Deg utan kneg

Minns ni det här?

Den 25 oktober 2017 meddelade statliga Konstrådet att man valt vilket konstverk som ska pryda station Korsvägen på Västlänken i Göteborg. En person ska anställas på livstid.

Jag har fått ut handlingarna kring projektet.

Utlysningen var uttryckligen inte något traditionellt. För alla vet att uttråkade göteborgare inte vill titta på vanlig konst när de väntar på tåget hem till förorten. Inte något “illustrativt eller dekorativt”, det är så gammalt. Nej, ett konstnärligt förhållningssätt till tid och rum är vad göteborgarna vill ha i rusningstrafiken.

Och glada nyheter Göteborg, det är precis vad ni fått. Mer faktiskt. 

För det är betydligt mer än att en person ska vara anställd på livstid, hur knäppt det än låter. Personen ska alltså checka in på hållplatsen Korsvägen varje arbetsdag, via en stämpelklocka som är kopplad till en ljusslinga i taket. Så kan folk som passerar kan se om personen jobbar eller inte.

Vad ska han eller hon göra då? Sitta och rulla tummarna på stationen varje dag hela livet?

Nej då, den behöver inte ens vara där efter incheckning utan är fri att göra vad som önskas, så länge utcheckning sker. 

Det är heller inget krav att stämpla in själv för en klocka kan vem som helst skickas att stämpla in på.

I beskrivningen av projektet bifogades en fejk-annons för positionen efter Arbetsförmedlingens mall.

Gillar särskilt meningen “Prestigelös räka”. Genialisk.

Idén bakom projektet är givetvis politisk. Konstnären, vem det nu än är för detta finns inte med i handlingarna, framhåller att så länge “pengar ger mer intäkter än jobb” kommer projektet kunna vara för evigt. Att pengarna från början kommer från jobb är inget man måste bry sig om som konstnär utan vad hon eller han anbelangar kommer de från himlen.

Eller vänta lite, de kommer ju från staten. Alltså pengar från andra människors jobb.

Man har således tänkt att ta de 6 miljoner kronor som budgeten för Korsvägen-konstverket var i utlysningen och helt enkelt placera dem på börsen. Verket ska inledas 2025 när Västlänken invigs så de första 7 åren har man tänkt att kapitalet bara ska växa.

De har byggt kalkylen på en lön på 21 600 kronor per månad för den anställde. Men man ska dessutom få löneökning varje år. Efter 10 års anställning är alltså lönen snarare 30 000 kronor per månad.

Det står också att anställningsvillkoren så långt det går ska likna genomsnittlig offentlig sektors.

Men summan 21 600 kronor per månad bygger enbart på lön, semesterlön och arbetsgivaravgifter. 

De som jobbar i offentlig verksamhet har kollektivavtal av någon form. För löner på 21 600 kronor är det gissningsvis motsvarande Kommunals avtal som de tänker sig, exempelvis vårdbiträde eller undersköterska. Men Kommunal har tjänstepension, friskvårdsbidrag, arbetsglasögon och andra förmåner i sitt avtal.

Dessutom finns ingenstans om vad som händer om personen blir sjuk. För då måste sjuklön betalas men är man långtidssjukskriven krävs företagshälsovård, rehabilitering och annat arbetsgivaren också står för. En lönekostnad på bara 350 000 kronor per år är en fantasi, men så är det också en konstnär som lajvat ekonom här.

Alla som varit arbetsgivare vet att den verkliga kostnaden för personal är oändligt mycket högre än bara lönekostnaden. 

Vidare har konstnären tänkt sig att ta de 6 miljoner kronorna från skattebetalarna och placera i en fond, som en nybildad stiftelse tar hand om. Denna stiftelse ska ha en styrelse som får en symbolisk summa som arvode. Stiftelsen blir arbetsgivaren och ansvarar inte bara för placeringarna utan är också den anställdes uppdragsgivare. Det är med denna personen förhandlar till exempel lön med.

Kostnaden för stiftelsen verkar vara gratis däremot, åtminstone som jag kan utläsa. Också en fantasi alltså. 

Ironiskt nog anger man skatteskäl för stiftelsekonstruktionen. Det är viktigt att så lite som möjligt går tillbaka till de som betalar kalaset.

Om man inte som stiftelse kan undvika skatt tänker man sig att man skaffar sig en slags försäkring för att minimera skatten.

Sedan kommer grunden för konstverket, som chockerande nog handlar om kritik mot kapitalismen.

Verket är ett helt politiskt projekt, en kritik mot “hotet mot anställningstryggheten” som drivs på av nyliberalerna och kraven på ständig produktivitetsökning.

Vänsters nya favoritekonom Picketty citeras givetvis.

Men av allt detta konstverk ger är budgeten ändå det mest intressanta tycker jag. För här kommer det – egenintresset. Som konstnären så gärna vill kritisera men har så svårt att låta bli själv.

För inte nog med ett engångsarvode på 200 00 kronor när projektet startar, vilket ju är så man betalar konstnärer eftersom man köper verket, så har just denna konstnär tänkt sig att så länge konstverket finns uppe få del av pengarna själv. 

Så personen kräver, och har fått godkänt då kontrakt skrivits på dessa grunder, en årlig avgift till sig själv. Som inte är fast utan som är 0,1 – 0,3 % av totala tillgångarna. Vad siffran blev är oklart men vi kan räkna med 0,2 % för enkelhetens skull.

Om portföljen skulle prestera en genomsnittlig årlig avkastning på 10 % de första 7 åren, då pengarna bara förvaltas och bygger upp kapital i väntan på att den anställde ska börja 2025, växer således avgiften i kronor med tiden. För det är inte, som ni kan läsa, 0,3 % på 6 miljoner kronor, vilket är budgeten. Utan på förvaltat kapital och detta ökar. Det är inte heller beräknat på när kostnaderna är betalda, dvs lönen till den anställde, utan på beloppet.

När konstverket ska inledas efter 7 år borde portföljen vara värd 10,6 miljoner kronor. Då blir den årliga avgiften till konstnären 21 200 kr. Första året blir avgiften 12 000. Men betänk att konstverket har planen att leva “för evigt”. Vi pratar alltså om ett livstidsarvode för konstnären. Planen är att det även 2050 ska trilla in pengar som arvode till konstnären, för ett projekt personen sålde in och fick betalt för 2017.

Vi som jobbar, vi skattebetalare som betalat dessa 6 miljoner kronor har alltså inte bara fått en livstidsanställd göteborgare. Vi har även fått en livstidsanställd som inte behöver vara på stationen och som har rätt att förhandla lön. Vi har även fått kritik mot kapitalismen och allt tjat om att jobba är något bra, och vi har fått kritik mot kritiken mot världens mest rigida arbetsmarknadslagstiftning.

Och vi har på köpet fått en livstidsarvorderad konstnär. 

Göteborgarna har mycket fint att se fram emot, som tända och släckta lampor på stationen där någon jobbar men inte gör något och inte ens är i lokalerna. För lamporna verkar vara det enda fysiska förutom stämpelklockan som går att se. Men de kan i alla fall vara glada över en sak – det är inte åtminstone denna gång Muteborg som betalar utan staten.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

3 kommentarer
  1. Ja, vaffan får vi för skattepengarna? I Landskrona för några år sedan en dimmaskin i en rondell…
    Kamelfarm i Agnered….

    Men det här är ovanligt korkat, till och med för socialdemokratiska politiker. Men vad kan du vänta från ett parti som premierar att inte jobba över att anstränga sig?

  2. Normkreativt skapande är det nya påbjudna mantrat inom svensk kulturbyråkrati. Att denna normkreativitet bara leder till en ökad likriktning och förutsägbart politiserande kulturliv är sekundärt. Den fostrande politiserande konsten är ungefär lika kulturellt vitaliserande som socialstyrelsen, det anslagsfinansierade kulturlivet har reducerats till att vara certifierat, värdegrundssäkrat och instrumentellt uppfostrande.

  3. Det låter ju helt horribelt! Men, om man tänker till lite, så är ju experimentet ett sätt att se om en person kan leva “för evigt” på avkastningen av ett grundkapital på 6 Mkr. Att det är fullt möjligt att försörja sig på kapital visar t ex Nobelstiftelsen, vars idé ju är att dela ut fem priser årligen, baserat på avkastningen av Nobels ursprungliga förmögenhet. Där har man ju lyckats att öka prisens reala värde över tid, genom en klok och försiktig placeringspolicy. Så jag kan ju se projektets inneboende kritik, dvs att det är fullt möjligt att leva på andras arbete, bara man har tillräckligt mycket pengar att starta med. Man skulle ju kunna tänka sig en person, som ärver en stor förmögenhet, och sedan enbart lever på avkastningen av den förmögenheten, utan att själv behöva utföra en enda timmes arbete i hela sitt liv. “Åt den som har, skall varda givet”. Så, även om projektet låter helt galet, och projektbeskrivningen ett sanslöst hopkok av floskler och allmänt snömos, så kan det ju vara kul att se om det funkar. Den avgörande frågan är väl om det räcker med 6 Mkr i utgångskapital, för att skapa tillräckligt mycket avkastning som kan betala de årliga omkostnaderna?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *