Helgon i den heliga Sverige-bilden

Alla historier behöver en skurk och en hjälte. En missgärning och botemedlet på den. Ett helgon och fallna änglar. Så börjar och slutar alla bra historier. När verkligheten är komplicerad och fullt av olika nyanser av samma färger, när vi ser hörnen men inte vad som väntar bakom, längtar vi efter att någon målar världen i vitt eller svart. Att de dolda hörnen försvinner och ersätts av en målad kuliss, endimensionell och utan överraskande krökar. Enkla frågor, enkla svar.

Migrationsdebatten behövde sina helgon. De som erbjuder det enkla. De ofelbara. En symbol.

Och så blev 23 000 afghanska migranter just detta. De som fullkomligen vällde in i Sverige 2015. Lockade om löften om ett bättre liv från antingen Afghanistan eller Iran. Ankarbarn, som de kallas. Deras jobb är att ankra i ett land, få permanent uppehållstillstånd och därmed rätt att ta hit resten av sin familj, många som annars inte hade fått komma då de saknar asylskäl men om man bedöms som under 18 gäller helt andra regler oavsett vilket land man kommer ifrån. Och det är det nog få som vill ändra. Att barn ska ha fler rättigheter.

Även om en del ankarbarn inte var under 18 utan bara sa det är de alla någons barn och deras uppgift var just som barn och syskon – att bereda väg till ett bättre liv för sin familj. Medmänskligt förstår man det mycket väl. Hitta ett bättre liv.

Men den här texten är inte till för att diskutera hur många som var i vilken ålder när de ansökte eller ens hur många som sedan bedömts ha ljugit. Inte heller handlar den om längtan och driften efter ett bättre liv och hur lätt det är att sympatisera med den.

Utan hur afghanerna, framför allt de 9 000 som ingår i den amnesti som nu är stoppad för att lagen helt enkelt var synnerligen usel, blev de ljusa helgonsymboler migrationsdebatten längtade efter.

23 000 individer blev plötsligt kollektivet “ensamkommande”.

Och kollektivet skapades av opinionsbildning. Framför allt av den röststarka grupp som driver deras opinion, där Facebook-gruppen “Vi står inte ut” är navet, ihop med den av Ung Vänster och autonoma grupper skolade och supporterade Fatheme Kavari, och opinionsbildarna Ung i Sverige har de framgångsrikt utmålats som just detta. Ett ansiktslöst homogent kollektiv av goda intentioner och goda egenskaper.

I opinionen har gruppen slutat vara individer, trots att asylsystemet bygger på individuella bedömningar just för att allt annat är orättvist. Två personer från samma land får olika bedömningar enligt samma regler, där ena kan få stanna medan den andra inte får. För att det finns olika asylskäl. Men just nu är inga afghaner individer. De som tidigare kallades ensamkommande barnen, tills det till och i media blev ohållbart, och de nu kallas “ensamkommande”. Det beklagliga är att kollektivet inte längre bara handlar om debatt utan även blev lag. De är per lag definierade som en grupp.

I berättelsen om det medmänskliga Sverige, bilden av den humanitära stormakten som så framgångsrikt odlats av Olof Palme och vänstern sedan dess, en Sverigebild som kostat landets hårt arbetande och hårt beskattade befolkning enorma summor (att vara humanitär stormakt kostar mycket pengar) krävs det en symbol för att vi fortfarande leder tävlingen om att vara godast. Ha störst empati. Bry oss mest om de fattiga.

Jag funderar ibland på hur retoriken låtit om det hade varit en moderatledd regering som införde id-kontroller och infört politik om en invandring på EUs miniminivå som mål samt åkt på möten om att bygga asylcenter i Niger för hela EU. Fundera på det ett varv.

Men just för att det var Palmes partikollegor som tog fram saxen och började klippa i den älskade Sverige-bilden uppstod snabbt behovet av en motbild. De som kommit hit utan sina föräldrar passade som handen i handsken som symboler på den plakatpolitik man längtade efter att återgå till.

Individerna blev en enhet. En enda. Där alla bara kommit hit för att de älskar Sverige. De är duktiga i skolan och vill verkligen bidra. De vill alla bara få gå i skolan och utbilda sig, som Malala. De vill bidra. Sedan vill de jobba. Betala skatt. De är skötsamma och fina. De har alla blivit någon form av Jesus-figur i dessa gruppers retorik.

På något annat sätt går inte att förklara debatten just nu. Hur vuxna, mestadels kvinnor i övre medelåldern, på allvar kan hävda att en sexbrottsdömd afghansk, idag bedömd som vuxen, man som våldfört sig på en underårig tjej på ett konfirmandläger inte är skyldig. Att flickan ljuger. Trots att han alltså är dömd i domstol. Ett av de mest talande exempel på att ingen person i kollektivet anses kunna göra något fel.

Men 23 000 afghaner är inte “gruppen ensamkommande”. De är individer och har rätt att betraktas så. Vi som debatterar har en skyldighet gentemot dem och faktiskt alla andra individer i Sverige att bedöma och betrakta även dessa individer som  just individer. Med individuella styrkor och svagheter. Och individuell rätt att stanna här eller inte.

För polisen och många andra representanter för de myndigheter som hanterar de utsatta i samhället vet att bilden inte stämmer.

Inte sällan är det afghaner som är ena sidan i de stora offentliga gängbråk som sker med kniv på olika ställen i Sverige regelbundet. Enligt skolstatistik klarar några få procent gymnasiet ens på fyra år. Kvällspressens granskningar av gruppvåldtäkter visade att en mycket stor majoritet av förövarna till just detta brott är afghaner. I brott där män gruppvåldtas av andra män är det nästan uteslutande just afghaner som är förövare. Många hamnar i missbruk. I Uppsala är det till exempel afghaner som röker heroin och säljer knark runt Resecentrum. Polisen vittnar om att grupper med afghaner är hemlösa och missbrukare på olika ställen i Sverige.

Men lika rätt att tillskriva hela gruppen afghaner dessa brott är det att tillskriva dem helgonstatus. Lika lite som alla afghaner är duktiga i skolan och bara vill bidra hamnar alla i kriminalitet. Varför media och även politiska företrädare gått med på att låta sig manipuleras av den här opinionsbildningen är på ett sätt lätt att förstå. Vi behöver helt enkelt helgon i varje berättelse och avsnittet ensamkommande barn från krigshärjat Afghanistan som bara vill söka en fristad, utbilda sig och jobba, passar så bra in i den idag mer solkiga medmänskliga heliga Sverige-bilden.

Sverige har ramlat ner från sin höga häst. Trots liten på jorden så oerhört stor i orden. Det visade sig att vi inte är så märkvärdiga som vi hela tiden trott. Utan vi är som länder är mest, som folk är mest. Vi är ett rätt vanligt land när allt kommer omkring.

Glorian är på sned. Men vi har varken helgon eller fallna änglar. Utan bara olika människor med olika styrkor och svagheter i en rätt komplicerad värld, målad av en uppsjö olika nyanser. Med krum och krökar man inte kan överblicka.

Helgon finns inte på riktigt. Verkligheten är jobbig och komplex. Och sanningen är att det inte finns någon “grupp ensamkommande”. Utan en massa individer som vi måste betrakta som just det.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *