Konservativ våg eller har vi bara fått nog?

Man måste gratulera Greta Thurfjell på DN till genombrottet. Gissningsvis är hennes artikel i DN Kultur en av deras mest lästa det här året. Och hon har gått från okänd kulturskribent till känd över en natt. Rubriken är “Huskvinnans återkomst-  och konservatismens förbjudna lockelse”

Hennes artikel om konservatismens återkomst och hemmafruideal har satt hela det statsfeministiska komplexet i ilsken rullning.

Och det är ju alltid roligt när det händer, framför allt när det kommer från en av de institutioner de trodde sig mutat in. Hon har inte bara svurit i genuskyrkan, man kan säga att hon sparkat in dörren. Även om jag inte tror att det var syftet. När jag läser texten, som i mitt tycke inte är särskilt välkomponerad egentligen utan rörig, får jag intrycket att Thurfjell mest av allt vill göra sig själv intressant. För det är inte hemmafruar hon drömmer om och hon kallar sig själv politiskt progressivt men privat något annat.

Men det är bra att hon ägnat tid åt att intervjua folk, som Therese Boman som jag tycker är en intressant skribent och rätt ensam i kulturvärlden om sin linje i debatten. Hon vill vara ifred från den feministiska tvångströjan. För det kallas hon konservativ, trots att den åsikten är liberal.

Jag tycker artikelns idé är en frisk pust av välbehövligt syre i den feministiska trånga lådan av kvävande konformism.

En gång i tiden handlade feminism om frihet. Det var länge sedan. Nu används den istället som något slags ISO-certifierat förtryckarverktyg. Alla måste få vara som de vill men gud förbjude om du vill leva på ett sätt inte feminismen sanktionerat som ärbart och korrekt. En lydig kvinna lever som andra människor vill. Och duktiga feminister är lydiga kvinnor, paradoxalt nog.

De bråkiga är de som anses som avfällingar. De verkliga normbrytarna.

Det finns nästan inget en svensk statsfeminist i den påstådda tolerans hon stolt bär som en cape fladdrande i vinden avskyr mer än en kvinna som lever traditionellt.

En kvinna som var hemma alla föräldraledigheter, som ammade länge, som jobbar deltid och som tvättar och lagar mat hemma. Medan maken fixar med bilen, skottar snö och klipper gräs. Som rensar hängrännor och bygger altaner.

Dels föraktas kvinnan i sig men dels brölas det direkt om sveket mot kvinnorna. Mot alla andra. Hur understår sig en medlem av kvinnoflocken att avvika? Att politik är privat är en tankefigur som härstammar från socialismen men som tyvärr även vissa liberala feminister just i frågan om kvinnors val eller icke-val används som argument. Att en persons, eller förlåt, en kvinnas, personliga val inte är det. De är framtvingade av en osynlig struktur och dessutom är dessa normbrytare alla svikare mot kvinnokampen.

Det kan inte vara ett fritt val. Hon är lurad. Det spelar ingen roll vad hon säger. Hon kan inte under några omständigheter vilja det där själv.

Jag tolkar Thurfjells artikel som en protest mot det här synsättet. Man kan både vara feminist och gilla att vara den som lagar maten hemma, vilja vara föräldraledig mer än sin man och tycka att det är skönt att han byter däck på bilen.

Däremot är det inget nytt, det nya är att det kommer från en statsfeministisk institution som DN Kultur. Hon bröt ett tabu genom att lufta sina tankar om att vilja bryta sig loss från det förment toleranta, som egentligen är intolerans, och få leva som hon vill utan att beskyllas vare sig för att vara svikare eller konservativ knökhöger.

Varför ska det vara för mycket begärt att man får leva som man vill och det ska andra skita i?

Varför ska man som kvinna direkt få beskyllningar om att man sviker något slags påtvingat kvinnokollektiv man aldrig löst medlemsskap i men förväntas känna lojalitet emot bara för att alla har bröst och en livmoder?

Jag kände så väl igen mig i Therese Boman när hon sa att hon inte är så jätteintresserad av kvinnor, inte som grupp. Alla kvinnor tillhör inte olika slags kvinnogemenskaper och kanske aldrig har gjort det. Jag har aldrig känt mig helt bekväm i kvinnogrupper och när jag tänker tillbaka varför jag inte har något tjejgäng ser jag att det största gäng jag tillhört var tre personer, inklusive mig själv. Det var på gymnasiet.

Jag har försökt tillhöra ett tjejgäng, på universitetet. Men jag försvann iväg ändå. Undermedvetet. De har fortfarande regelbundna träffar sedan 20 år nästan, jag är nöjd som det är det är. Missförstå mig inte, jag gillar massa kvinnor. Men jag känner folk en och en. Och har alltid trivts bäst bland män. Men den kvinnliga gruppvänskapen är en status och svår att värja sig ifrån, att det är lite okvinnligt att inte vilja ha den.

Jag har alltid känt mig lite udda som inte tillhör det där och heller inte har en önskan. Att jag har få vänner men väljer dem med omsorg. Och att jag alltid haft lika många eller kanske fler manliga vänner. Jag har alltid känt mig mer accepterad av män på något sätt, och då pratar jag absolut inte om något sexuellt. Tvärtom har jag trots att jag söker mig så ofta till manlig gemenskap aldrig känt mig utsatt en enda gång som jag kan minnas. De elakaste personer jag träffat på med något undantag har samtliga varit kvinnor.

Svenska män får bara skit, sa Paolo Roberto i en intervju för länge sedan. Han har rätt tycker jag. Det finns så otroligt många bra män som inte alls känner igen sig i nidbilden av den manliga klassiska skitstöveln.

Det kanske är därför jag så länge varit intresserad av jämställdhet, även utan att kalla mig feminist. För att kvinnokostymen är trång. Men inte den traditionella eller den man utmålas få av män. Utan den som andra kvinnor syr. Den sitter sämst.

Jag kan inte låta bli att kastas tillbaka till mellanstadiet och högstadiet. Den kvinnliga konformismen kommer tidigt. Hur en tjej ska vara. Det är inte så stor skillnad egentligen , förutom att trycket var hårdare på ett sätt. Bröt man normen kunde man bokstavligen hamna i kylan. Inga vänner. Inte ens någon att äta lunch med i matsalen. Om en vuxen kvinna väljer utanför feministflockens kravlista kan hon hitta uppskattning någon annanstans. Hon behöver inte äta lunch själv för resten av livet.

Feminismen har så länge lurat kvinnor att det finns en motsättning i allt och om man inte köper all inclusive feminist-paketet så är man inte jämställd alls utan ett steg från grottmänniskan.

Men man kan få allt. Det är det fina. Man kan vara liberal och ändå ta mest ansvar över barn och hem. Man kan vara konservativ och gå tillbaka till jobbet efter fem månader för att låta maken sköta ruljansen medan man ägnar sig åt karriären själv. Och man kan vara vänster och ändå gilla att ta på sig ett förkläde och laga en god middag till mannen efter jobbet.

Det politiska är inte privat. Man får leva som man vill. Det har man alltid fått.

Jag är glad att även Greta Thurfjell kanske insett det nu. Och jag hoppas att fler kvinnor börjar förstå att feminismen är bedräglig. Den har kommit med många bra saker men idag är tyvärr mycket gamla meriter. Påsen är inte full med paket utan mest med tvång och krav.

Kommer kvinnor fatta det nu eller kommer statsfeministerna kväsa upproret från de raka leden med Judas-anklagelser och offentlig skampåle tills alla snällt rättar in sig i ledet för att slippa äta lunch själva?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *