Hej media, ni suger

Jag tillhörde inte de som gett upp om media. Jag såg ändå att det fanns bra journalister här och där som vill göra ett bra jobb. Men jag har hela tiden kritiserat den fundamentala brist på självinsikt som lett till att mediabranschen unisont kritiserat sociala medier som skäl varför de gör ett dåligt jobb och därmed tappar i förtroende.

Men jag ger nog ändå upp nu. Efter det senaste haveriet.

Jag talar om den artikel jag mot bättre vetande medverkade i precis i Svenska Dagbladet, som skulle handla om huruvida det är ett borgerligt inbördeskrig eller inte. Eftersom jag känner ansvar för min stora räckvidd och det är ett känsligt läge när allt spelar roll valde jag ändå att medverka för att lägga en våt filt på anklagelserna om en förestående borgerlig kollaps, som Fredrick Federley så tacksamt hjälpte Sveavägen 68 att sprida häromdagen, som en nyttig idiot. Men jag vill ha en Alliansregering, helst igår.

Jag kände ansvar. Och ville inte låta honom, DN Ledare och andra jag gissade skulle bli intervjuade stå oemotsagda.

Varför ska jag tacka ja igen?

Jag behöver nämligen inte er, som synes.

Jag har en blogg som har lika stor räckvidd många av era artiklar har enskilt. För hur många av de når en räckvidd på 100 000 på Facebook som vissa av mina kan uppnå? Mitt senaste inlägg hade 40 000 i räckvidd på Facebook. Och eftersom det nu står utom allt tvivel att ingen journalist någonsin faktiskt kommer med en vilja att berätta något utan uteslutande har en tes i ryggsäcken som jag, alltid typecastad som någon slags borgerlig enfant terrible, en ond högerkärring, ska uppfylla åt honom eller henne kommer svaret nog bli nej.

Ni är inte ärliga med uppsåt och ni är inte ärliga med något annat heller.

Nu ska ni få se vad jag ägnade halva fredagen åt. Jag svarade på frågor, sedan fick jag bråka om innehållet i timmar.

Så här skrev Delling till mig via Twitter:

Här får man intrycket att artikeln ska belysa huruvida det FINNS ett borgerligt inbördeskrig. Eller hur?

Jag övervägde och kom ändå, trots de fåniga frågorna om vilka jag blockar som jag inte tänkte svara på, fram till att jag inte vill lämna tolkningsföreträdet till de som föredrar sossar. Alltså svarade jag. På det jag ansåg relevant på grund av inte amatör.

Innan jag fortsätter kommer några tips till hur man ska hantera journalister:

  • Svara aldrig på frågor på telefon. Säg att ni är upptagna och be dem återkomma med frågor via sms eller mail. I telefon har de alltid överläge och ni har inte möjlighet att kontrollera era svar som ni kan via text. De är skickliga och kan lura er att babbla på för att ni inte som många gillar tystnad och ställa ledande frågor. Ta alltid frågor skriftligt.
  • Ignorera att svara på frågor ni inte vill svara på. Ni behöver inte ens skriva “inga kommentarer”. Svara inte bara. De har ingen rätt att få svar av er på allt de frågor.
  • Kräv att få se citaten.
  • Ändra citaten om de inte är korrekt, ni är inte bråkig. Ni ser om era egna intressen. Journalisten skiter i dig, de vill ha en bra story till vilket pris som helst.
  • Kräv att få veta vilka andra som intervjuas eller deltar i TV/radio-programmet.
  • Tacka alltid nej om ni tror att er enda roll är som typecastad för att bevisa journalistens tes. Tacka alltid nej om ni tror att ni personligen kommer förlora på det, även det minsta. Ni har ingen plikt att gratis ställa upp för deras mediahus så att de kan få klick och tjäna pengar. Ni bevakar era intressen, punkt. Ni är inte skyldiga andra något.

Mitt svar till Delling kan ni i er helhet läsa nedan. 

Ni kommer få se mer av mitt samtal med Delling längre ner men vad hamnade till slut i artikeln då? 

Jag tänker inte länka till den för att jag inte tänker ge Delling en klapp på axeln av chefen över fina trafiksiffror.

Det ska inte löna sig att göra ett dåligt journalistiskt jobb tycker jag. Och det är ju därför de ringer mig. Inte för att de vill höra mina politiska analyser, utan de vill få klick. Jag fattar det nu. Låt bli att läsa hela artikeln, ni får se de viktiga citaten av mig.

Noterar ni att de inte ens kan stava mitt namn rätt?

Först Rebecka Weidmo Uwell, som jag alltså inte heter. Två gånger. Sedan Rebecca Weidmo Uvell två gånger, som alltså är mitt namn. Men man kanske ska vara nöjd med en hit rate på 50 %. Det är ju ändå bara en heltidsanställd journalist på ett av våra största mediehus.

Så här var diskussionen via Twitter:

Som ni ser riggade han alltså fällan så här: först skriver han en fråga som ska ge honom citat han vill, när han inte tänkt sig alls att frågan ska vara med utan svaret jag ger ska illustrera något helt annat. Frågan var:

  • Och från andra hållet – hur är tonen mot dig?

Här låtsas han att han är intresserad av två sidor av saken för att göra mig mer behjälplig.

Men utan intention att ha med frågan. Som ni ser lovade han i mail att frågan skulle med. Sedan fanns den inte med. Så det räcker inte heller med att lägga timmar på att opponera sig som ni märker. De fintar dig ändå.

Detta var mitt svar på den frågan: 

“Tonen online, mot mig och andra till höger generellt är värre än vanligt tyvärr, vänstern verkar ha ballat ur helt. Men risken att makten försvinner är stor så det är väl därför alla fördämningar släppt just nu. Mellan borgerliga märker jag faktiskt inga hårda ord, det gick snabbt över från helgen. Nu fokuserar vi alla på att det fortfarande finns en god möjlighet att det blir en borgerlig regering.”

Istället publicerar han bara “Men många känner att allt står på spel. Risken att makten försvinner är stor, det är väl därför alla fördämningar släppt online”.

Så istället för att vara om tonläget om mig blev plötsligt mitt svar någon slags allmän reflektion om “tonläget”. Smart men inte schysst. Tyvärr  jobbar journalister alltid så här.

Delling försökte också få bort annat, som att jag ville hänvisa till att några arga tweets inte alls kan kategoriseras som krig. 

Och när jag ändå trodde att vi tjafsat klart kommer det här:

Plötsligt står jag i fokus. Något han inte alls pratat om tidigare och artikeln skulle inte handla om vare sig mig eller tonläget online utan om en påstådd borgerlig splittring. Men så kommer plötsligt den här formuleringen:

“När man talar med företrädare för mittenpartierna om tonläget tar de flesta upp henne. Hon kallade själv C och L fullfjädrade socialister som ljugit sig genom valrörelsen”.

Jag hade lite att säga om det.

Trots detta vidhöll han länge att inte ändra. Tills han gav sig.

Så här får man alltså göra. Bråka i timmar för att man ska bli citerad rätt och behandlas korrekt i en artikel man gör gratis åt ett mediehus så att de kan tjäna pengar på en.

“Kan ju inte bara ha med Federley och några liberala ledarskribenter”

Den önskar jag att jag hade lagt större vikt vid. Där erkänner han ju rakt av att jag är DEN ENDA som intervjuas på “andra sidan”.

I min enfald trodde jag att han ringt Benjamin Dousa eller någon annat från oss som hävdar bestämt att det var ett svek från C och L i lördags men att det för den skull knappast är något inbördeskrig. Men nej. Han ringde mig. Bara mig.

Jätteviktig röst = drar spridning.

Om jag vore en “jätteviktig röst” hade han nämligen inte skrivit en sådan usel artikel. Jag är jätteviktig att ha med, som borgerligt ond högerspöke, ska det stå. Annars blir ju artikeln inte kul, det säger han själv. Bara en massa liberaler, som citeras rätt och får säga snälla saker. Och inte få frågor som är jobbiga.

Notera att han går i reträtt här.

Plötsligt är det inte alls bara jag dessa anonyma företrädare nämnt som exempel på “dålig ton”. Och han vägrar konsekvent att säga vilka han pratat med. Efter jag bråkat i två timmar anser han “inte att den behövs”.

Tillbaka till artikeln.

Då har han med ett citat från Per Svensson, en av de som deltar i smutskastningen av andra borgerliga via sin ledarsida på DN. Men inga frågor till Svensson. Alls. Han citeras bara.

“De är skräniga, aggressiva och släpper gärna skit på andra”

Varför får inte en av de som i allra högsta grad deltar i brutaliseringen av det offentliga samtalet svara på ens EN fråga om vilket ansvar han själv har om det? ‘

Till skillnad från mig är Svensson högst ansvarig för en av landets stora ledarsidor. Han har hög lön av Bonnier för att varje dag driva opinion och har tre anställda. Han om någon har ett särskilt ansvar som inte i närheten åligger mig som privat bloggare. Men han står oemotsagd.

Och vilka är dessa “högerradikala”?

Men det ville inte Delling veta. Heller. För jag ser inga radikala, jag ser helt vanliga Kristdemokrater och Moderater online som diskuterar vad Centern och Liberalerna håller på med.

Sedan tar Delling sats med tweeten där Centerpartiets kommunikationschef Ola Spännar tar en paus från Twitter. Men inte ett ord om varför. Utan läsaren ska tro att han bara i största allmänhet tröttnat på grund av tonläget. Att han oprovocerat “utmålats som antisemit”.

I själva verket är Ola Spännar hård i nyporna själv på Twitter, jag har för länge sedan tröttnat på att försöka prata med honom där. Han är aggressiv och otrevlig. Och anledningen till hans paus är att han själv först publicerade den här tweeten:

Skälet var att PM Nilsson på Dagens Industris ledarsida skrivit något han inte gillade, något om att Alliansen givetvis ska regera med hoppande majoritet och då förlita sig på att SD ibland röstar på deras förslag. Bonnier äger Di. Och då tyckte Spännar att lite tänka högt om deras släktmiddagar var passande. Det är den kanske den äldsta antesemitiska tankefiguren i svensk politisk debatt, att den judiska familjen Bonnier, “styr media” genom sitt ägande av många tidningar och tidskrifter.

Detta var vad Spännar luftade. I en önskan att kleta ner Di och PM Nilsson med lite brunfärg. 

Tobias Holdstock är själv jude och ifrågasatte hans tweet först av alla. En annan som reagerade var Paulina Neuding, själv judisk, och kallade inte alls Spännar antisemit.

Utan just att han ger uttryck för antisemitiska tankegods. Men istället för att direkt be om ursäkt försvarade Spännar tweeten 8-9 timmar innan han drog på sig offerkofta och twittrade det här:

Och hela bakgrunden till hans tweet väljer Delling och SvD att inte nämna ens. Utan Spännar ska framstå som ett oskyldigt offer för något slags Twitterdrev. 

Slutsatsen av det här är att objektiv nyfiken journalistik är det som är dött här, åtminstone utrotningshotad. Det har ersatts av egna agendor, av tesdrivna storys i syfte att bekräfta något journalisten på förhand bestämt sig för är sanningen. Inte ta reda på hur det ligger till. Medias förtroendekris handlar uteslutande om det här – att folk inte litar på vad som står i tidningen av en väldigt god anledning.

Media har alltid varit beroende på att andra ger dem tillgång till sig själva. Att de svarar när de ringer.

För det är andra som levererar råmaterialet till tidningar, det är vi som blir intervjuade som till stor del utgör innehållet. Det man kallar “content provider” på branschspråk. Det är alltså ett samspel. Om journalisten bränner sitt förtroendekapital, som Delling och därmed även i förlängningen hans arbetsgivare Svenska Dagbladet gjort här, så vill färre ställa upp.

Delling påstod att han ville undersöka det påstådda inbördeskriget inom Alliansen.

Och detta blev resultatet. Fyra personer från sidan som anser det och en person som inte anser det. Som dessutom han ville utmåla som “någon dålig ton poster-girl” helt oförhappandes, bara för att få extra mycket klick. Inga kritiska frågor alls till de som verkligen kallat folk saker. Och en rent felaktig vinkling av Ola Spännars Twitter-paus.

Man förväntas dessutom lägga ner en massa arbetstid gratis på att leverera innehåll till ett mediahus. Och sedan få ägna timmar åt att kräva att man citeras rätt och faktiskt inte utmålas som något man inte är.

Ursäkta mig att lusten avtar av det här.

Jag har inte tid att först snällt leverera innehåll under falska premisser från den som frågar och sedan få ägna timmar åt att krishantera resultatet för att inte komma dåligt ur själv. När jag ställer upp gratis. Jag kommer verkligen tänka mig för i framtiden om jag ens ska avböja i text eller helt sonika bara inte svara när de mailar eller sms:ar.

Jag behöver inte media, jag har en egen stor plattform. Märkligt nog uppfattas jag som journalist trots att jag inte är det utan opinionsbildare medan de som är journalister inte uppfattas som det utan som opinionsbildare. Men de behöver uppenbarligen mig.

Media är verkligen på dekis, sorgligt nog.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *