Hyckleriet om nationalism

Det finns så många olika regler i svensk politisk debatt att det börjar bli svårt att hålla räkningen. En i raden är det här om nationalism. Personligen betraktar jag mig inte som nationalist i en politisk etikett, även om jag som liberalkonservativ värnar nationalstaten och Sveriges suveränitet som nation. Hela vårt samhällssystem bygger nämligen på idén om nationen och medborgarna.

Men nationalist som ideologi bekänner jag mig inte alls till. Jag ser dock ett behov av en debatt av begreppet och att vi pratar om diskrepansen. Fler och fler som kallar sig idag nationalist, utanför de små kretsar av högerextrema där de alltid funnits. Gissningsvis befinner sig nästan samtliga som anser sig själva vara nationalister i Sverigdemokraternas väljarkår idag.

Ordet väcker direkt anstöt hos de flesta. Men vad betyder ordet egentligen?

I Nationalencyklopedins definition ser man tydligt att det handlar om ett tankesystem där en definierad nation, oftast handlar det om en geografiskt avgränsad landmassa men det behöver inte handla om det utan nationen kan även vara en annan sorts grupp, och att intressena för nationen är viktigare än andra kollektiva värden.

Men låt oss för enkelhetens skull utgå från att nationen är ett land, antingen ett idag erkänt land eller ett geografiskt område där de som bekänner sig till nationen anser att det borde vara ett erkänt land.

Att vara svensk nationalist innebär därför att man tycker att intressen för nationen Sverige, i krockar med andra kollektiva värden, väger tyngre. Vilka dessa andra kollektiva värden kan vara ligger i betraktarens ögon och är i mångt och mycket en subjektiv bedömning men i nationalismen ligger också i att vara stolt över ursprung. Över flaggan. Över att vara etniskt och kulturellt svensk. Men även medborgare. Observera att nationalist inte exkluderar folk med utländsk bakgrund utan kulturell identitet avgör man själv.

Nationalist. Det är något väldigt fult i Sverige.

Det finns någon slags osynlig gräns. Du får älska Sverige på sommaren, röda stugor och midsommarafton. Kräftskivor och lucia. Du får vara för ett starkt försvar och andra politiska områden som bygger på nationalism, eller nationalstaten som den omvandlats till i politisk vokabulär. För utan en nation finns inget att försvara. Men någonstans från det, jag vet inte var, finns en osynlig gräns att när det blir “för mycket” svenskt och jag älskar Sverige – då är man plötsligt inte härlig utan nationalist. Lite unken.

Aldrig är väl det så helsvenska ordet lagom mer passande. Det är okej att vara lagom nationalistisk i Sverige. Går du för långt är du ett steg från von Papen men ingen vet när, var och hur.

Det intressanta är att få skulle erkänna att det jag räknat upp ens kvalar in som nationalism. Det är något annat. Kulturhistoria. Och det är det ju. Också. Samtidigt. För kulturen och gemensamma ceremonier och traditioner, en gemensam historia, är det som är kittet i nationen. I gruppen. Det är en osviklig del, en förutsättning för vi-et som nationen utgör.

Men få skulle erkänna att alla av oss har någon slags nationalistisk syn på saker alldeles oavsett hur vi definierar vår majoritetsideologi. Allra minst vänstern, som paradoxalt nog byggt nästan mer av sin politik just på nationalstaten samtidigt. Framför allt Socialdemokraterna. Folkhemmet var inte ett internationellt projekt, det var i allra högsta grad ett nationellt.

Det märkliga är att lika avskydd och bespottad nationalism är i Sverige, lika accepterad är den som har sitt ursprung någon annanstans.

Samma människor som hatar nationalism mest av alla omfamnar och är beredda att politiskt kämpa för andras rätt till sin nationalism. Idéen om representation grundar i den tanken. Man är representant för en grupp. Ibland är den gruppen just en etnisk grupp. En nation. Vi har statsbidragsunderstödda etniska föreningar som sedan 80-talet varit en del av vårt sätt att se på integration av invandrare. Genom att finansiera invandrares etniska särart i bland annat förening ska svenskar och invandrare integreras lättare. Ett bakvänt sätt att se på integration men än dock Sveriges officiella sätt att se på det politiskt sedan flera decennier.

Alla etniska föreningar syftar till en enda sak – att bevara den särskilda etniska gruppens särart, språk, kultur och så vidare. Fostra barnen som föds i Sverige i samma kultur.

Det finns en lika stor acceptans för andras rätt till sin nationalism som något helt oproblematiskt som avskyn mot den inhemska nationalismen. Ett exempel av många är en historia inom sporten alla kanske inte följt – damlandslagets Kosovare Asllani får inte längre göra handgesten “den albanska örnen” på planen när hon gör mål efter beslut från Fotbollsförbundet.

Bilden nedan är hämtad från Fokus.

Handgesten är nämligen just en nationell symbol. Den består av utsträckta handflator som sätts ihop som en örn. Örnen är Albaniens symbol, och då även kosovo-albaners. Upprinnelsen till beslutet från förbundet är att på matcher mellan det schweiziska landslaget och Serbien i VM i somras använde flera spelare gesten som målgest, spelare som själva har kosovo-albansk bakgrund. På läktaren satt det serbiska nationalister med Milosevic på tröjor. Spelarna bötfälldes och lagen, åt båda håll.

Kosovare Asllani tycker beslutet är “obegripligt”.

Här kommer den accepterade nationalismen in. För örnen kan också vara en symbol för Stor-Albanien, ett område som sträcker sig över flera idag suveräna stater på Balkan. Så den generella betydelsen av örn-gesten är alltså “bara” helt vanlig albansk nationalism. Ett tecken som förenar alla albaner, ett tecken som finns på flaggan. Men för en mindre grupp betyder örnen också att återta territorier på Balkan, det kriget på Balkan bland annat handlade. om.

Det är fullt förståeligt varför Fifa straffade lagen och varför Fotbollsförbundet nu förbjuder den.

Men Asllanis reaktion, fullt naturligt givetvis – vem vill förbjudas att göra en målgest man gillar? – visar på något annat. På accepterad nationalism. Och att Fokus har med citatet utan närmare diskussion visar också på detta fenomen.

All annan nationalism är okej i Sverige utom den svenska.

Det är här det haltar. Hur kan svensk nationalism vara nazism medan till exempel kosovo-albansk nationalism bara ett uttryck för gemenskap? Eller kurdisk? Palestinsk?

Återigen är inte nationalist något jag själv kallar mig och de frågorna är inte de centrala i mitt eget politiska engagemang. Jag tycker bara att vi måste göra upp med nationalism som begrepp. Och det är inte likställt med nazism.

Det är inte problematiskt att kosovo-albaner är nationalistiska lika lite som det är problematiskt att svenskar är det. Det handlar om hur. Och vad. Hur nationalismen omsätts i politiska förslag till exempel. Och vad dessa sedan innebär. Då kokar det ner till just politiska förslag dessutom och dessa ska liksom alla politiska förslag debatteras och debatteras hårt.

Nationalismen är inget hot i sig. Det är en naturlig del av alla länder. Det är inte ens något hot i sig i politiken eftersom alla länders politiska systems kärna från början är just nationalstaten. Det blir bara ett problem i politiska förslag när man tycker att gränser överträds. Men då använder man samma politiska system att debattera, såga ner och rösta bort sådant.

Sverige skulle må bra om vi vore lite mer konsekventa, om vi slutade att handla så känslomässigt och istället var lite mer rationella. På många områden.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *