Löntagarfonderna – vi ska aldrig glömma

Idag är det den 4 oktober. Nej, för mig och många andra är det inte kanelbullens dag. Utan löntagarfondernas minnesdag. Varje år den 4 oktober ska vi påminnas om vad som egentligen hände den 4 oktober 1983.

Just denna dag stod nämligen kriget mellan marknadsekonomi och fritt företagande och en slags planekonomi.

Socialdemokraterna och LO hade planerat att stjäla hälften av landets företag. Men företagar-Sverige lyckades mobilisera och 100 000 personer deltog i demonstrationen den 4 oktober, som blev början på slutet för det socialistiska projektet.

Löntagarfonderna var LO:s idé, baserat på en motion och förslag från Folkpartiet. Utredare var Anna Hedborg och Rudolf Meidner. Samma Hedborg som för några år sedan utredde föräldraförsäkringen och ville förbjuda folk att ta obetald ledighet.

“Vi vill beröva kapitalägarna deras makt som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet”

Idén var att 20 % av bolagens vinster skulle förvandlas till aktier som sedan skulle exproprieras av staten, med LO som förvaltare. På så sätt skulle man successivt spä ut ägarnas eget ägande av sina företag och äga 50 % av dem till slut. Man skulle helt enkelt stjäla företagen och låta LO bestämma om fonderna, som i sin tur skulle ge dem tillträde till makten i bolagen. Vinsterna skulle LO få, som representanter för arbetarna.

På LO-kongressen 1976 ställde sig kongressen bakom förslaget. 1977 bildade LO och S en arbetsgrupp för att utarbeta genomförandet av löntagarfonderna. I det borgerliga blocket formade Folkpartiet ett eget förslag om fondsocialism. SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) inledde sina protester 1978 genom skriften “Fritt näringsliv eller fondsocialism”, författad av Danne Nordling. På S-kongressen 1978 beslutade Socialdemokraterna att genomföra löntagarfonderna.

1982 vann Socialdemokraterna valet och tog tillbaka regeringsmakten från de borgerliga, som letts av Thorbjörn Fälldin.

Men den 4 oktober 1983 genomfördes en enorm demonstration. Det var SAF som mobiliserat landets företagare som reste från hela Sverige för att delta. Man samlades i Humlegården och gick sedan mot riksdagen, dagen när riksdagen öppnade. De hade kommit till Stockholm i 60 extra järnvägsvagnar, 200 bussar, ett antal charterplan och ett stort antal privatbilar. 100 000 personer deltog.

Den 21 december 1983 beslutade riksdagen, där de borgerliga partierna röstade emot och V la ner sina röster, att införa löntagarfonderna. De politiska hjulen var igång. HM, Tetra Pak och IKEA lämnade därefter Sverige. HM kom sedermera tillbaka. Men skadan av fonderna var redan skedd.

Demonstrationen lyckades mildra förslaget som ändå genomfördes. Men det politiska motståndet var kvar och fonderna avskaffades 1991.

En annan sak 4-oktober lyckades med var att mobilisera en långsiktig opinionsbildning från näringslivet. SAF och även Industriförbundet förstod nu vikten av att erbjuda S och LO rejält motstånd och tankesmedjan Timbro skapades bland annat. Den opinionsbildningen, för marknadsekonomi och fritt näringsliv, pågår än idag med full kraft. Den opinionsbildningen har bidragit till mycket bra i svensk politik och hjälpt till att liberalisera hela vår ekonomi.

Men vi ska aldrig glömma att LO och sossar på riktigt försökte stjäla landets företag. Och de kan försöka göra det igen. 

Reepalu-utredningens förslag visar att idéerna finns kvar. Stockholms arbetarekommun har ett beslut på att försöka införa ekonomisk demokrati. Man ska aldrig ta vunna segrar för givna.

Tack alla ni som bokstavligen stod på barrikaderna för ett fritt näringsliv. Vi är er evigt tacksamma.

…………………….

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

2 kommentarer
  1. Intressant läsning för mig som är född 1983 och inte har något eget minne av löntagarfonderna och SAF:s motstånd. Så här 30+ år senare verkar det dock som att S och LO står som segrare i sitt gemensamma livsverk att förstöra Sverige; både M och Svenskt näringsliv har ju gått över till andra sidan och Timbro ska vi inte ens prata om, vilken papperstiger!

    Hur skulle det vara om den opposition som finns kvar skulle samla ihop 100000 svenskar i demonstration mot regeringen och den nominella borgerligheten redan denna månad? Jag skulle iaf dyka upp.

  2. År 1930 grundade några studenter under ledning av Per Engdahl en organisation som de kallade “Nysvenska Rörelsen”. Inspiration fick man från dåtidens högerradikala strömningar, kanske främst från den italienska fascismen. Rörelsens huvudmål var att omvandla Sverige till en korporativ stat (om innebörden av detta känns oklar, se Wikipedia). Under kriget gav man ut tidningar som hyllade axelmakterna, efter kriget ägnade man sig åt att skapa ett internationellt nyfascistiskt nätverk, känt som Malmörörelsen. Naturligtvis gav man ut diverse skrifter, där rörelsens ideologi förklarades och förtydligades. En av dessa är “Korporatismen, den europeiska enhetstankens ideologi” av Per Engdahl. Tryckår anges visserligen inte, men av de utblickar mot samtiden som Engdahl gör i inledningen, så står det klart att den är tillkommen c:a 1960. Det som gör den här skriften ytterst intressant, är att det korporativa samhälle författaren pläderar för har obehagligt stora likheter med det samhälle som SAP och LO pläderade för 15 år senare i samband med löntagarfonderna. Än kusligare blir det när Engdahl skriver om det som vi idag kallar EU. På den tiden bestod EEC, som det hette då, bara av sex stater, men Engdahl såg för sig ett Europas förenta stater, där nationsgränserna var borta och man hade gemensam valuta, gemensam lagstiftning, gemensamt försvar etc. OK, detta hade varit i säck innan det kom i påse, Mussolini hade uttryckt liknande tankar redan i början av 30-talet.

    Den här skriften finns tillgänglig på webben och kan lätt hittas genom googling.

    Jag vill med detta inte påstå att SAP är fascister, men de som förespråkar kollektivistiska samhällen och system hamnar mycket ofta i samma båt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *