Offer på #metoo-altaret

Jag har försökt problematisera #metoo tidigt, när det första lagt sig. Om folk ska lyssna på dig spelar tajming roll. Att komma med frågor vid fel tillfälle motverkar syftet.

Jag har också redan fått ta emot anklagelser från kvinnor från olika håll att jag på något sätt relativiserar deras upplevelser.

Men jag kan hålla två tankar i huvudet. Jag kan både tycka att det finns bra saker och dåliga saker med en företeelse. Ibland upplever jag att svensk politisk debatt har ett permanent tillstånd av intolerans gentemot två sidor av saken. Att det är uteslutet att kunna se både ock och att man genom att skifta fokus och skiftar “sida”. Är du inte med mig är du emot mig.

Fördelarna med #metoo har jag skrivit om redan. Och många andra. 

Uppropet handlar om kvinnor. Bara. Och är av kvinnor, för kvinnor men mot män.

De tysta kvinnliga cheferna kommer smidigt undan till exempel, trots att #metoo handlar om arbetsplatser. Och därmed är det ansvar som ska utkrävas framför allt på ledningsnivå. Chefer som sopat undan säger nu att de inget visste. Ansvar är könlöst.

Men när något är av kvinnor för kvinnor och mot män så upphör någonstans individen.

Vi har blivit ett kollektivt, ett namn- och ansiktslöst kollektiv. Därför har jag fått ta emot skit av andra kvinnor för att jag inte rättar mig i ledet. För att jag som kvinna vill problematisera och även se männens synvinkel så sviker jag kvinnokollektivet. Detta är andemeningen i kritiken även om den inte uttryckts så bokstavligt.  Inte en helt vanlig kritik för övrigt i mitt liv, jag är helt enkelt inte din genomsnittliga vare sig mamma eller kvinna tror jag.

Som kollektivet kvinnor ska nu alla kvinnor blint lita på vad varenda kvinna i varenda upprop påstått. Hon är ju kvinna. Säger hon det så är det sant. 

Problemet är att kvinnor är precis som män. Vi är individer. Vi är alla människor. Det finns lika många skitstövlar bland kvinnor som bland män, det tar sig bara andra uttryck. Och även kvinnor ljuger.

Ja, jag sa det högt. Att även när det gäller anklagelser om sexuella trakasserier, övergrepp eller till och med våldtäkt finns det kvinnor som ljuger. Långt ifrån alla. Men några.

Som förälder får jag ibland höra “barn ljuger inte”. Jo, barn ljuger hela tiden. Medvetet och omedvetet. Det är därför man har särskilda utredare som förhör barn, för att de så lätt ljuger för att till exempel inte hamna i trubbel eller säga det som den vuxna förväntar sig för att de ska bli glada. Eller man ska få den där bullen. Eller något annat.

Vuxna kvinnor ljuger lika mycket som vuxna män.

Och givetvis, i alla dessa tusentals vittnesmål, finns det kvinnor som ljuger. Vissa friserar sanningen, vissa ljuger omedvetet genom att deras hjärna långt efter händelsen övertygar om att det nog ändå var något annat och andra diktar ihop saker helt och fullt. Skälen kan vara många.

Gamla oförätter till exempel. Eller att man mår psykiskt dåligt. Eller missbrukar. Man vill vara en del av gruppen för att det känns härligt eller för att man känner sig ensam. Skälen är förmodligen lika många som antalet lögner.

Givetvis ljuger inte alla, inte ens majoriteten. Men några ljuger. Det kan vi utgå ifrån.

Härom dagen publicerade Aftonbladet den här artikeln. Från Ulf Malmroos. Som säger att han blivit falskt anklagad av en missbrukare han aldrig jobbat med. 

“Hela min familj har gått sönder”

Ord står mot ord.

Men även anklagade har en rätt att höras och försvara sig. För att den som anklagar har inte tolkningsföreträde i en rättsstat. Utan båda måste få lika rättvis chans.

Problemet är att medias hantering av #metoo satt dessa spelregler åt sidan och skapat en stor övervikt i detta till kvinnornas fördel. 

Förutom det episka haveriet med namnpublicering eller inte namnpublicering har alla dessa anonyma listor med beskrivningar fyllt ett sådant syfte, möjligtvis oavsiktligt. Det har jag ingen aning om. Men konsekvensen blir detsamma.

När tidning efter tidning, i sin jakt på klick, låtit bli att kräva ännu hårdare anonymisering av berättelserna just för att även skydda anklagade från konsekvenserna av att bli falskt anklagad, har de skapat en situation när männen blivit rättslösa. För ingen rök utan eld och även ett rykte kan förstöra folks privatliv och karriär i ett trollslag.

Som Malmroos nu vittnar om.

Tidningarna hade kunnat välja att istället en sådan här beskrivning (påhittad):

“En av våra partner och en av grundarna på den stora PR-byrån ville bjuda mig på en privat drink på hans hotellrum på kvällen efter en kick off utomlands och började då ge mig komplimanger, smeka mig på kinden och försökte kyssa mig”

Hade de kunnat skriva:

“En manlig chef där jag arbetade ville vid ett tillfälle utanför kontorstid bjuda mig på drink……osv”.

Det första går enkelt för branschfolk att lista ut. Alla som jobbade på just den PR-byrån vet vem mannen är och kan lista ut vid vilket tillfälle detta skulle ha skett. Och så är anonymiteten puts väck. På fem minuter. Detta gäller alla branscher, för att Sverige är litet.

Som Malmroos skrev, det var anonymt men gick direkt att lista ut. Även om det inte framgår om just denna berättelse stannat i FB-gruppen eller publicerats i en tidning.

Poängen kvarstår.

Media har mycket stor makt att förstöra någon liv eller lyfta någons liv.  Rasera karriärer eller bygga upp dem från ingenstans.

Den sortens shaming man pratar om i sociala medier har kommit från media. Termen drev är en medial term.

Är man stor måste man vara snäll. Men media har tyvärr inte varit tillräckligt snälla här. I sin iver att ge “kvinnor upprättelse” har de glömt bort att även kvinnor är personer och personer är olika. Vissa kommer utnyttja kraften i rörelsen för egna syften som inte alls passar in och ljuga. Vi är nämligen inte våra kön. Vi är lika olika som män är olika varandra.

En samlad mediabransch har valt bort att bygga in de försäkringar för orättvisa offer i det här utan kört på istället.

Medvetet eller omedvetet har jag ingen aning om, jag har sett ett stort raseri även hos journalister och jag är inte helt övertygad om att detta personliga raseri inte färgat folks omdömen när det gäller det här. Full förståeligt men inte ursäktande och alltjämt beklagligt.

Men beklagligt räcker inte för de offer som skapats och kommer skapas av #metoo. När fall efter fall av oskyldigt anklagade kommer att bli kända.

Rätt ord är tragedi. 

……………………………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

4 kommentarer
  1. Jag håller helt med dig, då nu ett flertal personer får stå i skamvrån för något som i vissa fall chefer borde åtgärdat. Kommer dessa få gå eller har de ett eget skyddsnät. Hur kommer de som blivit fel anklagade få upprättelse, kommer de som gjort anmälan få någon form av “straff”? Precis som du säger finns det skitstövlar av båda könen.

  2. Konstigt att ingen skvallrar på Aftonbladet, eller inte?

    Vem vill medge om/att hen kan ha fått jobbet,
    på DELVIS andra kvalifikationer…

    Att göra den högste hycklaren till viljes,
    öppnar ofta en möjlighet för en hett önskad karriärväg)

    Fö, vem har påstått att det nödvändigtvis skulle vara en obehaglig upplevelse)

    De attraktiva Journalistjobben står inte som spön i backen precis,
    för en nybakad Journalissa!

  3. Social”demokraternas” partisekreterare Rådström Baastad har kommit på att M oCh SD – (märkligt hur besatta Social”demokraterna” är av att koppla ihop SD med M i alla ammanhang) – genom att ändra i LAS skulle göra dett lättare att avskeda obekväma unga kvinnor som anmäler att de antastats. Är onte problemet att LAS gör att ”gubbslem” (för att damma av ett gammalt feministbegrepp) inte kan avskedas för att de skyddas av lagen? Men Mogert får ju 5 millar i ”avgångsvederlag” och jag gissar att Ahlin inte heller går lottlås från Riksdagen. Så social”demokratiska” politiker klarar sig även om de avgår frivilligt efter att ha antastat kvinnor. #(s)kitdåligt…

  4. Nu börjar jag bli riktigt irriterad på allt som har med #metoo att göra. Jag har själv ett förflutet som långtradarchaufför i 23 år. När jag började så var det inte så många tjejer som körde och många gånger så fick man höra att ” lilla stumpan kom och sätt dej i mitt knä”. I början så var jag pionröd i hela ansiktet tills jag lärde mej att svara tillbaka. Jag har ALDRIG blivit sexuellt trakasserad på jobbet utan allt har sagts med glimten i ögat. Har jag någon gång behövt hjälp så har den inte varit långt borta. Det absolut bästa med att jobba med nästan bara karlar är att dom är rakt på sak och aldrig långsur om man säjer nåt åt dom. Jag tror inte jag skulle ha trivts lika bra om det inte varit för allt detta småtjafsande och många gånger antydningar om sex. Jag jobbar hellre med karlar än med tjejer som hela tiden går som katten kring het gröt och tror att dom är förmer än alla andra.

    Det vore en sak om dom som skriver upp sig verkligen har varit med om nån form av sexuella trakasserier eller våldtäkt men att dom bara har sagt nåt som anspelar på sex är helt sjukt. Nä rätta er lite efter vilken branch ni söker till och kolla upp hur det är med jargongen inom det yrket. Passar det inte så välj nånting annat.

    Hur många karlar ska polisanmälas bara för att tjejerna inte klarar jargongen? Nä jag står på många karlars sida i detta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *