Den feministiska paradoxen

Feminismen har aldrig varit så högljudd som nu efter #metoo, då de sista fördämningarna brast. Den tar upp stor plats i det offentliga samtalet sedan länge men aldrig mer än nu. Kvinnor ska ta plats, deras mens ska ta plats, kvinnor ska inte vara tysta. Män som manspreadar i T-banan får vatten på sig i en av feminister hyllad aktion. Nyligen fick ett mensprojekt om menscertifierade arbetsplatser en halv miljon kr nästan i bidrag från Jämställdhetsmyndigheten. Nina Åkestam och Nina Rung är de nya Nina Björk-arna. Som en kvinna som alltid tagit plats kan jag givetvis inte ha något emot att kvinnor ska ta plats. Det applåderar jag. Om det inte vore så att man ändå inte får det. För...

Det här inlägget är låst

För att läsa resten av det behöver du prenumerera via Patreon och betala minst 45 kr (plus moms)per månad. Om du ser detta meddelande trots att du stöttar mig via Patreon så beror det på att du inte är inloggad. Logga in och försök på nytt! Genom att prenumerera stöttar du mitt arbete med att granska makten. Du bidrar till att jag kan nå ännu fler läsare och skapa ännu bättre innehåll. Tack!
To view this content, you must be a member of Rebecca's Patreon at %%currency_sign_front%%1%%currency_sign_behind%% or more
Unlock with Patreon