MSB-rapporten om islamister

Ikväll publicerades rapporten som Aje Carlbom presenterade på ett seminarium idag kl. 10.

I sammanfattningen av rapporten konstaterar Carlbom att risken att erkänna MB-associerade organisationer som de viktigaste företrädarna för muslimer är att de helt enkelt inte representerar muslimer i Sverige, som har muslimsk bakgrund men inte är särskilt religiösa.

Dessa organisationer kan också bidra till radikalisering hos individuella muslimer, eftersom de sprider politiserade budskap om islam i kombination med budskap om att muslimer ska isolera sig och odla sin särart.

Att ge dessa organisationer skattepengar spär på detta och ökar riskerna. Eftersom dessa grupper står för en helt annan värdegrund än resten av samhället.

De påverkar dessutom integrationen negativt eftersom deras uppfattning är att muslimer ska ha en parallell sektor av offentliga inrättningar, där dessa organisationer självklart är i centrum för både makt och bidrag. Tyvärr har det redan till viss del blivit.

De bidrar med ett ”vi” (muslimer) som ställs mot ett ”dem” (alla andra).

Sedan följer intressant bakgrund till hela Muslimska brödraskapets uppkomst och de idéerna de sprider.

En definition av att vara MB-associerad är viktigt att ta till sig för att inte missförstå rapportens slutsatser. Organisationerna är inte erkända medlemmar, men är likväl en del av den inofficiella strukturen.

Sedan kommer Carlbom in på det jag nyligen lyft på bloggen – dawa. Ett mycket viktigt redskap för islamister att nå inflytande både i majoritetssamhällen (genom att man försöker omvända icke muslimer till muslimer och få muslimer att bli mer fokuserade på islamismen) och en större maktbas genom att antalet anhängare ökar.

Vi har en allt ökande närvaro av dawa i Sverige och detta måste uppmärksammas. Flera radikala moskéer knutna till salafismen har en organiserad dawa i Sverige. 

Tyvärr smyger detta missionerande för att radikalisera muslimer under radarn än så länge.

Som man kan se i rapporten bekräftar Carlbom att Ibn Rushd är en del av de MB-associerade i Sverige.

Grunden för organiserandet kommer dock från Islamiska förbundet (IFiS). Ordföranden är Omar Mustafa. Och Islamiska förbundet har även en stiftelse, som fick halva Granhedsgården från Ibn Rushd och som jag granskat. Där heter ordföranden Mostafa Kharraki. 

Sveriges Unga Muslimer är också en del av den här strukturen. I den organisationen har bland annat Mehmet Kaplan varit ordförande.

En annan numera rikskänd islamist är Mahmoud Aldebe, som också är en förgrundsfigur i uppbyggnaden av de islamistiska organisationernas nätverk. Stockholms moské är Islamiska förbundets.

De MB-associerade organisationerna bidrar istället för att minska fördomar om muslimer till att förvärra dem till stereotyper. Just för att de själva har som mål att utmåla muslimer som en homogen grupp, där de är representanterna. De allra mest radikala.

Men man kan inte säga att MB bedriver verksamhet i Sverige. Ingen av organisationerna har erkänt medlemskap. Det finns också en strategi för det här – doubletalk. Att säga en sak i stängda rum och en annan offentligt. Att erkänna att man sympatiserar med och är associerad med MB ger dem inga fördelar, kan slutsatsen vara. Alltså låter man bli. För att det gynnar saken.

Återigen lyfts dawa fram, som en MB-metod för att ”skydda muslimer från att glida ur det islamiska sättet att leva” och ”att skaffa islamiska bibliotek, daghem och skolor”. 

Det råder delade meningar om syftet med islamismen i Sverige är att infiltrera systemet inifrån och därigenom få den politiska makt som krävs för att åstadkomma saker som sharia och parallella system och samhällen. Eller om det handlar om att få makt bara och därigenom få inflytande i allmänhet bara.

En strategi MB-associserade har är att försöka klumpa ihop alla muslimer till något ”neo-etniskt”, att nästan försöka göra att vara muslim som en etnicitet. Trots att en sekulär muslim från huvudstaden Istanbul inte har något mer gemensamt än bakgrunden som muslim med en salafist från Saudiarabien.

Men om man lyckas övertyga beslutsfattare om att det finns någon slags gemensam muslimsk identitet som kan liknas vid etnicitet så når man givetvis framgång vad gäller identitetspolitikens andra mål – särbehandling på olika sätt. 

Identitetspolitiken är förutsättningen för allt detta. Utan den kommer inga fördelar, krav på rättigheter för att man just är muslim eller gräddfiler genom krav på ”representation”. Som alltså bara fungerar om man hävdar att en muslim är utbytbar mot en annan. Att vara muslim är det främsta en individ med muslimsk bakgrund bidrar till i majoritetssamhället. Ett rätt befängt sätt att resonera faktiskt.

Vapnet MB-associerade grupper i hela Europa använder var först beskyllningar om ”den auktoritära staten” och sedan, när identitetspolitiken fått fäste, beskyllningar om ”islamofobi”. Syftet är att demonisera alla kritiker, allt motstånd.

Men termen i sig är väldigt omdiskuterad i vetenskapliga kretsar, eftersom den upphäver skillnaden mellan rimlig kritik med orimlig riktat mot islam.

Att beskylla kritiker för islamofobi är dock alltjämt effektiv för att tysta folk, framför allt i Sverige där konsensus-kulturen skapade åsiktskorridoren. Jag kallas själv detta av bland annat Ibn Rushd regelbundet, när jag granskar dem. När Magnus Norell skulle hålla en föreläsning på Umeå Universitet kallade de bokarna och Norell för islamofober. Det är en strategi, en kampanjmetod för att skapa självcensur.

Syftet är glasklart – att hindra kritik från att yppas så att de får jobba ifred. Tyvärr får de hjälp av vänstern i Sverige, som ställer upp som nyttiga idioter. Amineh Kakabavehs vedermödor är det tydligaste exemplet på det här.

När Aje Carlbom fick uppdraget att skriva rapporten, trots att SUM, IfiS, Ibn Rushd etc gjorde allt de kunde för att förhindra det (Fokus-artikeln om kampanjen illustrerar metoden) visste han givetvis inte att presentationen inte kunde komma mer vältajmat.

För just precis nu har Mahmoud Aldebes fru Ebtisam Aldebes härjningar i Solna tingsrätt skapat en kris för Centern och därmed en välbehövlig debatt om mångfaldspanik, värdering och islamismen i Sverige. Äntligen har det hänt något i den här frågan.

Tur nog var projektet nästan färdigt när sossen och myndighetsmarodören Dan Eliasson äntrade scenen, annars hade rapporten garanterat lagts i malpåse innan Aje Carlbom hunnit säga ”censur”.

Slutsatserna i den här väl underbyggda rapporten tycker jag alla landets politiker ska ta till sig och det omedelbart. Den visar också hur skandalöst det är att just Ibn Rushd fått kulturministerns specialuppdrag om att motverka islamofobi.

Lägg ner den där sajten. Direkt. Sedan måste alla bidrag till MB-associserade organisationer bort tillsammans med alla bidrag till alla religiösa organisationer i Sverige.

Vi har yttrandefrihet och religionsfrihet och just därför kan vi inte ställa krav på att alla måste ha samma uppfattning om jämställdhet eller homosexuella. Och då kan vi heller inte försörja dem. Religion är en privatsak och får betalas av de som praktiserar dem.

………………………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet ”Pampens historia

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!