Rättviseförmedlingen räknar fel

Rättviseförmedlingen har en massa olika projekt. Ett av dem är den så kallade Rättviseräknaren, som är en rapport de släpper sedan ett par år tillbaka.

Jag publicerade av misstag bilder ur 2016 års rapport och detta är nu korrigerat. Även om 2017 inte är slut har Rättviseförmedlingen publicerat 2017 års rapport redan nu. 

Den för 2017 kom förra veckan. 

De fick en del media faktiskt. Okritisk media, givetvis. För så fort du säger “mångfald”, “representation” och “genus” så slutar journalister att fungera nämligen. De kritiska frågorna som alla andra får – poff! Borta.

Så media låter bara Rättviseförmedlingen breda ut sig i spalterna, som en enda lång PR-orgie för föreningen.

Som tidningen Journalisten, där man ändå kunde ha tänkt sig att man skulle vara intresserad av just att ställa relevanta frågor. Men nix. 

Enda frågan var “handlar skevheten i nyheterna också om journalistikårens sammansättning”? 

Jag har massa frågor jag tänker ställa, som hur de bara baserat på namnet kan avgöra om personen är Utomnordisk? Eller varför de påstår att att det är konstigt att andelen experter på svensk politik, lag, näringsliv och allt annat lokalt är förre bland icke nordiska? I grupper Utomnordisk ingår ju många hundra tusen människor som kommit hit på några få år och knappt ens kan svenska. Men jag återkommer till det.

I Journalisten fick Yilmaz en hel sida och passade på, såklart, att tycka att man borde mäta ännu oftare än varje år. Ju oftare vi fokuserar på deras fråga ju mer efterfrågade blir också de, dessutom. Fiffigt. 

Medierna i P1 brukar ju oftast ställa rätt bra frågor till andra medier men på deras hemsida blev det också ett rent PR-reportage för Rättviseförmedlingen och deras siffror och inte en enda kritisk fråga passerade deras läppar faktiskt.

I Sverige Radio fick Seher Yilmaz till och med en egen intervju och programpunkt i Mediernas program så marknadsföring på webben räckte alltså inte.

De tog helt sonika bara deras siffror som otvetydiga fakta.

Och det kan man ju göra, om man inte gör anspråk att vara några som granskar saker. Men det gör Medierna i P1. 

De finansieras av det miljardstora anslag Sveriges Radio varje år får, som alltså köper in Medierna från produktionsbolaget. Men nu gör jag deras granskning åt dem istället. Utan public service.

För man kan inte köpa en rapport rakt av utan att läsa in sig på metoden och kontrollera andra variabler utanför rapporten, så att siffrorna sätts i ett sammanhang. Gör man det ser man alla felaktigheter. 

Vi kan börja med att gå igenom själva rapporten Rättvisaren.

De har läst 2200 slumpmässigt valda artiklar. Hur denna slumpmässighet orsakats framgår inte av metoden. Men de hänvisar till Retriever så kanske de har ett system. Det borde redovisas i rapporten hur som helst, annars kan man riskera att materialet ändå påverkas godtyckligt. Och då kan man inte applicera resultaten på hela populationen utan då gäller de bara för just detta urval. Då går det inte att dra de slutsatser de dragit.

Sedan kommer vi till den för mig mest intressanta delen – utländsk bakgrund. Enligt SCB är det definitionen man använder. Ändå har Rättviseförmedlingen valt att istället använda Utomnordisk. Detta gör att SCBs siffror och deras inte går att jämföras rakt av utan kräver att man räknar ut andelar själv. Vilket de verkar ha gjort även om redovisningen eller tabellen inte redovisas.

Utanför Norden är gruppen de fokuserat på och för att bedöma om en person är just detta har de först läst i artikeln om det framgår där. Sedan försökt kolla upp folk på Wikipedia. 

Och om inte det heller ger någon ledtråd har de helt enkelt bara baserat på folks förnamn och efternamn delat upp folk i Nordisk respektive Utomnordisk.
Godtyckligt. De har chansat.

Men sedan friskriver de sig lite grann från siffran, genom att själva medge att siffrorna är “trubbiga”. Men att “resultatet ändå ger en indikation på hur väl media speglar alla oss som bor i Sverige idag”-

Fast nej, det gör ju inte det om man inte använder bra metoder och rätt siffror. Som ni noterat i media-exemplen ovan har dessutom rubriker och artiklar blivit just som om detta stämmer. Som om det Rättvisaren kommit fram till faktiskt är fakta.

Jag ska bevisa i kommande genomgång varför deras siffror faktiskt är helt värdelösa. 

De mäter ingenting och de bevisar ingenting. 

Jag tar ett exempel från rapporten – experter. För det är det de själva fokuserar mest på i rapporten och det är också just experter som Rättviseförmedlingen i huvudsak jobbar med i sitt arbete. Att rekommendera olika typer av experter som själva säger att de är experter. Vilket faktiskt är något annat än att de är experter.

De inleder med ett fint diagram. Och konstaterar att bara 13 % av personerna i de 2200 artiklar de granskat har utomnordisk bakgrund.

“Det är underkänt att bara 8 % utomjordiska finns i media” konstaterade de i förra årets rapport.

På ett år har det blivit 13 %.

“Trots det är underrepresentationen fortsatt stor”

 Deras referenssiffra är 20 % med utomnordisk bakgrund och de hänvisar till SCB. Siffran 13 % ska alltså jämföras med siffran 20 %.

Jag börjar med just detta med referenssiffran. 

Enligt SCB hade vi 2015 hela 17 % av befolkningen som är födda utomlands. Men andel med utländsk bakgrund, där född i Sverige men till två utländska föräldrar räknas in, var 23,7 % enligt SCB. Den siffran är från 2017. 

Rättviseförmedlingen hävdar att antal nordiska invandrare alltså är 3,7 %. 

Deras siffra på 20,5 % kommer från SCB och är andel utomnordiska, födda utomlands eller med två föräldrar födda utomlands (ej Norden).

Bland de utlandsfödda är nästan hälften från Europa.

Flest kvinnor födda utanför Norden är Irak följt av Polen, Syrien och Jugoslavien. Bland män är Irak vanligaste följt av Finland, Syrien och Polen.

Som ni noterar är alltså Topp 5 ett nordisk land följt av två europeiska länder, med “vita invandrare” som dominerar.

Jag använder färgen här för att folk som pratar mångfald ofta själva refererar till hudfärg, inte för att jag personligen tycker det är relevant eller ens intressant.

Tyskland, Bosnien och Danmark är andra stora invandrarländer, även England finns med på Topp 15-listan.

Allra flest invandrare har vi från Finland. Men Polen kommer alltså på plats 4 och Jugoslavien på plats 6 och Bosnien på plats 8. Före Norge och Danmark till och med.

Så till frågorna: hur vet Rättviseförmedlingen att till exempel Anna, ett namn som finns i många länder i framför allt Europa, är svensk och inte polack, alltså utomnordisk?

Eller att det där efternamnet inte kommer från mormor och morfar? Eller en av föräldrarna? Eller personen gift sig med en person med utomnordiskt namn? 

Då räknas man alltså inte ha utländsk bakgrund enligt SCB. Det är bara om man antingen är född utomlands själv eller har båda föräldrarna födda utomlands.

Räcker det med ett konstigt efternamn för att hamna i deras hög för Utomnordisk eller måste både förnamn och efternamn stämma?

Om artisten Salem al Fakir nämns, räknar de honom som Utomnordisk? Det tror jag att han skulle ha en del synpunkter på. Eftersom han är född i Stockholm och hans mamma är svensk. Han är alltså svensk, inte utomnordisk.

Hur vet Rättviseförmedlingen genom att titta på namnet om en person har en eller två utlandsfödda föräldrar, eller är själv född utomlands?

Det är lätt att själv dra slutsatsen att med utomnordisk menar de egentligen folk utanför Europa, eftersom den identitetspolitiska debatten alltid förs som om den gruppen skulle vara den enda gruppen invandrare i Sverige. Det pratas mycket om hudfärg till exempel. Men nu är termen Utomnordisk så representationen de hävdar är skev ska appliceras til 50 % på Européer varav en del är nordiska men resten utanför Norden.

Men faktum är att 7 av 15 av de största invandrargrupperna är vita européer, från Norden eller utanför Norden. 

Jag kan hålla med om att givet hur många polacker och tyskar vi har så kanske det vore vara fler programledare i P3 eller på SVT från just Polen, Tyskland och Jugoslavien, om nu representation är det viktiga. Men det är inte det. Inte för alla som tror på att folk inte kan representera någon annan än sig själva.

Rätta mig om jag har fel men jag svårt att se att omsorgen Rättviseförmedlingen visar är om numera gubbar som är från forna Jugoslavien eller akademiker från Tyskland.

Många frågor utan svar som ni märker. Men jag har fler.

De konstaterar under flera av diagrammen att just utomnordiska inte får uttala sig i inrikes, ekonomi, politik etc. För att de inte är talespersoner eller experter.

I Rättvisaren 2016 drog de slutsatser om experter. Anledningen varför jag ta med denna ruta är att den ger upphov till en fråga jag tycker att även 2017 års rapport borde ge svar på.

Men det ställer inga frågor om varför.

För svaret för dem är givet – det beror bara på att de är utomnordiska.

När det verkliga svaret är kompetens först. De som representerar företag och organisationer och till viss del partier, är utbildade först och främst. Man kommer nästan ingenstans utan någon form av utbildning i Sverige vad gäller de positioner som krävs just för att få uttala sig i media nämligen. Man kan får ett jobb med bara gymnasieexamen men få av dessa når positioner där de får vara med i media.

Men för att lösa detta problem till Rättviseförmeldingen att journalister istället ska “omvärdera” vad en expert är. 

Måste det vara en forskare eller “någon som har andra erfarenheter”?

Och sluta fråga VD för företag. 

Osannolikt dåliga idéer faktiskt. Expert är man för att man har synnerligen väl dokumenterade kunskaper inom ett område. De flesta experter på svåra frågor är därför just forskare. De har nämligen mest kunskap. Men här vill man urvattna kunskapsbegreppet och folk som har en viss bakgrund antas också samtliga ha en särskild sorts erfarenheter, de är utbytbara med varandra så länge de kommer från samma land.

Sluta fråga VD eller talespersoner vill jag önska dem lycka till med. Redaktioner försöker ofta få andra att uttala sig. Men det visar sig att företag och organisationer själva bestämmer vem som företräder dem. Inte media.

De mest osynliga i media, de som inte får uttala sig där framför allt som experter,  är folk utan utbildning.

Men detta är Rättvisarna inte intresserade av. Det är däremot jag.

Kollar man på Universitetskanslerämbetets årliga rapport om högre utbildning kan man se att folk som är födda utomlands och kom hit efter 7 års ålder pluggar vidare till lägre andel än övriga grupper. Det är ca 25 % färre som pluggar vidare då. Av de som studerar alltså. Men gruppen som inte klarar gymnasiet är tyvärr fullständigt dominerande av barn som antingen är födda utomlands eller har två utlandsfödda föräldrar och ju senare de själva kom desto svårare har de att klara skolan.

Här ingår den stora gruppen afghaner som tvärtemot vad som hävdas av aktivister till få procent klarar gymnasiet. För att de kom hit sent i livet jämfört med 7-åringar.

I forskningsvärlden finns det många med utländsk bakgrund, ca 30 %. Men eftersom 38 % av doktoranderna söker sig till Sverige just för att doktorera och många går vidare till vidare forskning handlar denna grupp till mycket stor majoritet av folk som alltså på grund av studier flyttat hit, inte folk som bor här redan. De kommer från hela världen för att forska och jobba på svenska universitet helt enkelt.

Denna fakta väljer dock Rättvisaren bort att ta med trots att detta nyanserar bilden av den diskriminering som de insinuerar finns. 

Om man går vidare och kollar på gruppen utlandsfödda och deras utbildningsbakgrund så ser det väldigt olika ut mellan olika invandrargrupper enligt SCB.

Här får vi direkt ett nytt definitionsproblem för SCB har Eftergymnasial som begrepp och inte Högskola. Vilket UKÄ mäter i sin rapport. Eftergymnasial kan även vara yrkesutbildningar som inte har något alls med att forska att göra.

Men man ändå direkt se att ett av de större invandrarländerna, Irak, har 22 % eftergymnasial utbildning mer än 3 år. Vilket krävs för att forska. De har även hela 31 % som inte ens gått gymnasiet, och förgymnasial utbildning är också trubbigt för vi som svenskar tror lätt att detta innebär 9 år i grundskola. Men även ett års koranskola räknas in där.

Iran tillhör den grupp med högst utbildning, här finns bara 10 % med bara förgymnasial utbildning men hela 33 % med eftergymnasial.

I gruppen Jugoslavien räknas de som kom innan Balkan-kriget, innan Jugoslavien upphörde att existerar som nation. De kom alltså till stor del tidigare, många på 60- och 70-talet. Då fick de direkt jobb varför den gruppen också tillhör den äldre.

Bara 12 % av syrierna har eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer. Men nästan 40 % har bara någon form av grundskola. Ännu värre är det bland somalierna, där har bara 5 % högre utbildning medan över hälften bara har grundutbildning.

Tyskland, ett stort invandrarland utanför Norden, har flest med hög utbildning – hela 45 %.

Om man inte har någon utbildning kvalificerar man sig inte till att bli talespersoner för saker, man gör sällan karriär på företag och man har svårt att slå sig in i vilken bransch som helst faktiskt.

Där har du grundproblemet, om nu representation i media i form av expert, är ett problem.

Men där har du också problemet med Rättviseförmedlingen. För de tycker att alldeles oavsett om det finns mycket få personer med enligt deras mått “rätt” bakgrund, ska dessa lyftas fram.

Rent hypotetiskt, om det fanns 5 forskare med utomnordisk bakgrund inom geologi i Sverige och 75 med nordisk bakgrund, så skulle ändå Rättviseförmedlingen hävda att det är orättvist att dessa 5 personer inte syns i media. Trots att de representerar 6 % av populationen geologer. För att de med utländsk bakgrund enligt dem är 20 % borde de synas 20 % av tillfällena. Inte 6 % som är den verkliga siffran.

Det är ju här det blir kocko. 

OM det vore så att folk med utomnordisk bakgrund, denna otroligt heterogena massa av folk som blandar specialistläkare från Iran med analfabeter från Somalia och numera gamla gubbar från Italien och Jugoslavien som liksom min farfar kom hit på 40-50-talet för att jobba i fabriker, hade exakt lika många utbildade av varje yrke vore det en sak.

Om de fortfarande inte lyckas bli talespersoner för organisationer, företrädare, företagsledare, experter etc och därmed kvala in till den mycket lilla grupp personer i Sverige som media bryr sig om att prata med, då hade man kunnat undra lite vad skälen är.

Men nu ser det inte ut så.

Stora invandrargrupper, framför allt de länder som dominerar idag som Irak, Afghanistan, Syrien och Somalia, som är de största länderna vad gäller invandring de senaste åren, har låg utbildning idag. De har inte ens gymnasieutbildning till stor andel.

Vi har flera hundra tusen utlandsfödda som kommit de senaste åren om inte ens jobbar. Hur ska dessa kunna vara experter i TV?

Och bara 50 % av de som kom för 9 år sedan jobbar minst en timme i veckan idag. Andra hälften har inga jobb fortfarande. De lever på socialbidrag.

Inte hälften av invandrarna jobbar. Som media ofta skriver. 

Hälften jobbar efter 9 år i Sverige minst en timme i veckan. Vilket är definitionen på sysselsättning.

Rättviseförmedlingen har alltså läst 2200 artiklar, som de utan att redovisa metod har valt slumpmässigt. Sedan har de försökt klura ut om personerna som finns i artiklarna är nordiska eller utomnordiska genom att först läsa artikeln. Sedan kolla på Wikipedia. Och till slut bara tagit ett beslut.

Trots att det finns massa personer i Sverige som har namn från Europa (utomnordiskt) eller utanför Europa som antingen har en förälder som är född utomlands eller så är det morföräldrarna som är födda utomlands. Eller så har man själv gift sig med en sådan person.

Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Björkman gifte sig i somras och heter nu Amanda Sokolnicki. Tydligt utomnordiskt efternamn och Amanda är ett internationellt namn. Hon är svensk. Men skulle kunna graderas utomnordisk i deras granskning om hon tur/otur beroende på hur man ser det.

Precis som Rebecca, som man kan heta i allt från anglosaxiska länder till Tyskland, Israel (judiskt namn från Bibeln) etc. Weidmo är inte heller ett typiskt nordiskt namn. Faktum är att det bara finns min släkt som heter det.

Vet ni varför?

Min farmors pappa bytte från Gustavsson för att det fanns tre Evert Gustavsson i porten. Han hittade på detta obegripligt märkliga och fula namn som jag dragits med sedan 1975 då jag föddes.

Hela rapporten är byggd på icke vetenskapliga metoder, vilket gör att det inte alls kan appliceras på hela populationen “media” utan bara på de utvalda 10 tidningarna. Och det är ingalunda fakta de har publicerat. Eftersom siffrorna förlitar sig på en godtycklig bedömning av de som gjort rapporten om vilka namn som ska anses som utomnordiska och inte.

Siffrorna säger alltså ingenting alls vad gäller bakgrund. För att en person godtyckligt bestämt vem som är vad i variablerna. Det är inte vetenskapligt alls. 

Det är förbluffande hur traditionell media bara sväljer detta rakt av och presenterar det som nyheter faktiskt. Men good work med opinionsbildningen, Rättviseförmedlingen.

Ni skulle kunna sälja igloos till eskimåer, som man sa när jag var barn innan de hette inuiter. 

……………………………

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

 

5 kommentarer
  1. Alltid lika intressant det du skriver. När det gäller eftergymnasial utbildning har jag från andra sammanhang fått intrycket att svenska myndigheter egentligen menar yrkesutbildning. Den behöver absolut inte vara eftergymnasial. I stora delar av Europa går man en yrkesutbildning (kontorist, tandsköterska, bilmekaniker etc) istället för gymnasiet. Så det är i så fall ytterligare en felfaktor i undersökningar.
    F ö har tryckfelsnisse varit framme och skojat: “Det är underkänt att bara 8 % utomjordiska finns i media” konstaterar de.

  2. Jamen, vad är det för fel på kvotering efter etnisk bakgrund ? Om man tänker efter lite, så öppnar ju en sådan kvotering enorma möjligheter till utveckling på många områden. Den kan t.ex. skapa ett samhälle där råttvisan kan mätas med rent vetenskapliga metoder (ja, t.o.m. med måttband), där olika etniska grupper får ett representativt inflytande och livsutrymme och där resurser fördelas enligt matematiskt beräknade rättviseprinciper. Faktum är att de tankar som Rättviseförmedlingen framför kan, om de hanteras rätt, leda till ett rättvisans paradis på jorden.

    Jag ser för mig hur regeringen skapar ett Rättvisedepartement och tillsätter en rättviseminister. Ministern tillsätter en Rättviseutredning, som kommer till slutsatsen att Sverige är ett orättvist land, och att åtgärder behövs . Min vision visar sedan hur Rättvisedepartementet föranstaltar om skapandet av en rättvisedatabas, kallad RÄBAS. I RÄBAS samlas uppgifter om invånarnas egenskaper, framför allt om deras etniska och geografiska bakgrund och grad av hudpigmentering. Sexuella preferenser och religiös tillhörighet kartläggs också, liksom kön. Alltså sådana data som är rättviserelevanta.

    När detta är klart, så stiftas en lag, ja inte bara det, utan en grundlag. Enligt den ska alla som bor i Sverige, medborgare eller ej, få ett RFID-chip inopererat, detta för att öka rättvisan. Chippet, marknadsfört som ”Schyssta chippet”, laddas med relevanta data från RÄBAS. Naturligtvis är det frivilligt att använda ”Schyssta chippet”, men, som informationsbroschyrerna uttrycker det, ”om du avstår från chippet, så kan du inte längre räkna med att få ta del av vissa av samhällets tjänster, som sjukvård och utbildning, och inte heller kunna använda dig av kollektivtrafiken”.

    Hur fungerar det i praktiken, då? T.ex. när det gäller bostäder, så räknar man ihop all tillgänglig bostadsyta i ett område och fördelar den sedan på ett rättvist sätt mellan olika etniska grupper, så att alla får boyta i förhållande till storleken på den etniska grupp man tillhör, Visst kan det få lite märkliga konsekvenser, t.ex. att en äldre ensamstående svensk hamnar i en femrummare som hen varken vill bo i eller kan betala för, eller att en familj på elva personer måste bo på 35 kvadrat, men det viktiga är ju inte folks egoistiska preferenser, utan att det blir etniskt rättvist. Rättvisan är viktigare än påstådda behov.

    Ett annat exempel är kollektivtrafiken: I alla bussar och tåg reserveras ett visst antal platser proportionellt för medlemmar av olika etniska grupper. Det blir strängeligen förbjudet att sätta sig på en plats som är avsedd för någon ur en annan etnisk grupp än den man själv tillhör. Överträdelse straffas med mycket kännbara böter. Om platserna för ens egen etniska grupp är upptagna när tåget eller bussen kommer, så får man snällt vänta på nästa. Schyssta chippet hjälper trafikpersonalen att hålla koll på att ingen fuskar.

    Det här visar några av de samhälleliga framsteg som en etnisk kvotering, utförd av politiker med hjärtat på rätta stället, kan föra med sig. Och inte bara det: Det kommer också att stärka bilden av Sverige som ett progressivt land och en humanitär stormakt. Dessutom kan teknik och kunskap inom rättviseområdet bli en svensk exportframgång.

  3. Toppen. Bra genomgång.

    Dock fel iett citat som blir lite för kul: “Det är underkänt att bara 8 % utomjordiska finns i media” konstaterade de i förra årets rapport.

  4. Jag tycker att siffran 8% utomjordiska låter mycket hög, faktiskt… kul om det verkligen var detta som rättviseförmedlingen hävdade i förra årets rapport!

  5. Har Rättviseförmedlingen (otroligt pretentiöst namn då de knappast håller på med objektiv rättvisa) också mätt hur stor andel av media som är vänsterpartister (dvs kommunister) eller miljöpartister (finns dom kvar??)

    Som vanligt fantastisk och grundlig genomgång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *