Propagandacentral Gävle


Det har stormat kring Gävle för att deras kommunikationsavdelning för kommunen valt en kvinna med det kontroversiella plagget hijab på stora skyltar. Som om det skulle vara en överraskning att många, inte minst de som själva flytt från förtrycket av slöjan, reagerar över att en kommun normaliserar plagget.

Några av de många som ojade sig var journalisten Jack Werner och B-laget bland ledarsidor, Hela Hälsingland, som inte sällan ägnar sig åt att kasta skit på andra delar av högern sedan länge (de är C-märkta).

Problemet med skylten är inte bara att plagget i sig är kontroversiellt utan att personen som de valt som modell inte alls är en vanlig person i hijab, som kommunen och andra valt att måla ut henne som. Hon är inte bara en vanlig lärare, som relativiseringsexpert Sjölund hävdar i sin krönika.

Att det blev just Hindi är ingen slump. Hon var nämligen en av de “100 Gävlebor” som kommunen redan plockat ut till en fotoutställning 2017. Såväl hon som hennes syster Mayson.



Suzan Hindi är själv kopplad till den salafistiska moskén i Gävle, vars imam Abu Raad är en av de värsta hatpredikanterna i landet. Moskén bjuder regelbundet in hatpredikanter som bland annat uppmuntrar kvinnor att helst inte lämna hemmet och den som förolämpar Mohammed borde avrättas.

Redan 2009 intervjuades just Suzan Hindi av media, i Arbetarbladet. Då om Ramadan, ihop med vad jag gissar är hennes mamma, Nihad Hindi.

Mayson Hindi skriver också krönikor för Ibn Rushd. Hon har även skrivit i socialistiska ETC.

En trejde person med efternamn Hindi, Nizam Hindi intervjuades i Arbetarbladet när den omstridda salafistiska moskén öppnade.

Det verkar som om hela familjen Hindi alltså är välkänd i Gävle, flitigt intervjuade om olika muslimska företeelser.

En annan av kvinnorna med hijab i kommunens kampanj är Lelas Samakia, också en av de 100. Hon jobbar heltid på just Ibn Rushd. Hon driver dessutom en söndagsskola för muslimska barn.

För det är inte vilka vanliga muslimer som helst som är engagerade i Ibn Rushd, som är nära associcierade med Muslimska brödraskapet, och med en av de värsta salafistiska moskéerna i Sverige.

Det är inte “your average Joe” bland svenska muslimer, det är de mest extrema.

Varför ska just sådana muslimer vara på stora bilder som reklam för en kommun? När det finns så många helt vanliga muslimer som inte är extrema, som inte är engagerade i kontroversiella organisationer som Ibn Rushd är.

Ansvarig för kampanjen är Gävles kommunikationschef Johan Adolfsson, själv gammal journalist.

2015 skrevs det en del om just Gävle, eftersom Adolfsson inte bara själv är journalist utan dessutom anställt en rad andra.

Tydligen jobbar det dessutom över 30 (!) personer med kommunikation bara i Gävle kommun.

Gefle Dagblad har länge granskat kommunens satsningar på kommunikation och kallat det en propagandaapparat. Det är i ljuset av detta affischen ska ses. På bara tio år har Gävle kommuns budget för kommunikation svällt från 12,2 miljoner kronor till det dubbla nästan och räknar man in alla kommunikationspersoner i förvaltningarna är budgeten 40 miljoner kronor .

Adolfsson gillar att anställa före detta kollegor. En av dem kom direkt från Tv4 (hans fd arbetsplats) och 2015 sa hon att hennes jobb är att lyfta fram goda nyheter om Gävle.

Målet med satsningarna är att “avkommunalisera” kommunens hemsida, att den liknar eller blir mer som en tidning, hur konstigt det än låter.

Och det här helt enligt Adolfssons plan. För i en intervju i Arbetet 2015 sa Adolfsson:

Kommunen har ett ansvar att fylla det tomrum som uppstår när de journalistiska redaktionerna skär ner”

Kommunen ska bli en tidning. Med bara positiva nyheter.

Den 11 maj 2015 skrev Björn Häger på Journalistens hemsida en mycket delad krönika om just detta.

I de kommunala nyhetsförmedlarnas urval hittar jag inget som ens antyder att det kan finnas annat än glädje och framgång i lyckoriket Gävle”

I lyckoriket Gävle (som bland annat har 12 % arbetslöshet) finns det fler förklaringar till Johan Adolfssons snedtänk med bilden – det är medvetet.

Han vill nämligen inte skildra världen som den ser ut, utan som han vill att den ska se ut. Ett udda angreppssätt om man är kommunikationschef för en kommun men förklarar ju en hel del om hur det fungerar i Gävle.


Adolfsson relativa inställning till vad en kommun ska informera om och inte fick ett annat exempel 2016, då han på en direkt fråga från en journalist förnekade att kommunen bestämt att avhysa ett tiggarläger.

Han är själv mycket engagerad i genusfrågor och identifierar mångfald som alla identitetspolitiskt övertygade gör – utefter hudfärg.


Därför är “den vita mannen” så långt ner på listan i Adolfssons Gävle att honom fotograferar de bara om de inte hittar någon annan. För alla vita män är samma person. Och alla med hijab är samma person.

Hade däremot Adolfsson inte haft detta i mitt tycke rasistiska förhållningssätt till andra människor hade han valt en person med hijab, om nu målet är att normalisera en plagg som också förknippas med förtryck, som inte samtidigt är engagerad i en salafistisk moské och skriver krönikor åt MB-associerade Ibn Rushd.

Sedan tycker jag att den här inställningen Adolfsson uppvisar är rätt bedrövligt som kommunikationschef för en kommun, ett jobb som ska vara objektivt oavsett politiska åsikter.

Genushandboken beställde Adolfsson på kommunens uppdrag av “genusfotografen” Tomas Gunnarsson och den kan ni läsa här. Vad den kostade framgår inte.

Men Adolfsson drar sig inte för att prioritera kommunens pengar till saker han personligen känner mer för.

Som av “miljöskäl” lägga ner de uppskattade fyrverkerierna när bocken invigs för att istället ge pengarna till IOGT NTO.

Synd att behöva påminna om att IOGT-NTO inte är någon liten allmän objektiv förening utan en stor och mäktig lobbyorganisation. Och alla vet att spara pengarna för att, tja sänka skatten, inte är en väg framåt. Om man som Johan Adolfsson är i världsförbättrar tjänst, med händerna i andras fickor.


Men det är klart, när man som Adolfsson uppvisar en förbluffande brist på självdistans i kombination med en rätt skrämmande syn på sin egen roll, blir det väl naturligt.

Adolfsson vill nämligen rädda hela Gävle. På annat sätt går inte att tolka att han sagt att Gävle-bor är “lite inbundna och förväntar sig inte mycket”.

Men, det är en tuff resa (som Adolfsson tagit sig an, att ändra alla Gävlebors mentalitet)…..

Jag gissar att Johan Adolfsson aldrig träffat den mest kända Gävle-bon på Twitter – Lars Beckman. Eller så räknas han helt enkelt inte eftersom han just är vit. Och man. Det hade dock gjort Adolfsson glad att veta att Lars Beckman redan är öppen och förväntar sig tvärtom mycket av livet och politiken.

Så sett i den här kontexten är det logiskt att Gävle väljer personer som Suzan och Mayson Hindi som affischnamn.

Kommunens roll är nämligen enligt Adolfsson att ta ett “allmänbildande intresse”, förmedla nyheter när nu media drar ner sin lokalredaktion, att “avkommunalisera” kommunens hemsida, bara förmedla positiva nyheter, inte välja bilder på vita män, att deras arbete inte är att förmedla hur världen ser ut utan hur de (på kommunens kommunikationsavdelning) vill att den ska se ut och genom allt detta hårda arbete alltså förvandla samtliga inbundna Gävle-bor som inte förväntar sig mycket till en ny, förbättrad slags Gävle-bo.

Problemet med Gävle är långt ifrån att de producerar affischer med kontroversiella plagg, burna av personer rotade i den svenska mest extrema muslimska moskéerna och organisationerna.

Utan vi har alltså ett betydligt större problem i själva kommunhuset.

Så när nästa bild som ska marknadsföra Gävle visar sig vara 40 glada barn i likadana kläder viftandes med flaggor och hyllande den store ledaren av Gävle ska ni bara åka vidare.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copy link
Powered by Social Snap