Vad kostade det att döda internet?


Från journalister är vi vana med indignerat tonläge gällande lobbyister från tid till annan. Det är en bransch som är full med mystik och därför tacksam att regelbundet skriva om.

Genom att söka i databasen Lobbyfacts.eu kan man få en hum om hur copyrightdirektivet lobbats aktivt från den svenska mediebranschen.

Schibsted ASA hade 1,75 lobbyister i EP förra året till en kostnad av 200 000 euro. Som ni kan se ökade aktiviteten enormt det året direktivet skulle klubbas första gången. Inte en slump.

När man söker på Schibsted i databasen dyker Kreab upp, jag vet inte varför. Det är sällan offentligt vilka kunder PR-byråer har. Men Kreab som helhet har 30 personer i Bryssel och spenderar 350 000 – 375 0000 euro per år totalt för alla kunder. Om Schibsted är en av deras vet jag inte, de dök som sagt bara upp i databasen.

Bonnier har haft 1,5 personer i Bryssel sedan 2016. De har spenderat samma summa där i flera år – 100 000 euro per år.

När man söker på Bonnier dyker en annan PR-byrå upp – Hill & Knowlton.

De har 11,25 personer i Bryssel totalt och till en total kostnad på 300 000 till 325 000 euro per år för alla uppdrag. Om de jobbar åt Bonnier vet jag som sagt inte, de dök upp i sökningen men gör de det är givetvis inte hela summan från dem men en andel.

Men mediejättarna omsätter enorma pengar årligen och detta är givetvis inte de enda pengarna de lagt utan en andel.

Om man läser en artikel Schibsted-lobbyisten Karin Pettersson skrev den 19 september 2018 när första omröstningen var finns det fler ledtrådar.

I den skriver hon att EPC och NME också lagt stora pengar på att lobba för direktivet i Bryssel.

EPC – European Publishers Council har som ni kan se ökat sina kostnader för lobbying i Bryssel redan 2013, det året jag i min bok och på mina föreläsningar är när svenska medieföretag började driva kampanj mot Google och Facebook i Sverige. EPC:s viktigaste fråga senaste tre åren har varit copyrightdirektivet och de lägger varje år över 400 000 euro.

News Media Europe (NME) är den andra organisationen Pettersson bekräftar har lobbat för direktivet och de började sin aktivitet i Bryssel först 2017, säkerligen har de enbart i princip jobbat med copyrightdirektivet. Kostnad: 250 000 euro per år.

Notera också att Pettersson skriver att regeringen är en del av lobbyisterna för copyrightdirektivet i EP.

I hennes förra jobb som politisk redaktör för Aftonbladet ledare drev Pettersson ironiskt nog en hård linje mot all sköns lobbyister som hon tyckte var fuffens och fusk, samtidigt som hennes eget bolag för att vi inte har ett transparensregister i Sverige kunnat ha åtskilliga möten med Morgan Johansson på Rosenbad för att lobba just för att regeringen i sin tur skulle lobba för Schibsteds och Bonniers linje i Bryssel.

För ett år sedan drog Bonnier och sedan Schibsted igång en rätt tydligt koordinerad kampanj mot Google och Facebook (Schibsted hakade på efter ett par dagar) där enorma mängder artiklar skrevs.

Jag skrev om det då för att det var så genomskinligt, ett halvår före valet skulle ingen beskylla dem för att påverka valet men så nära inpå att politikerna var på tårna. Efter en vecka hade bara Expressen publicerat 73 (!) inlägg om Google och Facebook. En total bredsida och artiklarna fanns överallt i tidningen: nyheter, krönikor, utrikes, poddar, TV, rubbet. Instruktionen från Mattsson var garanterat att nu skulle alla redaktionsdelar ösa i de veckor kampanjen pågick.

När Schibsted hakade på kan man lugnt säga att de gick all in. Eller vad sägs om det omslaget.

I samband med kampanjen krävde Thomas Mattsson att Google skulle anställa 200 redaktörer som skulle ansvara för att censurera Youtube Han “avfärdade” att det skulle ha med yttrandefrihet att göra.

Och kampanjen var framgångsrik. Morgan Johansson träffade Tidningsutgivarna i mars 2018, där Bonnier och Schibsted är mäktigaste medlemmarna. Just för att diskutera Google och Facebook, det som copyrightdirektivet handlar om. Det var väl här om inte förr Karin Pettersson och company fick med sig regeringen på sin linje att driva i Bryssel. .

Det är väldigt mycket krav hela tiden från Bonnier och Schibsted om att andra företag ska vara öppna. Men hur öppna är de själva?

950 000 euro per år lägger medieföretagen totalt i Bryssel, där det mesta senaste åren gått till att lobba för copyrightdirektivet. 10 miljoner kronor per år.

De har lagt minst 25 – 30 miljoner kronor de senaste tre åren på lobbyister i Bryssel.

Utöver det dyker Kreab och Hill & Knowlton upp när man söker på mediebolagen. Hur mycket av de 700 000 euro per år deras byråer totalt lägger på lobbyism i Bryssel de lagt åt Bonnier och Schibsteds räkning har jag ingen aning om eller om de ens jobbar åt dem men det ska inte uteslutas.

Journalisten Theresa Küchler skrev den 13 september 2018 i Schibsted-ägda Svenska Dagbladet:

Bonnier, Schibsted och andra stora mediekoncerner i hela Europa har lobbat stenhårt för de nya upphovrsättslagarna, exempelvis genom paraplyorganisationen EPC.”

Om nu alla andra bolag ska vara så öppna:

Hur mycket pengar har ni lagt på lobbying för copyrightdirektivet, Bonnier och Schibsted? Eller gäller bara kraven på öppenhet alla andra?

Hur mycket kostade de att stänga det fria internet för alla andra?

Ni kan avrunda uppåt.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

0 kommentarer till Vad kostade det att döda internet?

  1. Eliten tar nu till allt mer repressiva metoder för att hindra vanligt folk att bilda opinion mot elitens vänsterextrema politik, som i väsentliga delar går rakt mot majoritetens åsikter. Detta är inget annat än införandet av auktoritär censur by proxy.

    Internet och sociala medier var det som eliten inte hade räknat med. På 2000-talet kunde de fortfarande åtnjuta rollen som grindvaktare och inte släppa fram åsikter som medias vänsterextrema skrå inte ville att folket skulle få ta del av. År 2016, med både Brexit och valet av Trump, blev en chock för eliterna i västvärlden. Folkflertalet har inte gillat väsentliga delar av den politik eliten fört i decennier (Det tydligaste exmplet är väl migrationspolitiken) och därför har eliten under denna tid aktivt arbetat för att folkviljan inte ska få genomslag i praktisk politik, men nu tar man till betydligt mer auktoritära metoder än vad man gjort innan.

    Detta visar att vi sannolikt aldrig haft en mer svekfull och lömsk elit än idag. Den är särskilt lömsk eftersom dess makt är väl dold bakom demokratins skynke – när Frankrike styrdes av Ludvig den XVI fanns det åtminstone inte någon tveksamhet om vem som hade makten. Den är särskilt svekfull eftersom dess politik inte överhuvudtaget gagnar folkets intressen (Migrationspolitiken är här det tydligaste exemplet igen) och effekten av politiken är desssutom svår att reversera – till skillnad från alla andra politisk abeslut. Sammantaget har vi en elit som inte känner något ansvar för att förvalta landet eller utöva den makt de åtnjuter på ett ansvarfullt vis – detta innebär naturligtvis att de inte kan anses åtnjuta någon legitimitet (Observera att detta påsåtende avser eliten i stort, ej riksdag eller regering).

    Dubbelmoralen som Expressen uppvisar när de anklagar andra för att smyga runt i folks trädgårdar är också närmast äcklande.

    Detta visar att den marknad, dvs den traditionella mediamarknaden, som dessa nyttiga idioter, medlöpare och profitörer verkar på borde regleras betydligt hårdare, som alla andra marknader gör som inte fungerar som det var tänkt. Detta kommer dock givetvis inte hända eftersom vänsterliberaler gynnas av att gammelmedias makt upprättthålls och nu stärks och att vanligt folk fråntas möjligheten och rätten att opinionsbilda samt att den sorgliga samling individer som utgör partiledningarna i resterna av vår fega borgerlighet är så rädda för media att de mest är att likna vid en strykrädd hund.

    Det sistnämnda är för övrigt ett mycket tungt vägande skäl till varför den traditionella media-marknaden borde regleras bättre och hårdare, eftersom det visar att den samling icke-valda vänsterextrema politruker som utgör lejonparten av vår journalistkår har blivit den första statsmakten, som de facto har mer makt än både regering och riksdag – tvärtemot Sveriges grundlags bokstav såväl som anda samt demokratins grundtanke.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap