Varför en S + M-regering är en usel idé

Idag saluför Anna Dahlberg på Expressen ledare den gamla idén om en stor-koalition mellan S och M. Denna nostalgiska idé, för det är en gammal idé som socialliberaler och högersossar torgfört länge, ska lösa alla problem.

Det största problemet när denna idé relanseras om och om igen, som någon slags magisk kur på den knöliga effekten av val att folk helt enkelt röstar olika och vi därför inte har ett enkelt alternativ längre, är att de som föreslår den aldrig erbjuder något annat än en ytlig analys.

Som därför verkar tilltalande, om man inte skalar av förslaget lager för lager som en lök. Och det gör få.

Det låter ofta som en hygglig idé, som inte förverkligats ännu bara på grund av att två tjuriga grupper från vardera partis anhängare sitter i varsin skyttegrav och säger nej för att man är ärkefiender. Om bara sådana barnsliga petitesser kunde slängas åt sidan, för att resultatet av våra två senaste val gett partistrateger men också ledarskribenter huvudbry, kunde vi en gång för alla fixa detta.

Dahlberg tar upp att även sossar nu vill ha hårdare tag och fixa tryggheten. Och satsa på försvaret. Som gammal moderat är jag givetvis glad att S äntligen kopierat Moderaternas politik. Visst försvann frågorna kort när regeringen Reinfeldt ville vara ny och fräsch men en liten plump i det historiska protokollet sedan 20-talet kan man kosta på sig. Moderaterna har mycket länge haft just starkt försvar och hårdare rättspolitik som kärnfrågor.

Men precis som alla som jublar över den här idén svarar hon bekvämt nog inte på resten av frågorna. Eller framför allt den mest brännande – vad händer sedan då? När man kommit överens om de så kallade lågt hängande frukterna, det man redan idag har samma uppfattning om.

Vad ska demokratiska socialister och liberalkonservativa komma överens om sedan?

När de så viktiga ideologierna, det som är kärnan i politiken nämligen värderingar, krockar och inte så lite heller?

De som skyller den sittande regeringens tydliga socialistiska fokus på Vänsterpartiet gör det lätt för sig. Socialdemokraterna är pappa till löntagarfonder och det förakt för företag, ekonomi och frihet som skapade dem är ingenting som försvunnit från S. Det är en del av rörelsen. Och den gamla föreställningen att man inte kan vara positiv till företag om man står på ”arbetarnas” sida.

I själva verket har Vänsterpartiet vunnit mycket få segrar som inte S redan hade i sitt eget partiprogram, de flesta av dessa troféer handlar om kaffepengar i budgeten dessutom. Några tiotals miljoner här, en halv miljard där.

Det första en socialdemokratisk regering gör när de tillträtt är att göra en checklista på saker de lovat LO för att de i gengäld betalat ca 100 miljoner kronor per mandatperiod i kontanter (valrörelsesatsningar inräknat) och ytterligare många hundratals miljoner i opinionsbildning för S. 

Jag har gjort en lista på bloggen redan vad S levererat till LO men här kommer en sammanfattning. Det första de gjorde var att försöka införa LO:s idé om ”vita jobb”, dvs att tvinga alla i offentlig upphandling att kräva kollektivavtal, annars skulle man inte få lägga anbud. I förslaget från början ingår även att ge arbetstagarorganisationer (LO) rätt att få information om företag som levererar till offentlig marknad, dvs ge LO en slags myndighetsstatus. Detta gick inte helt för att det strider mot grundlag och EU men sossarna försökte.

Återinförd avdragsrätt för fackavgift, undantag för facken när man straffbeskattar privata sjukvårdsförsäkringar, 25 %-ig ökning av Arbetsmiljöverkets budget, återinförande av en myndighet som Arbetslivsinstitutet är bara några av exemplen.

Detta är alltså ett av Socialdemokraternas allra största fokus, större fokus än att lösa problem för väljarna. På vilket sätt skulle Moderater, som till skillnad från S förstår att företag är det centrala i varje lands ekonomi, kunna gå med på något av detta?

Och just den skillnaden ideologiskt, när vi har företagsföraktande sossar kontra företagsälskande Moderater, är en stor anledning varför dessa olika synsätt aldrig skulle kunna komma överens. 

Jag nämnde löntagarfonder, som Stockholms Arbetarekommun och SSU fortfarande vill införa fast i en uppgraderad version (förslag från 2016). Men 2018 års skepnad denna attityd tar sig är exitskatten, förslaget om att demolera småföretagandet genom en nedmontering av 3:12-reglerna (som Alliansen tvingade Löfven under politiskt bildligt pistolhot i princip att till slut ta bort), straffskatt på privata sjukvårdsförsäkringar, vinst i välfärden-debatten. Företag ska straffas eller förbjudas.

Ett annat fundament som skiljer dessa partier otroligt mycket åt är just synen på kollektivet kontra individen.

För en Socialdemokrat finns ingen fråga som är för liten för att statlig reglering ska in. Medan en Moderat vill ha en så liten stat som möjligt, men en stark stat där den finns och där individens frihet är otrolig central. Frihet att välja. En socialdemokrat tycker tvärtom att individen inte är kapabel nog att fatta egna beslut eftersom de kan fatta fel beslut och därför ska staten i så stor utsträckning välja åt folk.

Vi kan ta en annan sak, som arbetslösheten till exempel. Där sossarna nu gör som de alltid gjort för att lösa detta – man skyfflar siffror i statistiken genom meningslösa hitte-på-jobb som extratjänster och moderna beredskapsjobb som inte bara kostar 100 % för staten utan mer pga bonussystem för kommuner och handledarstöd.

Det är siffrorna som ska fixas, inte problemet.

De förstörde RUT-reformen, som är den enda reform som faktiskt visat sig fungera för att skapa fler riktiga jobb för folk med låg utbildning, så fort de kunde på grund av det vanliga skälet – orättvisa eftersom alla inte har råd. Då ska ingen få. Och för att det skapade fler företag.

Välfärdens problem ska alltid lösas med högre skatter och ”de rika” ska betala, detta spöket Molgan i budgetdiskussioner som defintionslöst ska ge bilden av Joakim von Anka som inte ännu betalar något i skatt i landet med världens högsta skatter men som ändå mirakulöst är svaret på alla frågor.

Medan en Moderat vet att lönar det sig mer att jobba kommer fler att jobba. Sänkta bidrag, större krav och mer i plånboken när man jobbar bidrog 2006-2014 till högre skatteintänkter och rekordhöga nivåer i välfärden trots en global finanskris 2008 som slog ner som en bomb i många andra ekonomier.

Att S och M inte ska och inte kan regera ihop handlar väldigt lite om att de är ärkefiender och väldigt mycket om skälet till varför de är just ärkefiender – man bygger sin politik på helt motsatta politiska ideologier och därför är lösningarna på problemen också inte sällan fundamentalt olika. 

Sedan ska vi inte tala om petitesser som vilket parti som ska ha statsministerposten och att skälet till varför denna nygamla idé nu dammas av är att hålla Sverigedemokraterna utan inflytande, vilket oundvikligen kommer leda till att SD får den efterlängtade positionen ”den enda oppositionen”. Vilket är en win-win situation för SD, de kan helt enkelt inte förlora på det.

De kanske 20 % eller till och med mer av väljarna som 2018 kommer ha lagt sin röst på SD kommer knappast vara mindre benägna att välja dem 2022. En mandatperiod av en regering som inte kan komma överens om något annat än mer resurser till polisen och starkare försvar och ett SD som i fyra hela år fått vara den enda oppositionen kommer oundvikligen leda till att SD blir största parti 2022.

Nu tycker jag att skälet hålla SD utan inflytande är ett dåligt motiv till vilken fråga som helst politiskt eftersom svaret på frågan enligt mig alltid måste vara hur vi löser ett problem vi har i samhället bäst och inte vara någon slags spelteoretisk metadebatt. Och att just det överväldigande fokus detta att hålla SD borta är skälet till varför vi just nu har den sämsta regeringen vi någonsin haft och den sämsta oppositionen vi någonsin haft. Det har inte på något sätt tjänat Sverige väl, tvärtom har denna SD-OCD förstört för svensk politisk debatt i åratal.

Men OM man nödvändigtvis ska ha detta fokus är en koalition mellan S och M något som verkligen hade spelat just SD i händerna.

…………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet ”Pampens historia

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!