Sagan om svansen

Det finns många märkligheter med det offentliga politiska samtalet, med debatten.

En av dem är svansen. Detta osynliga men ack så inflytelserika mytomspunna väsen som härjar omkring på internet, som ingen kan definiera, inte har sett men många vet finns men som man skyller allt möjligt på. Framför allt hatet. Svansen smyger omkring på Twitter och på Facebook framför allt och förstör och det mest intressanta är att man kan säga att den person man själv ogillar eller bara inte sympatiserar med är ägaren till svansen. Och plötsligt så är det inte svansen själv utan den påstådda ägaren till svansen som har allt ansvar.

Svansen har blivit meta-debattörens snuttefilt, spypåse eller syndabock, beroende på vad man vill uppnå. 

Ofta ackompanjeras svansen om krav på ansvar. Paradoxalt nog. Eftersom man i ögonblicket samtidigt fråntar alla individer som påstås utgöra denna svans ansvaret. På en bråkdel av en sekund har ett okänt antal vuxna människor av en debattör gjorts till ansvarslösa barn, omyndigförklarade och därmed också utrustade med en slags debattindustriell fribiljett för att fortsätta få bete sig hur som helst. För att debattören hellre vill utnämna en annan vuxen person som någon slags debattens Zeus. En person med ett sorts gudomligt, överjordiskt ansvar över allt från “tonläget” till debatten i sig. En person som genom sin blotta närvaro, utan att själv gjort eller sagt sakerna, skapar kaos, mordhot och självcensur.

Återigen blir det paradoxalt, för i sitt prat om svans och självcensuren som en konsekvens av hatet den osynliga svansen spyr ut sig så vill man i gengäld tysta dessa utvalda svansmånglare. Kravet på att ta ansvar även vad andra människor säger och gör efter att ha läst en text är nämligen just det – du ska tänka på vad du skriver för det får konsekvenser. Behärska dig. Begränsa dig. Eller tystna.

Nu kommer jag ta ett exempel. Men just för att Helmerson på DN Ledare var föremål för min förra text om snarlikt ämne vill jag först påpeka att jag på intet sätt har ett särskilt horn i sidan till just honom. Jag driver ingen slags kampanj. Utan dessa två tweets råkade bara vara de jag såg i flödet nyss som perfekt illustrerade det denna text vill säga. I själva verket är Helmerson bara en av tyvärr många, från sosseliberaler till hard core vänster som kör den här taktiken just nu.

“Om du hade varit mer noga med att markera när folk som följer dig är extremt otrevliga så hade vi aldrig haft den här diskussionen”

“Det är tvärtom jättenkelt…..Man markerar. Klart”

Först tänker jag dissikera det han säger och omsätta till en beskrivning av praktisk handling. Det han säger är alltså att svansen är alla de som läser ett inlägg och reagerar negativt. Den som producerat inlägget ska efter att han eller hon publicerat inlägget därför hålla koll på alla läsares känslor och identifiera alla de som reagerar med irritation, besvikelse, ilska och alla andra negativa känslor. Därefter ska debattören, om en läsare någonstans på internet publicerar en negativ reaktion, direkt vara där och markera.

Ponera nu att en läsare blir irriterad av något jag skriver. Och sedan i någon annans flöde på grund av den irrationen skriver något som inte jag skulle definiera som hat, men eftersom vi är olika definierar just denna mottagare just denna tweet som hotfull. Då har jag, som framkallade irritationen, ansvar över vad personen skrivit. Trots att det inte ens är i mitt flöde.

Om vi vänder på det och istället låter personen bli arg och skriva något i mitt flöde. Återigen är hat något mycket subjektivt. Min gräns går inte till exempel vid att en person skriver “svetsaren Löfven är ett pucko”. Det är inte särskilt trevligt men det är inte hat. Tycker jag. Kanske är jag mer tålig än andra, jag vet inte.

Även här tycker sådana som Helmerson, och alla andra svansfösare, att jag som “orsakat” en reaktion hos en av alla 300 000 twittrare som finns, för alla som går in på min sida kan läsa vad jag skriver även om de inte följer mig, alla mina följares följare kan läsa om de i sin tur retweetar etc, ska säga till de läsare som av honom själv ansetts publicera något hatfullt. Annars “tar jag inte ansvar”.

Jag måste varje gång jag skriver en sådan här text eller en liten tweet ha koll på vad varenda person som reagerar med någon negativ känsla gör och säger online, i mitt flöde eller i någon annans. För att det denna person skrivit är i förlängningen en del av min text, alltså en del av mitt ansvar.

Ser nu hur resonemanget redan på första stavelsen faller ihop?

Det finns ingen svans. Det finns bara läsare.

Jag har ingen svans, Erik Helmerson har ingen svans och Hanif Bali har ingen svans. Vi har alla bara läsare. Vissa av våra texter engagerar mer än andra. Vissa reagerar med ilska. Jag blir till exempel oftare arg än glad när jag läser DN Ledare nu för tiden. Men jag väljer de få gånger jag reagerar offentligt att skriva här på min blogg, Och eftersom jag är en vuxen människa tar jag anvar för vad jag skriver.

Precis det kravet ställer jag på alla andra vuxna människor. 

De ansvarar för vad DE skriver online. Ingen annan. 

Den här ansvarsförskjutningen är farlig tycker jag. För vissa personer kan faktiskt luras att tro att de, för att olika medieelitister sagt att de inte längre har ansvar över vad de skriver utan det har Hanif Bali eller jag, därför kan släppa alla spärrar. Då kan vi snacka om jobbigt debattklimat.

Och vad lär vi våra barn? Att om en vuxen sagt att en annan vuxen minsann ansvarar över okänt antal läsares mer eller mindre otrevliga eller till och med olagliga kommentarer (hot är olagligt) så är det så?

Vidare har prat om svansen och “hat” blivit en bekväm krockkudde för debattörer som hemskt gärna vill vara i centrum av debatten men bara få fördelarna. Få uppmärksamhet, bli publicerad i stora tidningar och hyllad. Kritiken, den lika naturliga delen av opinion som syre är i luften, klarar man dock inte av. Kritiken är hat. Och hat ger sympatier. Och ännu mer hyllningar. Men nu för påstått “mod” och att “man pallar”, står upp för det goda. Debattörer som inte pallar kritik, som måste ha en snuttefilt, borde välja ett annat yrke. Det duger inte att skylla kritik, även den som framförs på burdusa sätt, för hat.

Men viktigast – om vi ska få ett bättre samtalsklimat kan vi inte börja med att omyndigförklara vissa läsare online och säga att de inte längre kan avkrävas ansvar för att någon med stor plattform utsetts till Chef Allt Ansvar. Utan vi måste givetvis kräva att alla vuxna äger sina egna inlägg och tar konsekvenserna av dem.

Mitt och alla andra debattörers mål är att via en text skapa någon form av reaktion. Nyfikenhet, eftertanke eller kanske ilska. Reagerar man inte alls är texten en flopp. Ilska är den mest effektiva bäraren av påverkan. Det är sällan eftertanke som gör att någon skriver det där mailet till lokalpolitikern och frågar, organiserar en namninsamling, skriver en egen debattext eller något annat. Fråga vänstern. Ironiskt nog är vänstern de argaste i svensk politik sedan för alltid. Det är ilska som kastar stenar, ockuperar hus, skriver plakat med mer eller mindre fula budskap, som organiserar olika demonstrationer och skriker slagord.

Ilska är klassisk politisk paketering och inget man ska vara rädd för.

Men de som inte kan hantera sin ilska utan att passera gränser är de som ska avkrävas ansvar. Inte de som skriver texter.

Att man ska behöva tala om för erfarna journalister hur farligt det är att klä av individer personligt ansvar över hur de själva uttrycker sig i jakten på att med alla medel nita någon politisk antagonist eller någon man bara ogillar personligen är beklämmande. När det är just när människor inte känner att de längre har något ansvar över sina egna handlingar som är gnistan och som kan starta en situation som urartar.

Ta ert eget ansvar och sluta skyll andra vuxna människors beteende på sagofiguren svansen ni själva konstruerat.

………………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

7 kommentarer
  1. Hej!
    Vilken svans pratar du om? Der Schwanz eller die Schwänze.
    I sak har du dock rätt även om det är skrämmande hur hat/fakta beblandas (även behandlas).
    Kör på! Du är klarsynt!

  2. Tack för en superbra blogg! Det är befriande att se människor som vågar uttrycka sig utanför de etablerade mediernas trånga åsiktskorridorer. Jag har bara ett litet klagomål… vad är det för font du använder?

  3. Ja, Rebecca, jag kan bara hålla med dig, men jag funderar på hur länge de “goda”, som har stirrat sig blinda på “svansens” förhållande till “huvudet” ska lyckas blunda för hela besten – den allestädes närvarande, snabbväxande och snart allt överskuggande elefanten i rummet?

    Varför är så många svenskar förtvivlat frustrerade över samhällsutvecklingen? Är det inte både klokt och mänskligt, att våndas och verbalt protestera över vårt tidigare paradisiskt trygga fosterlands oerhörda, sjuklöverpolitiskt medvetna och sannolikt snart irreversibla, förvandling ?

    //www.gp.se/ledare/tar-du-ansvar-för-din-hatsvans-1.5244924

  4. Sedan är det ju intressant nog ytterst sällan som någon lyckas skärmdumpa den där fruktansvärda svansen. Det talas och skrivs ofta om grovt hat och grova påhopp, men när man kollar så är det mer vanligt att det är lite ilsket gnäll och några mesiga invektiv. Då heter det alltid att det var “massor av hat men det har raderats”. Men man missar alltid att skärmdumpa konstigt nog…

  5. Man ska givetvis inte ställas till svar för sekundäreffekter som man inte avsett och varken kan kontrollera eller i rimlig grad förutse.
    I så fall skulle vi ställa alla tillverkare av förskärare inför rätta, för vi kan väl rimligtvis förutse att om en tillverkare prånglar ut hundratusentals förskärare så kommer någon av dem att användas på ett sätt som är brottsligt. Men det var inte tillverkarens avsikt med produkten, och det kan varken kontrolleras av tillverkaren eller förutses i någon rimlig grad förutom att själva mängden tillverkade förskärare och spridningen av dem med statistisk säkerhet garanterar att ett visst missbruk kommer att förekomma.
    Vi inser att tillverkaren av förskärare tillhandahåller en behövlig produkt vars positiva användbarhet klart överväger gentemot missbruket av den och att det inte finns någon möjlighet för tillverkaren att i det enskilda fallet kontrollera hur produkten används. Vi ställer därför inte tillverkaren till ansvar för ett missbruk som sker i strid med tillverkarens avsikter med produkten.
    Det samma skall givetvis också gälla de knivhugg som utdelas i den offentliga debatten.

  6. Vem bryr sig numera om vad Peter Wolodarski skriver…

    Oavsett hur många “PK-svansviftare” han än må ha!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *