Elefanten i migrationsrummet

Det är mycket prat om elefanter nu i och med David Batras show. Men det finns tyvärr många elefanter i olika rum.

En av dessa är elefanten i migrationsdebatten. Det är nämligen populärt att svänga sig med stora ord. Och det är politikens vardag. När ideologi är bristvara är det fint att få höra lite sådant.

Tyvärr kan man inte prata ideologiska när det gäller sakpolitik.

För den bygger på att inga förutsättningar finns, inget status qou, obegränsade resurser, obegränsad politik förmåga.

Politik är praktik och den bygger på pragmatism. Den bygger på sena nätter, förhandlingar, att se pengapåsen krympa detta året också så att just din hjärtefråga inte ryms. Den bygger på att ibland gå emot sin egen övertygelse. Om att lösa faktiska problem för människor i deras vardag. Dessa löser man inte med ideologiska bombastiska talkonserter. De löser man genom att faktiskt fatta beslut och inte sällan obekväma. Och att tvingas gång på gång att prioritera och prioritera bort för att resurserna alltid är ändliga. Inte oändliga. De tar slut.

Ideologiskt är jag också för öppna gränser. Jag är liberal i det mesta. Fri rörlighet är en av EU:s hörnstenar och det var härligt att leva i 90-talets och 2000-talets optimism om en liberaliserad öppen vacker värld.

Men vi klarade inte ens 10 000 personer i veckan. Ens skriver jag. För att fri rörlighet som idé inte har några volymer. Men 10 000 personer i veckan är jättemycket personer. Så mycket att även Miljöpartiet fick införa de strängaste migrationspolitiska gränserna i Sverige sedan Luciabeslutet 1989.

Elefanten i rummet är vad en stor invandring kommer att kräva.

Idén om fri rörlighet har nämligen aldrig gått hand i hand med en liten stat. För rätten att bo var du vill har aldrig bott i tanken att du samtidigt ska har rätt till allt. Flytta vart du vill men betala allt själv, har idén varit från libertarianerna sedan urminnes tider.

Och här är alla de som pratar om detta svaret skyldig. Vi har ändliga resurser men en enorm välfärdsstat där sittande regering avskyr individers egna initiativ så mycket att de nu straffbeskattar alla som trots att de betalat höga skatter för rätt till vård frivilligt utöver detta betalar pengar till privata sjukvårdsförsäkringar. Vård som finns utanför det systemet och som dessutom avlastar det.

Alla ska ha samma och allt, allt, allt ska staten betala.

Migrationsverkets beräkningar är att även med dessa strängare regler kommer det ha kommit 500 000 personer inom fyra år med anhöriga.

Här kommer därför listan på reformer som alla som vill ha öppna och öppnare gränser måste svara för:

  • Inför lån för nyanlända att etablera sig, inte bidrag. Som de får betala tillbaka när de börjat jobba. Låt CSN administrera.
  • Öka kvalificeringsgraden i välfärdssystemen med en basnivå som sedan byggs på och fullt tillträde när man jobbar heltid 12 månader
  • Inga rättigheter till illegala. Är man för ett asylrättssystem måste man också vara för att lagarna upprätthålls.
  • Öka insatserna och straffen för folk som anlitar svart arbetskraft bland illegala. Parallella samhällen byggs annars upp. De som är här måste jobba vitt för att betala in skatt till systemet.
  • Kräv arbete av alla med försörjningsstöd. Arbete eller studier.
  • Begränsa bidragen rejält så att det lönar sig att jobba.
  • Inför marknadshyror
  • Lägg ner EBO i kombination med rättigheter. Du får bo vart du vill men då får du fixa boende själva och betala ditt eget uppehälle. Eller så flyttar du till en kommun där det finns möjligheter.
  • Blir du dömd för grova brott utvisas du efter straff om du inte hunnit bli svensk medborgare.

Sedan måste de som förespråkar ökad rörlighet, öppnare gränser etc svara på VILKA rättigheter som ska bort. Och HUR detta ska till, det vill säga vilka partier som ska stödja och vad man är beredd att sälja ut av sina egna önskemål och viljor istället.

Pragmatism. Förhandling. Something’s got to go.

Återigen, idén om fri rörlighet har aldrig handlat om att samtidigt har fullständiga rättigheter till andra människors pengar utan bara en rättighet att få starta ditt liv vart som helst. 

Vi kan inte plötsligt låtsas som att fri eller i alla fall stor rörlighet inte har en direkt konflikt med rättigheter. För alla rättigheter i Sverige har en prislapp. Någon annan betalar.

Då måste vi börja prata om vilka av alla de hundratals rättigheter som idag finns i Sverige som ska bort. Det är redan idag så att kommuner går på knäna av bördan av att betala bostäder och försörjning, dagis och skola, SFI och allt annat för nyanlända med uppehållstillstånd. Vi saknar 60 000 lärare.

Politik innebär svåra prioriteringar och jag tycker att den politiska debatten just nu är ytlig. Man gör det för lätt för de som har fina ord men sedan bara önskningar och förhoppningar som svar. 

Det är nämligen så här man sviker folks förtroende. Att låtsas som att verkligheten är någon annan och sedan får någon annan betala. 

Det var så här vi andra i de andra partierna, la ut röda mattan till missnöjespartiet som nu har runt 20 %.

Plötsligt låtsas vi som att inte en budget alltid ställer en svag grupp mot en annan. Det är bara svaga grupper som behöver statliga bidrag. De starka grupperna jobbar. Att ställa svaga grupper mot varandra i en budget är alltså default.

Varje krona i Magdalena Anderssons budget har en person i Sverige jobbat ihop i skatt. Dessa pengar ska respekteras.

Man kan inte lova saker man inte kan hålla. En så stor migration vi redan har kräver alltså nya lösningar. Vad ska bort? Och vilka partier har man tänkt ska kunna leverera lösningarna här? Vilka ska komma överens?

Den som tror att Socialdemokrater, Miljöpartister eller Vänsterpartister har tänkt att minska staten kan inte sin politik. De tycker inte den är tillräckligt stor. De tycker inte skatterna är tillräckligt höga. Det är såklart helt rätt att minska välfärdsstaten. Som liberal är det en kärnfråga.

Men vi har världens högsta skattetryck redan. Man kan inte lösa dessa långsiktiga problem med att varje år höja skatten. Vi måste prioritera om.

Att vi ska ha ett starkt försvar är folk eniga om. Att vi ska ha stark polis också. Därefter slutar enigheten över blocken.

Debatten är dum. Korkad. Just nu, för att den tillåts sväva över målet. Om ett år är det val. Jag älskar ideologi men rader i ett idéprogram har aldrig och kommer aldrig kunna styra ett land. Lösa det problem vi står inför nu.

Den som ingen bostad har blir inte hjälpt av ett vackert stort tal om att marknadshyror är det bästa. Det vet många redan. Men möjligheten att införa marknadshyror är noll. Det finns lika lite politisk enighet i frågan som Hyresgästföreningen är dominant. Så är det med de flesta politiska områden. Hur ska de som inte har bostad då få bostad om marknadshyror är en politisk omöjlighet helt enkelt för att stödet politiskt inte finns?

När jag var med i MUF 1991 pratade vi om att införa marknadshyror. Har vi marknadshyror? Nej.

Så det finns många frågor.

Vad ska alla outbildade jobba med? Enkla jobb, absolut. Men vart då? Lägsta lönen du kan betala någon är 16 000 kronor idag för ens det enklaste jobbet. Lönerna sätts av arbetsmarknadens parter. Inte staten. Den svenska modellen. Den vill inte många avskaffa även om jag till exempel kraftigt vill begränsa LO:s makt.

Hur ska libertarianer kunna reformera Sverige, avveckla den stora välfärdsstaten och göra en 180 på bostadsmarknaden?

Och vad ska man komma överens om över blocken? Exakt vad? 

Dessa frågor ställer sig väljare idag. Sedan länge. Dags att vi börjar kräva svaren av avsändarna av de ideologiskt vackra men realpolitiska omöjliga orden. 

Saker löser sig inte bara, de kräver ansträngning.

Jag är ledsen att regna på den härliga ideologiska optimistfestivalen men vi har flera elefanter i det här rummet. 

……………………….

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!