Svar till Joel Halldorf i Expressen

Den 28 oktober publicerade Expressen en krönika av Joel Halldorf med rubriken “Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin“. I morse debatterade Halldorf med Jack Werner med anledning av krönikan, där Halldorf utvecklade sina tankegångar. Eftersom jag har skrivit den första svenska boken om just påverkan och sociala medier “Nätsmart – en guide till påverkan genom sociala medier” vill jag besvara Halldorf i en replik.

Halldorf tycker att vi mest klagar på traditionella medier.

Men borde man inte också, i rättvisans namn, ge gammelmedierna kredd för vad de faktiskt har åstadkommit? Att de, till exempel, har byggt upp den västerländska demokratin. Det måste väl ändå vara värt något?

De har byggt upp den västerländska demokratin. Det är ett kraftigt påstående. För även om jag är den första att skriva upp på medias betydelse i demokratier har de inte byggt upp demokratin, de har varit en del av byggandet. En viktigt del men än dock en del. Media har inte ensamt byggt någon demokrati, det har skett ihop med modiga människor och politik.

Sedan refererar han till ogräs.

“Det nya ekosystemet verkar tyvärr både göda ogräs och sakna resurser för renhållning. Eller hur ska vi förstå detta att ryska troll genom att spela på Facebooks algoritmer gjort en twittrande koleriker till världens mäktigaste man?”

Här sprider Halldorf själv konspirationsteorier tyvärr. För att ryska troll har ingalunda gjort Trump till president. Att trollfabriker från Ryssland men också en rad sajter i Georgien och Moldavien exempelvis, som inte har kopplingar till Ryssland utan som rent krasst drevs av pengar, gav sig in i den politiska debatten i presidentvalet är helt korrekt. Men ingen har kunnat bevisa att dessa krafter påverkade valutgången. 63 miljoner människor röstade på Donald Trump och han vann i många viktiga delstater. Han vann inte popular vote men det har inte alla presidenter gjort, för att elektorsystemet funkar så.

Att försöka påverka ett val är inte alls samma sak som att lyckas påverka valutgången och det borde Halldorf veta. Det finns inga belägg för påståendet att ryska troll fick Trump vald. Istället sprider han omedvetet falska nyheter själv just via traditionell media. Det är möjligt att Halldorf skrivit fel och menar att ryska troll försökte påverka valet men faktum kvarstår att det är inte det som står.

Halldorf refererar till sociologen Jürgen Habernas som tycker att det bästa systemet för politiskt samtal och demokrati är att politikers beslut rapporteras i tidningar, diskuteras av ledarskribenter och kommenteras i nyhetsprogram. Läsarna, som också är väljare, följer debatten, diskuterar sinsemellan och uttrycker sin uppfattning genom att rösta, demonstrera eller skriva en insändare. Eliten får delta, resten får rösta vart fjärde år.

Men det fina med sociala medier är just att medierna inte längre har monopol på informationen. De har alltjämt monopol på sina egna kanaler och redaktionerna bestämmer precis som tidigare vem som får synas och höras där. Men redaktionerna är ett filter. De väljer ut vilka personer som ska få utrycka åsikterna i deras kanaler och vilka som väljs bort. De väljer perspektiv på hur saker skildras och väljer bort. Så har det alltid fungerat. Eftersom en redaktion består av människor och människor alltid påverkas av egna preferenser är det omöjligt att få en helt objektiv värdering.

Sociala medier erbjuder alla de som inte får komma till tals en egen kanal ut. Det fria ordet är på riktigt helt fritt.

Men Halldorfs benämning om “ogräs” som lätt kan tolkas betyder alla de som inte valts ut av redaktionerna och därmed inte får delta i det offentliga samtalet, som innan sociala medier och internet var förbehållet en mycket lite elit, har genom framför allt sociala medier äntligen en egen kanal. Att benämna folk online som nu deltar i offentliga samtal för ogräs antyder en hyfsat elitistisk uppfattning tycker jag.

Ett annat sätt att se på den revolution av det offentliga samtalet sociala medier inneburit är att en tidigare imperfekt marknad, som dominerades av nästan ett slags oligopol med några få mycket stora aktörer, verkligen blivit en marknad. En fungerande marknad. När vem som helst kan publicera vad som helst, antingen det opinionsjournalistik, kulturjournalistik eller något annat, konkurrensutsätts traditionella medier på riktigt. I slutändan väljer läsarna att läsa och även betala för det de anser har högst kvalitet. Kunden har alltid rätt, brukar det heta när det gäller alla andra marknader.

Men när det gäller media är plötsligt läsaren lurad. En läsare som gärna läser och sprider material producerat utanför media beskrivs av media själva som duperade, av filterbubblor, troll eller vad ordet för dagen må vara. Personen kan inte ha tagit ett informerat beslut baserat på en genomgång av olika källor och valt den eller de som håller högst kvalitet.

Men den generella bilden är ändå att sociala medier gett upphov till polarisering och filterbubblor, snarare än möten och gemenskap

Jag vet inte hur mycket tid Halldorf själv spenderar i sociala medier men av texten av döma och av debatten i P1 i morse, där han konsekvent refererade till 140 tecken och därmed Twitter som är en av många sociala medier, är intrycket att det inte är särskilt mycket.

Jag lever mitt yrkesliv på sociala medier. Det är mitt jobb. Vad gäller vad sociala medier har inneburit för mitt eget liv vad gäller möten och gemenskap kan jag bara säga att personligen har jag en rad exempel som motsäger hans påståendes. 2015 hittade jag satirtecknaren Martin Jacobsson på Facebook innan han var känd, vi träffades live på en träff Bubb.la ordnade och vi har samarbetat sedan dess. Min geniala IT-konsult Jesper som fixar alla mina IT-problem, bor i Göteborg och honom har jag ännu inte träffat live men han och jag kommunicerar regelbundet och han fixar problemen via Teamviewer. Många av deltagarna i min podd Borgarbrackor har jag först kommit i kontakt med via sociala medier och sedan träffat live och byggt en relation med. 

På min releasen av min första bok “Vad håller ni på med?” kom 80 personer. 60 av dem var för mig okända personer. Läsare. Den boken finansierades av läsarna via crowdfunding förresten.

Men att hävda att brist på fysiska möten är egalt med brist på gemenskap visar hur lite Halldorf förstår om sociala medier. För om vi ska fokusera på gemenskapen och det sociala med sociala medier är just poängen att man kan ha en stark gemenskap utan fysiska möten. Det kan alla som spenderar tid där vittna om. Allt ifrån små diskussionsgrupper där folk diskuterar psykisk ohälsa eller problem med föräldraskap där folk får verkligt och viktigt stöd av människor de inte träffar fysiskt men ändå har en relation med, till den dagliga kontakt jag själv har med alla mina läsare. Vi ses online. På Twitter, på min Facebook-sida, via meddelanden via dessa två kanaler, via mail och via kommentarer på bloggen.

Jag brukar säga att sociala medier, framför allt Twitter men även andra kanaler, är som Second Life ville vara men inte riktigt blev. Ett vardagsrum för folk att dygnet runt kliva in och ut ur. Ett ständigt pågående samtal där alla är välkomna tills man missköter sig och slängs ut, via en block till exempel.

Han går vidare och påstår att filterbubblor finns och att de är ett problem, när sanningen är att filterbubblor är en teori. Inte fakta. En teori som lanserades av författare Eli Pariser 2012 i boken “The Filter Bubble – What the Internet Is Hiding From You”. Det finns inga konstaterade filterbubblor. Detta publicerade bland annat SOM-institutet i våras och det finns en rad andra undersökningar, bland annat The Media Insight Project i USA, som bland annat Associated Press finansierar.

Andra saker som bekymrar Halldorf är att sociala medier inte har någon redaktör. Han tycker att bristen på ett filter är det som förstör, för att de garanterar kvalitet.

Vad är det som säger att kvalitet inte kan produceras utan ett filter, en redaktör? Precis lika lite som man kan säga att kvalitet alltid produceras i sociala medier eller i traditionella medier kan man säga att det aldrig gör det. Givetvis finns det massa saker med mycket hög kvalitet som inte granskats av en redaktion.

För när texter inte prövas av redaktörer eller andra institutioner med uppgift att garantera kvalitet, gör det att andra egenskaper premieras – framför allt förmågan att skapa engagemang. Eftersom internet är en miljö där det är svårt att läsa koncentrerat (mejl som pingar, annonser som blinkar och hyperlänkar som lockar) slår känslor och enkla stimuli lätt ut komplexa resonemang. Vi dras till texter som högljutt basunerar ut det vi redan trodde var sant – ett beteende som Facebooks algoritmer dessutom förstärker. Kvantitet i form av delningar blir kvalitetsmåttet, och det politiska samtalet formas därefter.

Polarisering och filterbubblor är alltså ingen slump, utan en följd nätets struktur. Det går inte att skilja form från innehåll, utan mediet är budskapet, som medieforskaren Marshall McLuhan konstaterade. Eller med Churchills ord: Vi formar byggnader, därefter formar byggnaderna oss.”

Han avslutar genom att skriva om engagemang. Det har han rätt i, det är engagemang som är den nya valutan inom hela mediebranschen. Fler och fler tidningar drar bort sin mätning från KIA-index som bygger på unika besök och som tidigare varit viktiga för annonsörer. Men det nya är inte att det är viktigt utan att det går att mäta. Engagemang har alltid premierats i traditionell media. De debattartiklar som varit mest engagerade har varit de som publicerats, i kombination med andra variabler. De ämnen tidningar har valt att ha på sina löpsedlar och sedan framsidor online har varit de mest engagerande.

Idag styrs många tidningarnas onlineupplagor av egna algoritmer, där de rubriker som lockar flest premieras i flödet och de som engagerar minst flyttas undan. Automatiskt.

Halldorf blandar också som många ihop i debatten ihop saker. Till exempel blandar han ihop nyheter med opinion. Men en nyhet är, eller ska vara, en sakligt objektivt berättat text om något aktuellt som hänt. En nyhet tar inte ställning utan rapporterar om verkligheten. Opinion är helt motsatt. Allt opinionsmaterial är åsikter. Den tar ställning, den är inte objektiv.

Här illustrerar han vad som är fel med mycket av debatten om sociala medier kontra traditonella medier tycker jag. Och om debatten om falska nyheter, som förtjänar ett helt eget inlägg. Här eller på en debattsida.

Även etablerade journalister blandar, medvetet eller omedvetet, ihop opinon med nyheter. Sociala medier är visserligen bärare och kanaler för just traditionell medias artiklar, där nyheter dominerar. Men sociala medier i kontexten Halldorf skriver om är de framför allt kanaler för vanliga människor att uttrycka och sprida sina åsikter. Delta med opinion.

Visst kan en debattartikel hålla hög eller mindre hög kvalitet, det ser vi dagligen även om alla dessa just passerat en redaktör. Men sociala medier är större än artiklar. De sprider framför allt åsikter. I någon form av samtal. Twitter är inte den microblogg den hade intentionen att vara av grundarna utan är snarare ett enormt chattrum där alla får delta. Man får inte delta i alla samtal men man får vara i rummet. Här flyger just åsikter runt, istället för att man just träffats fysiskt.

Visst är det lättare att vara modig bakom ett tangentbord men det Halldorf missar är att modet inte bara leder till hat. Utan även kärlek, och modet att framför sina åsikter alls. Människor som inte haft det modet innan sociala medier fick det tack vare den nya tekniken.

Jag tycker Halldorfs artikel visar hur omogen hela den svenska debatten om sociala medier kontra traditionella medier är. Där det absolut vanligaste inlägget antingen är en krönika eller bloggtext av en journalist på deras plattform skriver dräpandes texter om troll och Flashback och att det enda bra i politisk debatt kommer från just det av redaktionsfiltret utvalt och publicerat material på just den egna tidningen.

Eller där en representant från Mediehus A pratar med Mediehus B i Mediehus C:s soffa och alla är överens om att allt är Facebooks fel.

Det finns en del dåligt med sociala medier och en massa bra. Precis som med traditonella medier. Debatten i Sverige om det här är däremot faktiskt till största del dålig. 

3 kommentarer
  1. Du visar ännu en gång upp att du läst och förstått.
    Och att du har ditt oberoende tskf de som kallar sig journalister och mediaprofiler.Tack för det och för ditt arbete!

  2. Under de 35+ år som jag kan överblicka har svensk demokrati inte fungerat, och det främsta skälet till det är att den av Halldorf hyllade “redaktionella kvalitetsgarantin” inte fungerat. Alls.

    Som mätningar upprepat har visat, är journalister med vänsteråsikter kraftigt överrepresenterade och med högeråsikter lika underrepresenterade, på den ekonomiska vänster-högerskalan, och kanske ännu mer på den kulturradikala-värdekonservativa skalan (partiskt benämnd GAL-TAN där endast A:et i TAN har otvetydigt negativa associationer).

    Journalister tycker själva att “vi är professionella, det påverkar inte innehållet”, men förlåt att denna högerperson inte delar denna uppfattning ett dyft. Det påverkar naturligtvis verklighetsuppfattningen, påverkar diskussionerna på redaktionerna, påverkar vilka personer som blir intervjuade och vilka frågor de får svara på, påverkar vad som klipps bort och vad som lyfts fram.

    Det är t.ex. därför Monika Saarinen lyckas göra en lördagsintervju med Jonas Sjöstedt där han får fler frågor från vänster (“Varför har ni inte fått igenom mer?”) än från höger!

    Det talas om filterbubblor, men Filterbubblan med stort F är journalisterna själva som sedan länge lider av ideologisk inavel och blockar och trollstämplar avvikande röster för att tryggt kunna sitta kvar i bubblan.

    Eftersom demokrati förutsätter att INFORMERADE medborgare gör fria och hemliga val, har svensk demokrati inte fungerat. Om medborgare inte får allsidig information, kan de inte fatta informerade val.

    Om journalister och redaktörer hade tillsatts demokratiskt utefter väljarstöd, likt tingsrättens nämndemän, under, säg, de senaste 25 åren, vågar jag påstå att flertalet av Sveriges idag största problem – segregation, gängkriminalitet, bostadsbrist, terrorhot, problem i skola, vård och omsorg, fattigpensionärer, välfärdens finansiering, polisen – hade varit mycket, mycket mindre.

    Samma sak om internet hade kommit tidigare.

  3. Halldorf visar också, om än omedvetet, den verkliga filterbubblan – nämligen likriktningen bland journalisterna. De har likartade värderingar och attityder, har samma perspektiv och nära nog identiska ryggmärgsreflexer. Att de sedan bor i tätorter och många rentav på Södermalm förstärker bara känslan av svenska massmedier som ekokammare.

    Var finns journalisten som skriver om dansband – en hobby som lockar hundratusentals svenskar men får färre spaltmeter än Facebook-grupper vars själva existens kan ifrågasättas? Varför är ingångsvärdet för journalister att de som kastar sten på poliser alltid har “rätt” att göra så (även om just detta börjat svänga de senaste åren – fast inte tack vare mediahusens insatser)?

    Här är sociala medier oundgängliga för att kontrollera och korrigera massmedias mer eller mindre medvetna misstag. Och lika självklart vill mediahusen stoppa kontrollen – det är inte folk utan ego som hamnar i redaktionerna utan oftast tvärtom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *