Skillnaden mellan skillnader


Eftersom politik handlar om resurser och att den stora skiljelinjen är och förblir mellan höger och vänster är ordet “skillnader” ofta i centrum på olika sätt. Dagens modeord är klyftor men det varierar.

Men ordet skillnader rymmer en inneboende konflikt – alla skillnader är inte orättfärdiga. Eller ens icke önskvärda. Det finns också skillnader som må vara dåliga men som politiken ändå inte är lösningen på.

Däremot är det essentiellt att göra skillnad på skillnaderna, för de rättfärdiga eller till och med önskvärda är därmed inget problem och kräver således ingen politisk lösning. Medan de orättfärdiga är de som kan konstateras vara problem och därför kräver att en lösning formuleras. Men även då måste man avgöra om just denna orättfärdiga skillnad är något politiken kan eller bör försöka lösa.

Dessa lösningar visar oftast sedan var på höger-vänsterskalan man befinner sig.

Den skillnaden, inom ordet skillnad, ignoreras dock tyvärr allt för oftast. Därför tvingas även dagens borgerliga politiker för ofta snabbt ta ställning till skillnaden per se utan att reflektera om just den skillnaden som ska kommenteras verkligen är en orättfärdig sådan.

Det jag skrev om riskkapital och kvinnor igår är ett av många exempel. Det utmålades som både en stor orättfärdighet att kvinnor fick fyra procent av investeringarna och en procent av kapitalet och därmed också ett problem som måste lösas, bland annat av politiken.

Nu visade det sig inte ens stämma eftersom kvinnor driver fyra procent av techbolagen som undersöktes och fick fyra procent av investeringarna men även om det inte varit så saknas ju bevisen för att det finns en orättfärdig skillnad. Skillnaden påverkas direkt idag av att mycket få kvinnor ens startar tech-bolag, de startar bolag i helt andra branscher till överväldigande majoritet. Branscher som inte kräver riskkapital. Och den andra faktorn som saknades – hur många av de kvinnor som driver bolag inom techsektorn vill ens ha riskkapital?

Sedan måste belägg för att de kvinnor som sökt och inte fått kapitalet inte fått det för att de var kvinnor och inte för att deras affärsidé inte håller presenteras. Först då kan man säga att det finns en orättfärdig skillnad.

Samma sak i den eviga diskussionen om kvinnor och löner, där det varje år finns en konstaterad vägd skillnad mellan kvinnor och mäns löner men inte ens Medlingsinstitutet som mäter kan konstatera om den är orättfärdig.

Om en kvinna som jobbar heltid ändå varje dag går kl. 16 för att hämta barn på dagis inte får lika stor löneförhöjning som en man som jobbar till 19 varje dag, är det orättvist? Eller om en kvinna bara gör det hon blir tillsagd på jobbet och därmed uppfyller avtalet hon har med företaget men inte mer får mindre än en man som kommer med nya idéer och projekt?

Människor är olika och får därför olika resultat i alla delar av livet.

Skillnader är inte dåligt automatiskt. Men i dagens politiska debatt har det blivit så. För att det kostar att säga att “ja, det finns en skillnad men det ser jag inte som ett problem”.

Istället deltar för många borgerliga politiker i narrativet skickligt satt av vänstern att alla skillnader inom alla områden ska utplånas, och det är politikens uppgift att göra det.

Extra problematiskt är det i jämställdhetsdebatten, där varje skillnad mellan könen kategoriskt först utmålas som orättfärdigt och sedan där en princip enig politikerkår tävlar om att hitta de bästa lösningarna.

Ingen säger “men vänta lite nu, är det där ens ett problem? För är den skillnaden inte orättfärdig behövs ingen lösning”.

Det är i konsensus att alla skillnader som finns är orättfärdiga ordet nollvision uppstått. Ett ord som dyker upp ofta i politiken som om det vore en praktisk lösning när det egentligen är en utopi.

För om man utgår från att alla skillnader är dåliga och borde utplånas utgår man också från premissen att vi människor har den förmågan. Att utplåna alla skillnader mellan människor, för bakom statistiken man ofta hänvisar till är just människor.

Jag vet inte vem det var som först började använda ordet nollvision i politiken men det har blivit populärt ända sedan dess för att det antyder en slags handlingskraft trots att det är det motsatta. Det är inte handling det handlar om, utan tanke.

Det är så vi på allvar kan ha politiska beslut om till exempel nollvision om trafikolyckor eller nollvision om att dö på jobbet. Eller Kristdemokraterna kan prata om nollvision i abortfrågan.

Nu vill jag för tydlighetens skull förtydliga att jag inte är emot att politiken jobbar mot att minimera trafikolyckor eller död på jobbet, givetvis inte. Och att jag inte invänder mot dessa skillnader, att leva eller dö efter en bilresa eller en dag på jobbet. Jag menar bara att just nollvisionen utgår från samma premisser. Att vi kan utplåna alla skillnader bara vi vill och att politiken ofta är garanten för det.

Hur mycket vi än vill kan inte politiken avskaffa döden på vägarna. För att den beror på så många olika saker. Folk dör varje år för att de blir akut sjuka när de kör bil, ibland tar de tyvärr med sig andra på grund av att de krockar i andra fordon. Folk dör också varje år för att de inte är uppmärksamma, har missbruksproblem och kör påverkade, kör för trötta och råkar somna vid ratten eller för att plötsligt väderomslag gör att man tappar kontrollen över bilen.

Vi kan inte avskaffa den mänskliga faktorn och vi kan inte avskaffa slumpen eller att människor är olika. Vi kan heller inte avskaffa väder.

Ändå låtsas en samlad politikerkår att det är ett vettig politiskt mål – nollvision.

Vi måste börja i andra änden.

För när vi börjar prata om och erkänna att alla skillnader per automatik inte är orättfärdiga och därmed inte heller kräver en lösning kan vi också ha en politik som slutar låtsas att den kan ändra på det faktum att människor är och förblir olika.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap