Den feministiska paradoxen

Jämställdhetsfrågor har kommit att dominera även detta val, men inte på det sättet som Feministiskt Iniativ och andra radikalfeminister hade önskat. Som var i fokus 2014 i den så kallade “rosa revolutionen” som blev en pyspunka på 3,1 %. Idag är Fi helt marginaliserat och varierar mellan 0.9 % och 2 % i mätningarna. I många städer ligger de under 3 %-spärren och riskerar att åka ut från kommunalpolitiken.

Men kvinnofrågan är i fokus även detta val. När det gäller kvinnors trygghet och synen på kvinnor hos invandrade män. Sexualvåldets enorma ökning sedan förra valet har satt detta på dagordningen.

Jag tycker att det är dags att vi börjar göra upp med den feministiska paradoxen som har stört mig som ett myggbett en varm sommarnatt, en liten vass sten i skon, ett oväntat skavsår mitt i promenaden utan plåster i fickan.

För i den svenska statsfeminismen, den som även en hel del borgerliga tyvärr bekänner sig till, ingår den fasta övertygelsen att jämställdhetsarbetet från statens sida måste börja redan när våra barn är bebisar. Därför har man skruvat förskolans och skolan läroplaner både under socialistiska och borgerliga regeringar till att mer och mer innehålla saker om jämställdhet.

Jag skrev nyligen om förslaget på ändrad läroplan för förskolan och en inspektion Skolinspektionen gjort på förskolor, där de bistert och besviket konstaterar att visst jobbar samtliga förskolor med likabehandling och är medvetna om att betrakta barn som barn, inte som kön. Men de går inte tillräckligt långt i att styra dem i deras lek. De är inte tillräckligt mycket genus. Allt typiskt kvinnligt och typiskt manligt är fel och ska utrotas, att ge alla barn valfrihet och behandla dem lika duger nämligen inte när man ser förskolan som den första anhalten i en statligt politisk uppfostran.

Man måste alltså börja redan med bebisar om man ska uppnå jämställdhetsnirvana.

Att börja utbilda vuxna kommer aldrig gå, då får man inte den perfekta befolkningen av homo feministus.

Men sedan säger samma personer, samtliga till vänster och en mindre del av radikala folkpartister, att det inte går att säga att Sverige är ett bättre land rent jämställdhetsmässigt. För allt är ändå bara patriarkalt förtryck.

Att unga män från Mellanöstern är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken beror inte alls på kultur. Det beror på att de är fattiga. Och den gemensamma nämnaren mellan allt sexuellt våld är män. Samma patriarkalt förtryck överallt. Man kan inte säga att kultur är en faktor.

Och här kommer alltså den feministiska paradoxen in.

För här ska vi ta ett exempel, från en grupp män som fullständigt dominerar våldtäktsstatistiken, speciellt gruppvåldtäkter – afghaner.

När en afghansk pojke föds i Afghanistan föds han in i följande kultur: 

  • 90 % av landets kvinnor utsätts för våld i hemmet
  • våldtäkt och misshandel inom äktenskapet finns inte enligt lag
  • lagligt att gifta bort sina barn
  • lagligt att neka sina fruar och döttrar utbildning och jobb
  • förbjudet att visa hår offentligt
  • på många ställen är det även förbjudet att visa någon hud alls och alla kvinnor tvingas ha burka
  • tittar en kvinna en man i ögonen offentligt är hon hora
  • våldta unga pojkar som man räknas inte som vare sig homosexualitet eller våldtäkt
  • att ha pojksexslavar är accepterat socialt inom många grupper
  • äktenskap är arrangerade mellan familjer och de som gifter sig får oftast inte träffas ens före bröllopet

De afghanska pojkarna växer också upp i ett samhälle där män och kvinnor är helt åtskilda. De enda kvinnor han träffar är sin egen familj. Pojkar och flickor går i olika skolor och får inte interagera med varandra alls. De kvinnor han ser offentligt är helt täckta, kanske har de till och med burka eller niqab.

Dessutom lever även männen under hedersförtryck där män förväntas bete sig på ett särskilt sätt och där familjen och klanens ord är lag. Han lever inte heller ett fritt liv. Hedersförtrycket förtrycker även männen.

Sedan flyttar han till Sverige när han är i sena tonåren eller äldre. I hopp om ett bättre liv.

Och möter det mest sekulariserade samhället i världen och en av de mest jämställda samhällena i världen. Som har Europas högsta deltagande av kvinnor på arbetsmarknaden. Och där kvinnor går barbenta i kjol med håret fladdrande i vinden, kramar sina manliga och kvinnliga vänner när hon säger hej och ler och tittar alla i ögonen när som helst. Som går och ut och dricker alkohol, dansar sensuellt på krogen och promenerar ensam. Som går ut och joggar själv i tighta byxor och topp i skogen. Som jobbar som chefer, över även män.

Han är dessutom här helt utan sin familj och utan klan. Han är fri. Helt fri. En frihet han i sitt 20-åriga liv inte ens nuddat innan han kom till Sverige. Han får klä sig som han vill, göra som han vill, prata med vem han vill. Dricka alkohol, säga vad han tycker.

Ingen och inget kontrollerar honom.

Det som hörs sedan är ljudet är en enorm kulturkrock. 

Lösningen på det här problemet säger bekännare av den statsfeministiska ideologin är utbildning i svenska värderingar. I sexualitet. I svensk jämställdhet.

Men om man löser diametralt olika syn på kvinnor genom en ABF-kurs, varför kan vi då inte låta alla svenska vuxna män ta samma kurs när de är 20 år och låta dem vara ifred på dagis och på mellanstadiet?

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *