Varning för häxjakt


Utan sociala medier hade aldrig svenska #metoo blivit så stor som den är. Tack vare att modiga Cissi Wallin till slut skrev namnet på den kända medieman som hon säger drogade och våldtog henne 2006. Jag skriver säger, inte för att jag inte tror på Wallin för det gör jag, utan för att personen aldrig dömdes.

Snabbt följde andra och strax skrev och namngav tidningar både hans men också andra mediemäns namn – TV4-mannen, SVT-mannen, Schibstedt-mannen etc. Jag väljer att inte skriva ut någons namn. Flera av männen har varit vidriga mot mig i sociala medier men jag väljer ändå att inte publicera namnen på min blogg helt enkelt för att jag har principer. Man är oskyldig tills man är dömd. Även folk jag ogillar.

Wallin anklagades av mediemannens arbetsgivare Aftonbladet för att vara oetisk, vilket är absurt eftersom hon la ut en bild på sin privata Instagram och inte driver någon tidning, alltså kan hon inte anses driva en journalistisk produkt som lyder under några pressetiska regler. Men det gör Aftonbladet, som dagen efter namngav alla de andra anklagade. De som inte jobbade på egna tidningen alltså.

Pressetiken klipps och friseras med en liten godtycklig sax av Aftonbladets redaktionsledning. Det pompösa försvaret av etik och moral som Lena Melin försökte sig på som pressetikens mest benhårda och grandiosa försvarare visade sig innehålla lika mycket helium som en Minion-ballong från Ballongfabriken till barnens 5-årskalas.

Nu på några veckor har skådespelare haft ett upprop, jurister och nu senast politiker. Tusentals och åter tusentals kvinnor har skrivit under och vittnat.

Det är jättebra att frågan lyfts och det är tack vare Wallin som så många kvinnor vågat. Locket är så att säga av och vi kan på allvar prata om situationen för kvinnor på många arbetsplatser, där allt från slemmig jargong till reda övergrepp finns.

Men i alla dessa upprop blandas det högt och lågt. Allt buntas ihop till sexuella övergrepp och trakasserier. Våldtäkt står på samma rad som oförskämda kommentarer om någons vikt.

Och det är här det börjar bli problematiskt.

För att företrädesvis män, men även kvinnor, skämtar sexistiskt är en sak. Det är vidrigt. Men knappast olagligt. Att med våld ha eller försöka ha sex med någon är ett av lagens värsta brott. Det är våldtäkt. Och genom att ställa dessa i samma grupp så tar man, utan att intentionen finns men resultatet blir detsamma, ner våldtäktens allvar. Tyvärr.

Det är flera problem som buntas ihop till ett och samma.

Trots att våldtäkt tillhör brotten med högst straffskala får de få som döms tyvärr mycket låga straff. Genomsnittligt straff är 2 år och 3 månader. Bedrövligt. Just för att det är så allvarligt tycker jag inte att man ska jämställa eller bunta ihop detta med kassa skämt och att folk står för nära, för det är något helt annat.

Om vi nu lyfter ut våldtäkter och fysiska sexuella övergrepp så som det är formulerade enligt lagens definition och fokuserar enbart på resten – skämten, flörtar, mail, sms och allt annat som rör denna minerade gråzon. För det är en gråzon. Det säger jag inte för att på något sätt förringa kvinnornas upplevelser, de vet vad som hände och hur de kände. Jag varken vill eller kan på något sätt ens en sekund ifrågasätta att de verkligen kände sig utsatta och kränkta.

Om någon tror att jag vill göra det i stycket som följer vill jag därför redan på förhand be om ursäkt för det är som sagt inte min intention. Men alla saker måste man kunna vända och vrida på.

Det finns nämligen ingen absolut sanning och olika människor uppfattar saker olika. En kvinna kan bli mycket ledsen och upprörd av ett skämt som en annan kvinna inte reagerar lika starkt på. Och just saker som skämt och även kommentarer via sms och mail, sådant är det av alla dessa situationer som beskrivits också de som är bredast i uppfattning hos individ till individ. Det är inte alltid den som skämtar eller flörtar uppfattar att det är ett övertramp, att personen på andra sidan tar fruktansvärt illa vid sig och känner sig utsatt. Och hur man reagarar är också väldigt individuellt. Jag tror att ett av skälen varför jag inte upplever att jag drabbats är att jag inte uppfattar sådant lika mycket. 

Detta, att man ser på saker olika, är också tyvärr skälet till varför så få våldtäkter och övergrepp leder till fällande domar. För ord står mot ord och de som medvetet begår brott vet detta och utnyttjar det i rättssystemet. Att man säger att hon var med på det. Och chansen att man ska komma undan ökar därmed. Bevisbördan är svår.

Men bara för att det också används som ett efterhandskonstruerat försvar för att slippa ta ansvar för brott innebär det inte att en man och en kvinna inte kan ha olika uppfattningar om saker och att det naturligtvis finns män som inte själva förstår hur saker de säger uppfattas.

Och männens uppfattning om skämt, flörtar och den delen av #metoo som beskrivits finns inte med i beskrivningarna, för att det är ett upprop av och för kvinnor. Men det är ändå så att deras uppfattning räknas.

När skuldfrågan och ansvar ska avgöras räknas även männens uppfattning. Något annat är orimligt. Den som anklagas måste också få höras.

De tysta männen anklagas också i den här rörelsen, för det har blivit det. Och de tysta medlöparna, de som aldrig sagt ifrån, alla de bra män som aldrig ens skulle dra ett unket skämt, har givetvis ett ansvar. För att de inte säger till. För att de är tysta. Men alla de kvinnor som på olika positioner betett sig likadant har ett lika stort ansvar. Deras ansvar är inte mindre för att de är kvinnor. Tysta kvinnor. Ansvar har inget kön.

På Aftonbladet styr en kvinnlig politisk redaktör, Karin Pettersson. Hon har varit den ena mannens chef och den andra mannens överordnade eftersom han jobbade ett tag på Debatt. Hon kanske inte var formellt hans chef men väl högre i rang i så fall. Ändå fick deras beteende hållas. Tidningens nuvarande chef eskorterade mediemannen till en taxi 2014 från en fest för att han svinat mot kvinnor. Då var hon hög chef. Ändå fick han vara kvar. Och hållas.

Hon är inte ensam, på alla dessa arbetsplatser har det funnits rader med kvinnor med höga positioner eller kollegor som också precis som fega män inte tagit ansvar. På TV4 och SVT har också kvinnor haft chefspositioner i direkt anslutning till de anklagade männen. I alla politiska partier finns kvinnor på olika maktpositioner. Även i juristbranschen. Och alla andra branscher i princip.

Ansvar ska utkrävas av alla som var tysta tycker jag. Inte bara män.

I kölvattnet av denna våg av vittnesmål, alla unika och viktiga, har det redan kommit artiklar som skuldbelägger alla män. Alla män som finns. Och dragit det så långt att det finns någon slags arvssynd. Att dagens män har ansvar över vidrigheter som begåtts innan de ens fanns. Och därmed skulle mina egna söner ha ansvar över en del saker i #metoo för många saker begicks för minst 6 år sedan och då fanns inte de.

All form av kollektiv skuldbeläggning och arvssynd är fel. Fel i alla sammanhang och en rätt så vedervärdig idé i mina ögon. Den dörren ska inte ens öppnas.

Nu handlar #metoo just om kvinnor som offer men vi får i debatten som följer inte heller glömma bort att även kvinnor pratar om män sexistiskt, försöker förföra och flörta med kollegor och annat i gråzonen. De är färre men det innebär inte att de inte finns.

Det sista jag vill ta upp i detta försök att vända på myntet men också att se saken djupare någonstans och bidra till en välbehövlig problematisering, är mobbmentaliteten som växer.

Vi i Sverige har en mycket stark konsensuskultur och vi springer gärna fort och lätt om andra springer. Vi är ett folk som präglas av flock-mentalitet. Nu är startblocken tomma.

De vittnesmål jag har läst pekar visserligen inte ut personen med namn men det är så mycket detaljer i vissa och Sverige är litet att många berörda och folk i branschen kommer lätt kunna räkna ut vilka de är. De är helt inte tillräckligt anonymiserade. Detta tror jag är medvetet. Man kan då peka ut utan att peka ut. Utan att behöva anses begått ett övertramp själv.

Men att bli anklagad för ett sexbrott eller ens något som uppfattats som sexuella trakasserier, eller även ensidigt flörtande, kan förstöra ens privatliv. Och karriär.

Det är ett mäktigt vapen folk nu tagit i sina händer.

Och bilan faller. Överallt.

Jag tror inte vi sett kulmen än och jag är rädd för att något så bra som att lyfta sexuella övergrepp men även unken arbetsmiljö, sexistiska kommentarer och arbetsmiljöer och situationer för kvinnor som är dåliga på ett sätt som nästan bara begränsar och förminskar just kvinnor, snabbt kan bli ett monster.

En häxjakt där just att ha stått för nära på personalfester, att på fyllan sagt något om någons utseende, skickat ett mail med samma innehåll eller något annat som ändå sker både från män och kvinnor tid efter annan i olika lägen, även om  män är överrepresenterade, plötsligt betraktas lika allvarligt som att stoppa sina händer på någons kropp som inte vill eller ännu värre, tvinga sig till sex.

En häxjakt där flocken vittrar blod och det istället börjar handla om att fälla så många byten som möjligt än att ändra något på riktigt. Ivrigt påeldat av en mediebransch vars primära syfte är att lyfta bort blicken från sina egna problem och tjäna en hacka på klick samtidigt.

Och då förvandlas något så viktigt som en hälsosam och väldigt viktig diskussion om förlegade kulturer, brist på respekt gentemot kollegor oavsett kön, personlig integritet, personlig sfär och allt annat som är verklig jämställdhet till något annat. Då riskerar chansen att förgås att på riktigt få män att förstå hur saker ser ut utifrån deras egna huvuden och gubbiga förlegade miljöer och sätt att bete sig. För att det blivit något annat. En häxjakt. Som matar en mobb som vill ha mer.

Jag vill bara att vi nu har tungan rätt i munnen och inte lockas, inte förleds i att springa fortare och fortare i det här hjulet som nu snurrar.

För det finns också en stor risk för en massa andra offer i det här. De som utmålas som någon slags förövare av kvinnor som just nu fått en väldig massa makt i sin hand för att de även har medias öra, de kan förgöras. Deras hem splittras och deras karriärer raseras. Risken för oproportionerliga resultat av det här är tyvärr stor. För återigen, att ha dragit ett plumpt skämt, skickat ett mail som gått över gränsen eller stått för nära är något helt annat än att ha våldtagit någon. Drogat någon. Stoppat upp sina fingrar i henne. Hindrat henne från att gå och låst dörren.

Jag manar helt enkelt till besinning.

………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Copy link