Den feministiska paradoxen

Feminismen har aldrig varit så högljudd som nu efter #metoo, då de sista fördämningarna brast. Den tar upp stor plats i det offentliga samtalet sedan länge men aldrig mer än nu.

Kvinnor ska ta plats, deras mens ska ta plats, kvinnor ska inte vara tysta.

Män som manspreadar i T-banan får vatten på sig i en av feminister hyllad aktion. Nyligen fick ett mensprojekt om menscertifierade arbetsplatser en halv miljon kr nästan i bidrag från Jämställdhetsmyndigheten. Nina Åkestam och Nina Rung är de nya Nina Björk-arna.

Som en kvinna som alltid tagit plats kan jag givetvis inte ha något emot att kvinnor ska ta plats. Det applåderar jag. Om det inte vore så att man ändå inte får det. För feministerna.

För aldrig blir man så otrevligt bemött som av just dessa. Som borgerlig kvinna. Gud nåde den kvinna som visserligen är bråkig och högljudd. Inte alls lydig. Sitter inte alls still i båten. Följer inte med strömmen. Men som är höger. Som inte tror på kvotering. Som kritiserar #metoo och genuspedagoger. Som försvarar män. Som älskar män. Som försvarar alla kvinnors rätt att välja vilket liv de vill ha även om de sedan väljer traditionellt kvinnligt. För att så många kvinnor före mig kämpat för att kvinnor just ska ha det valet.

Av stolta statsfeminister får man då höra att man borde hålla käften. Dessa har inte bara bröst och kommer även i varianter med helskägg och sotarmössa och dylika attribut för varje mansfeminist. Men när Joakim Lamotte kallar sig feminist får han en 20 minuter lång verbal spya via video av Carolina Farraj, mest känd för att vara fd hijabist. Tills hon tog av sig slöjan och började hålla på med stand up. Män får bara vara feminister om de är ihop med Nina Rung.

Det här är varför jag tycker dagens feminism många gånger är outhärdlig. För att den hycklar så förbannat.

Upp till kamp, kvinnor. Säg ifrån. Slå patriarkatet på käften. Var bråkig. Försvara eder. Men herregud, du är väl inte höger?!

“Skräcködla”

“Hon måste vara sjuk”

“Surtant”

“Hon ser ut som en gris”

Sådant här har fyllt mina flöden sedan fyra år. Av kvinnor och män som kallar sig feminister. En kvinna idag, hon som kallade mig “gamla surtant som försurar miljön” hade hela sitt flöde fullt av tweets om hur förfärligt mobbing är.

Stolta feminister som försöker tysta profilerade kvinnliga borgerliga ledarskribenter och debattörer. Få dem sparkade.

Jag är åtminstone ärlig. Det finns inget systerskap. Det finns ingen feminism som inkluderar alla kvinnor. Den tiden är förbi. För att det få fanns frågor som gällde alla kvinnor, som rätten till att få rösta, rätten till abort. När feminism reduceras till att menscertifiera arbetsplatser och siden och fina skor-feministerna Hanna och Amanda, som jag inte på något sätt vill förringa för att jag tycker att de är duktiga entreprenörer och fungerar som Veckorevyn gjorde för min generation för dagens unga kvinnor, direkt ser PR-värdet och i Aftonbladet låter sig intervjuas om listan folk frivilligt får fylla i om sina perioder, känner man att det på riktigt är en jäkla uppförsbacke här.

Hur kan så många skitfrågor får så oproportionerlig uppmärksamhet medan verkliga problem förtigs? Och hur kan samma människor stå och påstå att de vill att alla kvinnor tar plats när de i nästa andetag skriver på ett upprop för att få just en sådan, fast en borgerlig kvinna, sparkad från sitt jobb?

Det är ju inte klokt.

Men svära i genuskyrkan, då är handskarna kastade. Då gäller inte feminist-evangeliet. Då gäller skampåle. Man kan till och med bli attackerad av andra liberala feminister om man tränger bort känslosåsen om att det är “rättvist” att kvotera föräldraförsäkringen på grund av “strukturerna”.

Det är inte lätt att vara människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *