Det nya landskapet

Det är välkommet. Nej, det är mer än välkommet för brytningens tid har varit länge. Som ett dåligt äktenskap som bara höll ihop för jobbskatteavdragets skull.

Givetvis var det en förlust att inte landets har Ulf Kristersson som statsminister. Men ingen vann valet. Inte under de gamla parasollerna eller parollerna. De rödgröna fick ett (1) mandat mer än Alliansen men ingen fick 175. Alltså vann ingen.

Men någon fick makten och de skedde efter den vanligaste politiska grenen av dem alla – kohandling. Då valde Annie Lööf och Jan Björklund, som på valnatten när resultatet var klart tydligt deklarerade att det fortsatt var Alliansen som gällde och att Ulf Kristersson skulle bli statsminister, att bryta dessa löftena. De valde sida. Och valde bort borgerligheten.

Mamma och pappa bråkar för att vi inte älskar varandra längre och nu ska vi flytta isär.

Så här, när det är gjort, är det en stor lättnad. Vi hade en värdegemenskap under hela 2000-talet, då Centern gick till höger och Folkpartiet tillfälligtvis slutade hångla med andra, man har aldrig kunnat lita på folkpartister. Men nu är det slut. Äntligen.

Men precis som alla förhållanden kan en part ha mått så dåligt att de börjat tvivla på sig själva medan andra går ut ur det stridslysten, med förnyat självförtroende och helt fokuserad på att visa att man kan klara sig själv och sedan hitta någon mycket bättre.

Mitt parti är tyvärr den stukade i den här liknelsen. Moderaternas största hot är att folk inte litar på oss. Vi verkar vilsna. Trots att de rötter Nya Moderaterna försökte få oss att glömma aldrig varit starkare paradoxalt nog, jag känner igen mitt parti igen efter att de dolts av Heja Fredrik-tröjor, förbud mot pärlhalsband och varmt prat om LO och den svenska modellen.

Men vi framstår inte som starka, som att vi vet vad vi vill. Det är bättre nu men vi är inte framme än. Att rycka av SD-plåstret är nödvändigt.

Vi är moderater, vi ruckar inte på våra värderingar om vi pratar med andra partier.

Andra må svaja i vinden och ha kappor som vänds ut och in men vi moderater, vi är höger oavsett vad som händer. Det självförtroendet måste varje förtroendevald moderat ha.

Givetvis ska vi prata med SD. Ju mer moderat politik desto bättre och SD:s röster har alltid varit precis lika mycket värda i riksdagens plenisal som alla andras, från första dagen de satte sin fot där efter valet 2010. Hyckleriet kring att folk låtsas annorlunda är slående.

Jag har aldrig skrivit om min man i något inlägg tidigare för att det är smörigt, jag får lite sekundärskam själv av tanken. Men nu vill jag lyfta den klokaste person jag känner, för att han gjort exakt så.

Han har stått kvar när det stormat, kvar på samma fläck med samma åsikt, samma värderingar.

Han drevades i Dagens Industri av sensationslystna mindre nogräknade journalister två gånger och fick sparken, för att han vägrade vika ner sina värderingar. Det finns få personer som har så här stark ryggrad. Tiden visade att han haft rätt hela tiden.

2010 skrev han den här texten på Aftonbladets debatt.


Jag ska erkänna att jag helt glömt bort det själv, i livet var vi mitt uppe i den privata tragedin att inte kunna få barn. Det stal allt fokus. Och min karriär inom opinionsbildning var inte ens påtänkt, den började jag 2012 som krönikör i Aftonbladet och framför allt 2014.

Men 2012 när jag skrev åt Aftonbladet skrev jag en inte alls lika stark artikel, jag var nybörjare då och har tack och lov fått upp kvaliteten några snäpp. Dessutom hade jag som mammaledig förstagångskrönikör dålig koll på politiken då ser jag nu men den linje jag hållit sedan dess själv är klar i artikeln – att kalla SD:s väljare rasister är kontraproduktivt. Och det är ett demokratiskt underskott att ignorera dem.

Att förstå SD och lära känna dess företrädare har jag personligen ägnat mig åt i åratal. Sedan jag blev opinionsbildare på heltid 2014. För att det är viktigt i mitt jobb, i svensk politik och dessutom moraliskt korrekt att behandla människor utefter vem de är som individer.

Riv av plåstret nu, Moderaterna.

Det nya politiska landskapet visar oss vägen. Centern har gått till vänster, Folkpartiet kanske kan ångra sig med en ny partiledare, åka ut eller stå kvar. Vi får se. Men det gör inget.

M, KD och SD får 175 mandat i opinionsmätningar. Vi kan ta makten med deras hjälp men då måste vi ha någon slags relation. Vi kan inte delta i sossespelet De Kastlösa längre. Det var tråkigt redan när det introducerades på marknaden av Sveavägen 68 år 2010 och vi har för länge sedan spelat klart. Spelpjäserna är trasiga, tärningen borta. Ingen vann. Eller snarare, SD vann. De har gått från 5,6 % till nästan 19 % samma period.

Jag personligen har inget problem att ge dem inflytande över saker som inte krockar med moderata värderingar och politik, även om jag tycker att budget, det förhandlar vi med KD och regering bildar vi med KD 2022.

För SD skulle aldrig få inflytande i en krock med våra värderingar, då säger man som man ofta gör i politiken – nej. Ett jättebra ord. Jag har själv byggt min karriär på det som opinionsbildare. Jag säger nej, till dumheter, till fackens makt, till miljörörelsens lögner och myter, till slöseri. Jag säger nej till pampbeteende, nej till statliga företag, nej till genus i förskolan, nej till vänskapskorruption och nej till fler myndigheter. Nej. Nej. Och åter nej.

Så nu måste vi säga ja. Till att ha en relation med SD som vi har en relation till alla partier.

För att vi alltid kan säga nej.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *