Kvinnokamp på dekis


Det är sorgligt ändå. Det som hänt med feminismen.

För när den började så bra har den utvecklats till något som inte ens kan ignoreras, utan till vissa delar faktiskt måste bekämpas.

Den började med att kräva att kvinnor inte skulle särbehandlas. Vi krävde att vi skulle behandlas precis som männen. Att få rösta, få arbeta med vad vi vill, att få klä oss hur vi vill.

Kampen handlade om två saker: rätten att inte särbehandlas, och rätten till att betraktas som en egen person. Att vi inte är ett kollektiv. För så var det från början. Kvinnor är så här. De är hysteriska, de kan inte jobba med tunga yrken, de klarar inte av att vara politiker, att rösta, de ska alla vara hemma och föda barn. Kvinnor är si, kvinnor är så.

Sedan såg det länge ljust ut. Vi fick den ena rättigheten efter den andra. Tills vi vann. Ja, vi gjorde faktiskt det. Men när verkliga konflikter slutade existera så hittade vissa kvinnosakskvinnor, helt sonika på nya allt eftersom.

Så vi gick därför tillbaka.

När kvinnor utmålas som en särskild grupp som ska ha särskilda rättigheter. Tillbaka till ruta ett där vi kvinnor avkrävs särskild kvinnolojalitet för vi alla, förut av männen men nu av andra kvinnor, ses som likadana. Vi har något särskilt ansvar gentemot andra med bröst. De kräver att vi ska kvoteras in här och där, hit och dit ty alla kvinnor besitter särskilt kvinnliga egenskaper och med sin blotta kvinnonärvaro bidrar positivt, på alla sätt.

Det sitter väl i brösten tänker jag. Det där särskilt kvinnliga vi förväntas bidra med i alla möjliga sammanhang som gör oss utbytbara med varandra.

Och därför har vi nu en Diskrimineringsomsbudsman, statligt avlönad, vars tanke från början var att just säkerställa att vi behandlas lika, som i brist på de konflikterna väljer att ge rätt till en kvinna som kräver att få ha kjol på sig när hon jobbar med motorsåg.

En mer passande symbol för en tidigare manlig domän finns nog inte. Ett av de starkaste handverktygen, som kan fälla träd, hus och allt möjligt.

Men hon är inte glad för att det inte spelar någon roll att hon är kvinna längre, att hon ses som en individ som är lika kapabel som folk utan bröst att hantera en motorsåg. Nej, hon kräver att få ha på sig kjol. Som kvinnokampen kämpade för att frigöra sig ifrån. Och hon nöjer sig inte med ett nej. Det går inte för att det är farligt att ha kjol när man jobbar med sågar, de kan fastna och hon kan dö.

Nej då. Hon anmäler till DO att hon diskrimineras för att hon inte får särbehandlas.

Mia Ludvigsson på SvD Ledare skrev bra om det idag.

Det mest beklämmande är inte ens att hon anmälde utan att DO, avlönad av våra skattepengar, dömer till hennes fördel. Hon har rätt. Hon blir diskriminerad genom att arbetsgivaren kräver att hon har exakt samma kläder som alla andra, oavsett kön. De har inte avskedat henne, de har bara sagt att nej, kjol kan du inte ha för din egen säkerhet. Det bryter mot föreskrifterna om säker arbetsmiljö.

Tack och lov har världen inte blivit helt galen. Förvaltningsrätten har några vettiga. Det blev nej till kvinnan.

Men det här gör mig deprimerad.

Kvinnokampen frigjorde mig och min generation och generationen före den. Det var länge sedan vi inte fick rösta, länge sedan vi inte förväntades jobba, länge sedan vi avkrävdes korsetter, långt hår och kjol. Vi får göra som vi vill, jobba med vad vi vill, klä oss hur vi vill.

Vi är fria.

Men hur länge?

För hur länge ska vi acceptera att det finns folk i samhället som kräver, med att anmäla till offentliga institutioner, att vi ska särbehandlas? Igen? Kväver oss med det kollektivt vi sluppit i flera generationer?

Samtidigt sitter de mesta feministerna, de som gjort det till hela sin identitet att de är KVINNOR, och skriker. De är arga, de har bröst, de kämpar för att vi återigen, vi med bröst, ska betraktas som en enda homogen kvinnomassa. Häller bensin på den antifeministiska brasan men snurrigt nog gör det i feminismens namn.

Jag blir faktiskt galen på det här.

Trevlig “kvinnodag” på er.

I min värld är alla dagar både kvinnors och mäns. Eftersom jag inte är mitt kön. Kvinnor är inte mitt kollektiv för jag tillhör ingens, jag är fri. Och jag hedrar alla verkliga kvinnokämpar genom att kräva att jag får fortsatt vara det. Fri från särbehandling och tvingande kollektiv som suddar ut varje spår av individ. Som Åsa Linderborg skrev – mig äger ingen.

Men till alla med fittmössor:

HA EN BRA, EN FANTATISK, EXKLUDERANDE, FULL AV VI GILLAR OLIKA MEN KRÄVER ATT ALLA ÄR SAMMA-KVINNODAG! I ÅR IGEN.

Ibland skäms jag ändå över att ha en enda grej gemensamt med er. Bröst.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap