter, efter 40 har jag inte gjort det, och vill ha svalare i sovrum etc. Varmare kroppstemperatur generellt, inga vallningar. )
  • oförklarlig viktuppgång
  • samlar på dig vatten

Känner du igen dig och har fyllt 40 år är du i förklimakteriet. Din kropp förbereder sig på att långsamt stänga ner barn-systemet. Längtar du efter ett till barn har du bråttom och borde direkt kontakta läkare för att få information. Jag kan inte den biten. Men är du som jag, klar med att skaffa barn, finns ingen anledning till panik utan nu handlar det om att må bra. 

Receptfri progesteronkräm är första steget. 

Nu kunde man ju hoppas att den lyckliga historien slutar där men kroppen är ju lurig och det är en pågående process. 

Så nu i vår, drygt ett år efter jag börjat medicinera med progesteron, fick jag plötsligt ont i alla fotens leder igen. Precis som jag fick direkt efter förlossningen med tvillingarna. Och blivit stel i övrigt i kroppen. Känner mig som en gumma. 

Och jag har märkt att jag har varit lite lite mindre motiverad och haft lite lite mindre energi. Inte alls som förra året dock. Men något slöare. 

Så jag googlade igen. 

Östrogenbrist kan orsaka exakt detta. Som sagt, kroppen är i nedmonteringsläge. Nyss betedde sig mensen otroligt märkligt, den kom varannan vecka och sedan hoppade den över helt en gång. Vi får se om jag får den igen eller om det faktiskt var menopausen som inträffade så här tidigt, ingen aning. 

Så nu har jag precis beställt och börjat med Fytoöstrogen, som är receptfria östrogentabletter gjorda av soja. För soja har naturligt östrogen (tänkt på det alla manliga veganer, att proppa i sig sojaprodukter i onormala mängder kanske inte är helt optimalt för en man faktiskt). 

Två dagar in så jag har inte ännu sett några resultat såklart men då får jag kanske anledning att återkomma i den här folkbildande insatsen. Min förhoppning är givetvis att jag gissat rätt och ledproblemen försvinner. 

Brist på östrogen kan också orsaka att man plötsligt får fett på magen. Män har normalt låga östrogennivåer och de samlar därför lätt på sig fett just på magen. Detta drabbar kvinnor i förklimakteriet och klimakteriet också – man blir tjockare på mitten helt enkelt. Ett skäl gott som något att intressera sig för hormonnivåerna. 

Jag läste precis en krönika i Aftonbladet av en 41-åring som skrev att hon hade kommit in i klimakteriet på riktigt, kanske hon har det eller så är det just förklimakteriet. Poängen är att vi är alla olika.  Klimakteriet kan inträffa så tidigt, och så sent som 55. Vissa får barn efter 45, andra blir inte gravida efter 38. 

Men alla vi kvinnor hamnar först i förklimakteriet och sedan i riktiga klimakteriet. Ingen slipper undan. När det väl inträffar bör man därför vara påläst och agera. 

Och mellan 40 och 50 är det absolut vanligaste. 

Livet är för kort för att gå omkring och må dåligt. 

4 kommentarer
  1. Jag är en man som faktiskt är intresserad och märkte att min kvinna hade de symptom du beskriver i ditt inlägg.

  2. Så bra att du tar upp det här!! Jag är 56 år, fick överaktiv sköldkörtel för 9 år sedan, som medicinerades i 1,5 år, ingen medicin sedan dess. Under tiden har jag kommit i klimakteriet, äter hormoner sen flera år men vet inte hur länge jag bör göra det, är det farligt att göra det för länge osv? Får inga svar av min gynekolog, har bytt gyn men fortfarande inga svar. Sedan ett halvår mår jag skit, trött, vill bara sova, ingen energi, kan inte tänka klart, lite ledsen, gått upp en massa i vikt trots hyggligt bra matvanor och ok med vardagsmotion. Orkar knappt gå ut med hundarna, orkar knappt ta han om min 12-åriga dotter, alltid sur och på dåligt humör. Vill göra en massa saker med har ingen energi.
    Nu har jag börjat ta tag i det, tog prover via Werlabs – perfekta värden, bättre än för några år sedan. Nu är jag på utredning hos allmänläkare, nya prover och uteslutning av andra sjukdomar. Får jag inte hjälp där, vilket jag tvivlar på, så bokar jag besök på Her Care i Stocksund som jobbar med dessa frågor. Tyvärr är det dyrt då det är privat, men jag kan ta mig råd. Men för alla som inte har ekonomi och inte vet var de ska vända sig, hur ska det gå för dem?
    Det är en sån urusel kvinnovård i Sverige och ett så lågt intresse inom sjukvården för kvinnors hälsa. Det är på väg att bli en klassfråga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *