Islamister i nästan alla partier

Problemet med konservativa muslimer och islamister är att de inte tycker att tro är en privatsak, vilket jag som liberal tycker är självklart. Det är också skälet till mitt intresse att bevaka just denna grupp – att försvara det sekulära samhället och liberala värden, där ingen vare sig ska bli invald för att de representerar en särskild grupp eller diskriminerad för att man råkar tillhöra någon grupp.

Ett av mina senaste inlägg handlade om centerpartisen Ebtisam Aldebe, som suttit i Migrationsdomstolen.

Jag är glad att se att Aftonbladet gjorde det jobb jag som ensamföretagare inte har möjlighet att göra – granska Ebtisam Aldebes medverkan i domar som nämndeman i Solna tingsrätt för att se om det, precis som när hon satt i Migrationsdomstolen, påverkat. Det visade sig att min misstanke stämde.

Bra att Centerpartiet nu förbereder uteslutning och petning, men de borde aldrig haft henne på valbar plats eller utsett henne som nämndeman från första början.

Politisk islam, eller islamism, är något annat än jihadism. Är man islamist behöver man inte automatiskt vara för militant islamism. Vissa är helt emot, andra politiska islamister har en mer tveksam inställning. Allt ifrån att inte själva medverka men inte ta avstånd till att även medverka till rekrytering, bjuda in predikanter som förespråkar det etc. Men det är viktigt att hålla isär och den granskning jag sysslar med är framför allt inriktad på just politisk islam.

I Sverige har vi erbjudit ett formidabelt smörgåsbord för den lilla grupp mycket välorganiserade politiska islamister som finns här.

Tyvärr. Det vi sett senaste två åren i form av politiska skandaler är bara toppen på isberget men äntligen börjar det hända det något. Från att under hela 2000-talet ostört kunna ägna sig åt att bygga upp organisationer och få bidrag och sedan politiskt infiltrera olika partier till att kurvan nu brutits. Men vi har en lång väg kvar att återställa.

Jag är givetvis helt emot all sorts skattefinansiering av olika etniska eller religiösa grupper inklusive Svenska kyrkan. 

Folk får betala sina fritidsverksamheter själva. Där ska tro sorteras in.

När socialdemokraten Carina Hägg och sedan ledarsidorna.se 2015 avslöjade Islamiska Förbundet i Sverige (IFIS) och Omar Mustafas plan att mot utbyte av röster till S av partiet få ett antal valbara platser åt de av organisationen utvalda representanter för muslimer rullades planen ut för första gången – att precis som Muslimska Brödraskapet säger att man ska göra använda vänsterländers representativa demokrati och parlamentariska system för att ta makt och långsamt påverka inifrån. Tills man uppnår först parallella system sharia och rättssamhället och sedan ska sharia införas. Islamister vill inte integreras, de vill skapa parallella samhällen där inte bara olika lagar gäller utan där människor aldrig möts. Helt enkelt för att är du inte muslim är du oren.

De politiska islamisterna försökte alltså först med Socialdemokraterna.

Att få valbara platser på valsedlar i utbyte mot röster gick inte hela vägen. Men deras inflytande inom S är fortsatt stort. Ibn Rushd byggdes upp med hjälp av Tro och Solidaritet och en av deras ansvariga, Sara Gunnered, kommer från S.

De lyckades däremot bäst med Miljöpartiet, för att partiet är litet och för att de som är aktiva i MP länge själva vurmat för olika sorters representation. Det passade som handen i handsken för en islamist. Det visar sig också att de flesta av dessa personer mycket sällan pratar och pratat miljö utan är mest fokuserade på rättighets-frågor.

Jag kommer nedan presentera en lista på de muslimska aktivister som finns eller har funnits i olika partier för att visa att vare sig Mehmet Kaplan eller Ebtisam Aldebe är något unikum. Det gemensamma mellan personerna är inte nödvändigtvis att de alla jobbat för samma organisation utan attityden, att muslimer är en särskild grupp som ska ha särskilda rättigheter i samhället och att all kritik mot deras åsikter eller agerande är islamofobi. Det är ju det här som är grejen, att föra fram islam in i politiken.

Vi har gott om duktiga politiker med muslimsk bakgrund men som enbart representerar sina partier. Punkt. Sin religion eller andras lämnar de hemma. De har inget gemensamt med de jag kritiserar i det här inlägget mer än just att de råkar vara födda som muslimer och det är viktigt att skilja dem åt. 

Min kritik rör alltså de aktivister som tvärtom utgör en aktiv rörelse mot det sekulära samhället och för att islam ska vara en faktor i politiken. Jag vill att ingen missförstår detta. Personerna på listan är ett snabbare urval, det finns garanterat betydligt fler framför allt på kommunala uppdrag.

……….

Miljöpartiet:

  • Ali Khalil, lokalpolitiker i Botkyrka, gillade inlägg med Muslimska Brödraskapets al-Qaradawi men påstod 2015 att han då inte visste vem det var och vad han stod för. Jag som bara granskat muslimer lite grann i ca 2 år vet sedan länge vem det är, han dyker upp hela tiden. Och eftersom Ali Khalil även är engagerad i Islamic Relief i Sverige, en organisation som är en del av just Muslimska Brödraskapet, är det extra märkligt. Jag skrev om honom 2016. 

Vänsterpartiet:

Moderaterna:

Centerpartiet

  • Mahmoud Aldebe kandiderade för Centerpartiet och riksdagen 2010. Då skrev han ett brev till alla riksdagsledamöter där han krävde en rad olika saker för muslimer, bland annat att imamer skulle undervisa på alla svenska skolor och att skolorna ska anpassas till islam.
  • Hans fru Ebtisam Aldebe kandiderade 2010 och 2014. Idag sitter hon som nämndeman för Centern i Solna Tingsrätt (fram till 2015 satt hon i Migrationsdomstolen och dömde nej till konvertiter från islam i flera fall pga av att de konverterat) och hamnade precis i blåsväder för att hon dömt själv enligt sharia. Centern förbereder enligt Annie Lööf ett uteslutningsärende.
  • Debattören och muslimen Alen Musafendic skrev i en debattartikel efter en rapport på Timbro att de partier som vill ha muslimers röster måste anpassa sig till muslimer, och att Centerpartiet var det enda partiet till höger som just nu tilltalar muslimer.

Feministiskt Initiativ:

Poängen med den här genomgången är att peka på hur islamister flyttat fram positionerna under 2000-talet och att många av dem även tillhör samma nätverk, där Svenska Muslimer för fred och rättvisa och IFIS är något slags nav.

Men framför allt har personerna gemensamt att de tycker att religionen ska ta en stor plats i samhället, de vill därmed avskaffa den sekulära staten. Religion är en privatsak och hör inte hemma i politiken. De partier som har representanter som inte ställer upp på detta, borde ta sig en funderare på hur de ska svara på väljarnas frågor i valet 2018 om det sekuläras roll i deras respektive partier.

Att det inte finns islamister i KD eller SD säger sig självt. Men jag har hittills inte hittat någon i Folkpartiet heller. Ännu.

Som ni kan se har Centern mycket få problem jämfört med framför allt MP och V. De väljare som värnar det sekulära samhället ska inte lägga sin röst på något av dessa partier, det är tydligt.

………………………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

5 kommentarer
  1. “Vi har gott om duktiga politiker med muslimsk bakgrund som är politiker. Punkt. Sin religion eller andras lämnar de hemma.”

    Att vara troende muslim och förbehållslöst acceptera ett på världslig lag och ordning byggt samhälle går inte ihop. Antingen är man inte troende muslim eller så ljuger man. Lögn till gagn för islam godkänns förresten av koranen. Till saken hör att islamisk tro är bokstavstro.

  2. Inga Islamister i SD,
    det säger sig själv…

    Tydligen är man avsevärt klokare än de övriga partierna!

    Lika klok är inte Din partikamrat Norlén i Folkbildningsrådet…
    Som f.ö. dessutom råkar vara Ordförande i KU…

    Kolla gärna dagens inlägg på ledarsidorna.se

  3. Tack för att du vågar säga emot politikerna! Hade jag råd skulle jag stödja dig (kanske en vacker dag).

  4. Att neka kristna konvertiter asyl är förmodligen helt korrekt även om Albedes skäl kan vara andra än de rimliga, nämligen att det knappast är ett giltigt asylskäl att knacka på dörren till Sverige och säga: “hej jag är kristen så jag kan inte bo i mitt hemland”. Det vill nog till att man kan visa att man faktiskt varit förföljd på riktigt i sitt hemland. D.v.s. att man i vart fall varit kristen en längre tid och inte konverterade en kvart innan man knackade på i Sverige.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *