Blågula mirakel på röd horisont

Det är något av ett mirakel. Att svenska företag lyckats bli så framgångsrika trots att de startas och växer upp i ett land där det finns ett sådant grundmurat kompakt motstånd mot företag och företagare. Fondsocialismen var inte ett unikum – det var bara den tidens form detta motstånd tog sig.  Idag är attityden densamma, den tar sig bara andra uttryck. Och även om muren föll, alla älskade EU, friskolor och globalisering ett tag är det alltjämt så att F på nationellt prov i ekonomi och företagande fortfarande presteras. Varje år. Av såväl journalister, debattörer som politiker.

Det är som om man inte vill förstå. 

Ett populärt ord för det är faktaresistent men det kommer jag inte använda.

Vi skyller ofta denna ovilja och okunskap på svensk avundsjuka. Men det är något annat. För avundsjukan finns inte mot de som tjänat sina pengar på att vara briljanta på annat än företagande – fotboll, tennis, golf eller varför inte musik?

Dessa personer får sällan höra att de måste betett sig orimligt för att ha tjänat dem medan den gängse uppfattningen bland framför allt politiker och media men även vanliga väljare är att en företagare måste ha skarvat, fuskat eller betett sig illa för att ha lyckats. 

Se bara på den urspårade vinstdebatten där inte ens seriösa medier kan hålla isär vinst och utdelning, och politiker förstår inte hur vinst uppstår. Det kan bara bli ett överskott om man fuskat.

Vänsterskribenten Dilan Apak, som skriver för gamla S-fästet TCO:s nya opinionssajt visar ,utan att själv ha intentionen till det, hur denna inställning tar sig uttryck. Det kommer så naturligt att den finns underliggande överallt, vare sig skribent eller läsare reflekterar över den aktivt. Som en röd skugga över orden.

“Att gå in på toaletten och gråta av stress kostar ingenting i varken pengar eller socialt kapital”

“Vilken osund stämning de spelande cheferna kommer få uppleva när de ska kompromissa med såväl välmående som inomst för att få något fixat på arbetsplatsen”

Ser ni föraktet? Ser ni mängden okunskap som blir som en bläckplump som breder ut sig över bokstäverna till åtminstone inte jag kan se något annat?

Ett lika bra exempel också det utan intention kom igår från näringsminister Mikael Damberg.

“Hem PCn lyfte dataspelsindustrin och man behöver inte offra allt för att satsa på sin startup”

Aldrig har väl en mening så väl sammanfattat meningen ”noll koll”. Beklämmande nog är den här mannen inte bara minister. Han är näringsminister, sedan snart fyra år. Och ändå har han inte lärt sig någonting mer än när han var SSU:are, vilket är en prestation i sig.

Hur kan man ens yttra den meningen utan att förstå det minsta hur ofattbar den är? Ofattbar i sin enfald. 

Själv vill jag bara skrika åt alla Dilans och Mikael där ute:

NI FÖRTJÄNAR INTE IKEA!

NI FÖRTJÄNAR INTE HM ELLER SCA, INTE ASTRA ZENECA, ERICSON ELLER SKYPE!

NI FÖRTJÄNAR ATT ALLA BOLAG SOM NÅGONSIN FÖR FÅR FÖR SIG ATT STARTA I SVERIGE FLYTTAR TILL MALTA!

Alla dataspelsbolag som någonsin startats i Sverige har startats av dataspelnördar som satt med såväl TV-spel som dataspel hemma. Som fått en Atari av hårt arbetande föräldrar eller sommarjobbat ihop den själv.

Företag skapas inte av en statlig reform. Företag skapas av människors drivkraft och vilja, av deras kreativitet, idéer och förmåga att omsätta idéer till verklighet. Drömmare har aldrig varit företagsledare för framgångsrika företag. Det är de som inte bara drömmer utan gör som lyckas.

Men framför allt har alla dataspelsbolag som någonsin kommer att startas, i likhet med varenda företag i hela Sverige, en gemensam faktor – tid.

Så fruktansvärt mycket tid har lagts ner av grundarna på att bygga upp verksamheterna. 

Arbetsdagar från tidig morgon till midnatt sju dagar i veckan, inställda semestrar, fredagkvällar som avbrutits på grund av en kris någonstans, uppskjutna träffar med vänner och familj. Och däremellan ett konstant tänkande på jobbet.

Dilan Apak tror att cheferna glider runt i livet, medan anställda gråter på toaletten. Hon har aldrig frågat sig – vem pratar chefen med när hon är så stressad att hon vill gråta? Det är som om en företagare eller chef i de här personernas ögon är en annan sorts människa, en mindre mänsklig människa.

Alla har varit anställda någon gång. 

Betydligt färre har varit företagare. Är det något som behövs är det en app eller ett spel som visar det. 

När kommer Arbetsmiljöverkets app för det, betalad av skattepengar? För sist jag kollade är inte verkets roll att bara bevaka anställdas arbetsmiljö utan även stressade gråtande chefers.

Den dagen Mikael Damberg får leva sig in hur det är att gå från idé till verklighet och vad det krävs, vilka timmar som investeras, hur privatekonomin äventyras, vilken oro, rädsla, stress, glädje och ren eufori som upplevs när saker misslyckas eller lyckas och hur lite det har att göra med hans egen föreställning om politikens insatser tror jag vi kommer få se betydligt färre socialdemokratiska tweets av den kalibern han levererade igår.

Visste ni att vi företagare varje år vid årets början måste gissa oss till vad årets vinst ska bli 12 månader senare och sedan betala skatt på den gissade vinsten varje månad fram till dess?

Detta är bara ett av alla exempel av en företagares vardag. Då har jag inte ens gått in på att inga lagstadgade rättigheter gäller, som semester, semesterlön, sjukpenning eller ens lön. Ingen obekväm arbetstid, ingen övertidsersättning, ingen rätt till lediga helger.

Vi har inga rättigheter. Bara skyldigheter. Och ändå startar företag varje dag i det här landet. Varför då, undrar framför allt de av fackförbunden skedmatade debattörerna, om det nu är så himla dåligt?

För att drivkraften att skapa något är en av människans superkrafter och det som har byggt allt det välstånd vi ser i världen. Tack vare vissa människors energi, idéer och förmåga att omsätta dessa i praktiken.

Ingvar Kamprad blev 91 år. Han startade sitt första företag som 17-åring. 74 år senare hade hans drivkraft skapat 150 000 jobb åt andra. Utan honom hade det inte funnits något Ikea.

Företag skapas inte ovanifrån utan inifrån. 

Men det är sannerligen ett mirakel att Sverige trots det svenska folkföraktet mot duktiga entreprenörer fortfarande skapas nya globala företag. Fondsocialismen var 80-talets fysiska form av detta förakt, idag har vi vinstdebatten om välfärden. Där politiker och media regelbundet uppvisar såväl okunskap som förakt, de flesta vet inte ens skillnaden mellan vinst och utdelning. Eller hur vinst skapas.

Men också bankskatt, Arbetsmiljöverkets olika appar och filmer, förlaget om ökat sjuklöneansvar för företag (lades ner), förslaget att förbjuda LOV (lades ner), förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar och inte minst exit-skatten.

Exit-skatt är en ny förmögenhets- och arvsskatt anpassad till en globaliserad värld. Inget annat. Det är ny förpackning bara.

I korthet handlar det om att ditt företags värde, dvs marknadsvärdet på aktierna du äger, beskattas som om du hade sålt dem, när du flyttar utomlands. Trots att du inte sålt aktierna. Du får alltså betala en skatt på ett värde idag för något du inte sålt och inte ens vet om du kommer sälja. Men detta räcker inte, det gäller också om du överlåter aktierna till dina barn som råkar bo utomlands redan.

Det är alltså en variant på att betala in skatt på en gissad vinst fast på anabola steroider.

Men det företagarföraktet inte förstår är att blott hotet om en sådan skatt gör att pengar när ni läser detta inlägg strömmar ut ur landet. Tetra Pak och Ikea flyttade ut ur Sverige redan innan fondsocialismen var införd. Det tog decennier att reparera skadan. Just nu håller desperata företagare som tänkt att lämna över bolaget till barnen på att göra just det, många år tidigare kanske än vad det var tänkt, för att skydda dem.

Detta är ett sätt att tvinga alla företag som startats i Sverige att aldrig ha råd att flytta ut. För företag är sin grundare från början och i de allra flesta företag jobbar grundaren kvar. Som en slags nordkoreansk idé att låsa in kapital och kompetens in i landet med skatteregler.

Det är sannerligen ett mirakel att det ens startas ett enda företag i Sverige under de här förutsättningarna.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

5 kommentarer
  1. Exitskatten förtjänar en egen rubrik och artikel – den förjänar att bli en viktig valfråga. Förslaget om den är ju i sig också ett oroväckande tecken på att gamla samförstånd om skatter är på väg att brytas upp. Man har redan glömt eller vill glömma varför arvs- och gåvoskatterna togs bort. När t o m IFL börjar argumentera för så blir hotet konkret. Målet måste vara att alla borgerliga partier + SD ska ha sagt bestämt nej före valet och att sossarna måste backa. Var står mp? Är detta ändå inte en fråga de har lite verklighetsförankring i kvar?

  2. ”Svenska modellen levererar jämlika möjligheter i världsklass”

    SVENSKA MODELLEN innebär att arbetsgivare och arbetstagare gör upp utan inblandning av politiker.

    När Social”demokraterna” pratar om att ”utveckla den svenska modellen” menar de egentligen den SOCIAL”DEMOKRATISKA” modellen. D.v.s.
    *det ska inte löna sig att utbilda sig
    *det ska inte löna sig att vara framgångsrik
    *det ska inte vara skillnad på att jobba och inte jobba
    *företagare är skurkar som facket kan sätta i blockad som de vill

    Det är ett mysterium att Damberg (som för övrigt vill ta ifrån ägarna makten att utse sina styrelser) kan påstå att regeringen skapar möjligheter i världsklass. Vilken värld då? Nord Korea?

  3. samma sossetjoller från Norrbottens fredrik lundh-sammeli i Norrländska socialdemokraten efter Charlotte Kallas guld. “den svenska modellen levererar”. Vilken lögn, sossarna försöker stjäla uttrycket från en facklig epok, sossebilligt som vanligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *