Crowdfunding och borgerlighet

Från att ha varit ett obekant fenomen nästan för några år sedan har den frivilliga finansieringen av ny media på allvar börjat ta plats. Men till skillnad från mycket i media är just det här fenomenet nästan uteslutande begränsat till oss i borgerligheten. Fascinerande faktiskt.

Vad beror det på?

Några av pionjärerna inom crowdfunding inom opinionsbildning är Martin Borgs, som crowdade sin film och bok som Slöseriombudsman redan 2013. Han fick in en bra bit över 400 000 kronor. Författaren Johan Norberg genomförde också en mycket framgångsrik crowdfunding 2014 när han fick in 200 000 kronor för sin bok ”Leva och låta dö”. Rekordet innehas dock av forskaren och författaren Tino Sanandaji som fick 632 200 kronor. Kampanjen kördes i slutet av 2014. 1 344 personer gav Sanandaji pengar för boken ”Massutmaning” som kom ut 2016.

Jag finansierade min första bok ”Vad håller ni på med?” genom en Kickstarter-kampanj och fick in 136 000 kronor totalt i maj 2016. Majoriteten av pengarna kom in inom tre dagar. I augusti i år finansierade jag nya säsongen av min podcast Borgarbrackor med crowdfunding via GoFundMe och fick in 60 000 kronor på några dagar. Så bidrag från läsarna har ganska länge varit en naturlig och väl integrerad del av min verksamhet.

Engagemanget från läsare är tydligt. Alla kampanjerna jag beskrivit har finansierats på mycket kort tid. Pengarna har strömmat in. Frivilligt. Utan någon garanti på att böckerna egentligen ens skulle komma ut.

Men vänstern verkar inte jobba så här.

Antingen försöker de inte eller så försöker de och få bidrar. Jag vet inte. Men tydligt är att frivilliga donationer finansierar i högre och högre grad ny media, där många mer eller mindre verkar på en borgerlig planhalva. Katerina Janouch är det senaste exemplet. Komikern Aron Flam med sitt projekt Krossa Socialismen via sin podcast Dekonstruktiv Kritik får in 2 000 dollar per avsnitt och försörjer sig på det.

När traditionell media famlar vidare för att försöka tampas med det nya medielandskapet som sociala medier på kort tid ritat upp och den nya sortens konkurrens de får, av bland annat sådana som mig, blir det uppenbart det som Alexander Bard ofta säger: när ny teknik kommer och ritar om kartan försöker företag gång på gång att bara trycka ner gamla affärsmodeller i den nya tekniken och förvänta sig samma resultat som innan. När ny teknik kräver helt nya affärsmodeller inklusive intäktsströmmar. Det tydligaste exemplet på detta är nog medias desperation i de allt högre och fler betalväggarna där snart nog allt material låses in. Trots att alla vet att det är engagemang som är dagens medievaluta.

Och du kan inte få engagemang om folk inte får läsa det du producerar.

Det gemensamma för alla i ny media som får finansiering av frivilliga betalningar antingen via Swish eller Patreon är att ingen av oss har något exklusivt material. Allt är gratis. De som vill betala gör det. De som vill läsa gratis gör det. Detta visar att betalningsviljan finns. Folk vill betala för saker de tycker håller en bra kvalitet.

Engagemanget finns alltså. Men det verkar som om vi i ny media, framför allt borgerligheten, är de som lyckats fånga detta bäst.

Men till vänster saknas det.

Den enkla förklaringen till det här är att det dominerande perspektivet i mycket media är vänster. Inte bara public service, som får stor andel av kritiken, utan även nyheter som vinklas till vänster, kultursidorna som nästan utan undantag är någon slags extra ledarsida för alla tidningar men till vänster oavsett vad tidningens verkliga ledarsida står och allt annat som lett till att förtroende för MSM (mainstream medai) sjunker för varje år. Många borgerliga är urless på detta.

När det då dyker upp ny media som är borgerlig eller åtminstone inte vänster vill man bidra fast man inte måste. Jag blir oftare och oftare kontaktad av folk som vill bidra, bland annat företagare. Många har ett nyvaknat brinnande engagemang att också bidra på det sätt man kan för att jämna ut balansen.

Men varför försöker inte vänsterinitiativ få frivilliga donationer då? Kanske för att man är så van att få bidrag. Kolla på Politism, som ju skulle vara självgående. De bränner 3,5 miljoner per år och istället för att hitta intäkter får de ännu fler bidrag. Från fackförbundet Kommunal.

Det kanske finns bra exempel på vänsterprojekt som är framgångsrikt crowdfinansierade och då kompletterar jag gärna med det men jag kan inte spontant komma på något faktiskt.

Jag märker tydligt att betalningsviljan ökar exponentiellt. Fler och fler Swishar och jag har nu över 100 Patreons. Det handlar gissningsvis om att mediekonsumenterna är inne i en slags egen inlärningsprocess där fler och fler hittar ny media och fler och fler ändrar beteende från att prenumerera på tidningar och läsa annat gratis till att istället betala för det man gillar trots att man inte måste. Omstruktureringsprocessen och evolutionen av media, som jag tycker man kan kalla det, pågår framför våra ögon.

Kvartal, som drivs helt av ideellt insamlade medel via en insamlingsstiftelse precis som Centrum för Rättvisa görs, har nyligen lyckats samla ihop nya medel för att bygga ut och anställde Jörgen Huitfeldt från Sveriges Radio precis. Inte en enda skattekrona går och ska gå till projektet, samma för alla oss i ny media.

Vi är helt enkelt oberoende av staten.

Det är en spännande tid. Och att få vara med och driva på den utvecklingen desto mer spännande.

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!