Ursäkt? Eller inte?

Jag har funderat lite grann på det här med ursäkter. För det har under en period nu framförts krav på sådana, ibland direkt adresserade till något, till exempel Moderaterna, ibland och vanligare, mer svepande.

Just dessa ursäkter avkrävs på grund av migrationsfrågan men dessa krav poppar upp då och då historiskt när det gäller något särskilt politikområde.

Få saker har väl varit så infekterade som just migrationsdebatten så det är inte konstigt att ursäkten gäller den. Att avkräva ursäkter från politiker för ditt och datt är inget nytt, det händer regelbundet. Antingen från något de sagt eller något politiskt beslut de fattat nyligen eller för länge sedan.

Men nu gäller ursäkten debatten och de som ska be om ursäkt är svepande alla de som brunmålade de personer som tidigt skrev om problemen, och fick kopiöst med skit för det. Det handlar inte om att Sverigedemokrater ska få ursäkter. Utan olika debattörer och journalister. Men någonstans lurar även något privat i ursäktskraven. Att man också känner sig orättvist behandlad av folk som är närmare. Kanske partikamrater, kollegor eller till och med vänner.

Jag ingår i gruppen som brunmålats. Redan 2012 skrev jag bland annat den här krönikan i Aftonbladet om att skrika rasist efter SD var fel strategi. I april 2014 fick bland annat jag på Expressen Kultur kritik för att fräckheten att jag pratade med en Sverigedemokrat på Twitter. Man fick inte ”chitt-chatta” om vädret utan då tar man inte sitt ansvar som offentlig person.

Jag ska inte vältra mig i det här, alla vet exakt hur tonläget är och min poäng är inte att börja sticka offerkofta utan faktiskt precis tvärtom. Jag är dessutom långt ifrån värst drabbad av just detta.

För att olika offentliga personer vill ha ursäkter från andra offentliga personer för en massa elakt vi vet förekommit i debatten är inte rätt väg att gå tycker jag.

Vi vet allihop, såväl de inblandade inklusive avsändarna, som alla utanför att otroligt orättfärdiga beskyllningar, epitet, anklagelser och ad hominen flugit runt i debatten och där dreven avlöst varandra. Där påhoppen inte avgränsats sig till verbala slag utan att man ibland dessutom kontaktat arbetsgivare för att förutom att ta heder och ära av någon även siktat in sig på att ta deras försörjning. Där människors inneboende lilla person från skolgården ryckts med när det luktar blod för att antingen få slå själv eller bara för att berusningen över majoritetens övertag var omöjlig att motstå. Det kittlade för mycket.

Det kräver mod att våga köra på sin linje i det läget. Det är inte ett jobb för alla. Och definitivt inget som alla fixar att göra i längden. 

Men vi hade rätt.

Nu tvingas en efter en att krypa till korset. Kräla i stoftet. För internet glömmer aldrig. Förut kunde människor verkligen hävda att de aldrig tyckt något annat och alla fick acceptera det. Men tack vare fantastiska internet, och ännu mer fantastiska sociala medier, finns det alltid kvar.

Internet never forgets. 

Det är skillnad på att ha rätt och få rätt.

Men det härligaste är när man både har rätt och får rätt. 

Där är vi nu. Vi som hela tiden jobbade för att få rätt, för att vi visste att belackarna hade fel och vi i minoritet hade rätt. Men till slut fick vi alltså rätt. Trägen vinner och när man är övertygad om något vet man att verkligheten och sanningen kommer i kapp de andra också. Det är bara att bida sin tid och köra på.

Njut av den segern istället. Att kräva ursäkter av människor som man vilken dag som helst kan belägga med alla de åsikter de nu hävdar de inte någonsin haft är ingen sport, det är inte ens kul. De vet att de hade fel. Vi vet att de hade fel. Alla andra ser att de hade fel. Och vi hade rätt.

Att kräva ursäkter är dessutom också ett passivt sätt att erkänna att deras fula påhopp och dåliga stil tog. Att vi brydde oss om det.

Nej, det är verkligen gott nog att de nu förödmjukas alldeles på egen hand. För att ändra sig och säga att man aldrig tyckt annorlunda trots att det tar 5 sekunder att motbevisa det är att hälla en tunna bajs på sig själv. Varje gång. Det är snarare att likna vid ett självskadebeteende tycker jag. För att slippa det kan man just säga ”jag hade fel förut” men att kräva det är meningslöst. Det är inte ens kul. Det är många gånger roligare att se dem köra den där masochist-dansen med sig själva.

What goes around comes around, är ett jättebra uttryck tycker jag. Det lutar jag mig alltid på när jag tycker någon gjort bort sig rejält. Att de kommer falla på eget grepp. För det gör de oftast, man får bara vänta lite.

Dessutom kräver en ursäkt inte bara att man erkänner att man haft fel. Det är fusk. Utan det kräver för att tas på allvar att man dessutom ber varje person om ursäkt personligen för påhoppen och brunmålningen. Nej, kräva ursäkter tycker jag vi ska stå över.

En annan aspekt få vill prata om är att det inte är vi debattörer som stått längst bort i skottlinjen. Vi har inte heller stått där längst tid. Långt ifrån. Även vi var en del av konsensus. De som på riktigt betalat det högsta priset för sina åsikter, det som alltså nu är regeringspolitik märk väl, är politiskt aktiva Sverigedemokrater. Det vore klädsamt om vi i ursäkts-krävande erkänner att vi inte är de hårdast drabbade men att ursäkterna som krävs inte inkluderar dessa personer behöver inte sägas högt. Det är självklart. Någon åsiktskorridor är på riktigt inte riven.

Jag tycker inte man ska tåla vad som helst men då försvarar man sig och det har alla vi som brunmålats gjort. Igen och igen och igen. I spalterna, i sociala medier, i alla sammanhang där vi som har en hett eftertraktad plattform kunnat. Vi har försvarat både oss och våra åsikter och fortsatt. Vi gör det för att vi vill få rätt och nu har vi fått det bästa kvittot som vida övertrumfar all världens ursäkter.

Jag tycker istället alla de som i olika grad varit den modiga minoritet som inte accepterade premissen åsiktskorridor utan körde på det som är rätt och riktigt utan konsekvensberäkningar ska luta sig tillbaka och njuta. Kräv inga ursäkter.

Det räcker så gott med att vi vann den här matchen. Så kan vi fokusera på att ta nästa.

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!