Anklagelserna haglar

Som alltid när man gräver runt lite bland landets muslimska aktivister haglar beskyllningarna om islamofobi, rasism och brunhöger omedelbart. Det är deras strategi och det har fungerat ganska länge för dem.

Detta beteende har gett dem den stora maktbas och stora intäkter av skattemedel som de har idag. Att politiker av rädsla för att bli stämplade har accepteras deras problemformulering som sanning.

Jag blev kallad rasist av Mehmet Kaplans medarbetare när jag granskade honom när han var minister så detta är vardag för mig och inget som påverkar mig eller framtida beslut om granskningar heller.

Men det kan ändå vara bra att förtydliga mina bevekelsegrunder.

Just för att det finns folk som medvetet vill missförstå. Och att det byggs en massa halmgubbar. 

Jag har skrivit några stycken inlägg av snart 400 inlägg om islamisterna i Sverige. Skälet är framför allt för att de lever på bidrag och jag inte tycker att religion ska finansieras alls. Jag tycker också att skattepengar ska gå till nödvändiga saker som polis, militär, vård och skola och inte till olika bidragsentreprenörer som kammar hem miljoner kronor varje år i bidrag för att få jobba med sin hobby ”ideellt”.

Jag är allergisk mot slöseri med skatt. 

Men det finns ett annat skäl och det är att jag är demokrat. Jag kallar mig borgerlig och är medlem i Moderaterna sedan förra veckan, har många liberala värderingar och jag värdesätter frihet högst. Alla friheter. Yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet men även frihet från saker. Friheten att slippa vara med i föreningar och ingå avtal till exempel. Och friheten att slippa tvång, som bland annat finns i hederskulturer. Dessa friheter kan vi bara ha om vi har en fungerande demokrati.

Därför är det djupt problematiskt att vi har låtit ett litet gäng radikala islamister få så mycket makt och pengar i Sverige.

En liten hård kärna, där samma namn dyker upp igen, och igen och igen. De dök upp i min islamistgranskning förra året, de dök upp i min granskning om rättighetsindustrin och de dök upp nu igen i slöjdebatten. De har händerna i alla syltburkar.

Långt ifrån alla muslimer är islamister. Men majoriteten av de organiserade radikala muslimerna i Sverige, de som dyker upp överallt, är just islamister. Alla islamister förespråkar inte jihadism. Men de vill avskaffa vår demokrati och ersätta med sharia. Det är bland målet Muslimska Brödraskapet har, att med hjälp av västerländska politiken och demokrati till slut avskaffa demokratin i de länder de verkar.

Alla jihadister är islamister men alla islamister är inte jihadister. Viktigt att komma ihåg både det och att de allra flesta muslimer i Sverige bara vill leva ifred. Många vill leva sekulärt, få tycker att denna hårda kärna radikala representerar dem.

Eftersom jag är liberal, och därför dessutom är emot slöjförbud, är jag oroad över att personer som har samma åsikter om demokratin som Nordiska Motståndsrörelsen, som ironiskt nog delar islamisternas syn att den borde avskaffas, getts så mycket makt och pengar. 

”Rätten till våra kroppar” är bara ett av dessa många varumärken som finns som syftar till rättigheter utan skyldigheter och kräver att religionen ska få en särställning i Sverige. Men inte alla religioner. Samma människor står inte i Malmö och skyddar utsatta judar från trakasserier på stan till exempel. Tvärtom är just antisemitismen extra stark bland islamister i Sverige och attacker från muslimer är den vanligaste antisemitiska attacken enligt Brå. Jag säger inte att just ”Rätten till våra kroppar” är antisemiter, bara att det är inom den islamistiska communityn den finns. Hatet mot judar har dessa människor också gemensamt med nazisterna ironiskt nog. Och fixeringen många rättighetsaktivister har på hudfärg, etnicitet och rasåtskillnad. Att personer ÄR sin hudfärg och kulturella bakgrund och därför ska ha rättigheter på grund av detta.

Men just vad gäller SAS har jag ett ännu större skäl till min kritik: företagens rättigheter. För mig handlar EU-domen och den här slöj-kuppen i media mest om det.

Jag hörde folk från från nätverket stå och skrika i Göteborg (från en film på Youtube) om att företag inte ska ha några rättigheter. Ni hör ju hur det låter.

Dessa muslimska slöjaktivister kräver rättigheter utan skyldigheter.

Och blandar medvetet ihop stat och företag. SAS är ett privat företag. Vi har 1 miljon företag i Sverige.

EU-domen ger företagen rätt att bestämma vad som är lämplig klädsel på jobbet. En helt korrekt uppfattning. Det är företagen som leder och fördelar arbetet på företag och de ska avgöra vad som krävs för att kunna utföra arbetsuppgifter.

Måste man täcka sitt hår på grund av religiös övertygelse finns det massa arbetsplatser där det är okej. Jag jobbade en sommar på Pååls bageri i Göteborg. Där måste alla täcka håret för att inte hår ska falla ner i bröden. Till och med på SAS går det utmärkt, jag kollade om policyn gällde alla tjänster. Men den gäller bara där man avkrävs uniform. Det går utmärkt att jobba med kundservice eller sälj till exempel och ha hijab. Även på SAS.

Men det här att protestera mot att man inte får se ut som man vill på jobbet är befängt och barnsligt. 

Det är lika relevant att kräva att få ha bikini på sig på jobbet varma dagar. Många företag har till och med förbud mot shorts på sommaren. Jobbar man i receptioner kräver företag ofta vårdad klädsel, som kavaj och att tatueringar inte är synliga eller piercings. Det är inte konstigt.

Min makes kompis spelar i ett svartmetallband på fritiden. Han jobbar som sjuksköterska på en vårdcentral på dagarna. Då tar han bort sina piercings han har i läpp och ögonbryn. För att jobbet kräver det pga bakterierisken. Inga konstigheter alltså.

Det är också företag som bestämmer om man måste ha skyddskläder. På byggarbetsplatser krävs hjälm och andra skyddskläder. Många tyngre jobb kräver skor med tåhätta. Vill man inte ha skor med tåhätta kan man alltså inte jobba på den arbetsplatsen. Jobbar du som badvakt på stranden måste du ha badkläder på dig och kunna simma.

Just SAS har andra krav än uniform. Man får till exempel inte vara under 160 cm eller längre än 190 cm och man måste kunna simma. Men jag har ännu inte hört den delen av befolkningen min man tillhör, de över 190 cm, skrika diskriminering.

Det handlar inte om religion. Faktiskt. Det handlar om att företag alltid måste ha rätt att avgöra lämplig klädsel och andra krav på det företag de bestämmer på.

Vill man bestämma allt själv rekommenderas att starta ett eget företag. Då kan du skriva dina egna regler.

Men jobbar du åt andra får du acceptera att andra bestämmer.

Det finns massa jobb du inte får ha till exempel politiska symboler på jobbet heller. Som T-shirts med politiska budskap eller knappar. Kör du buss är jag säker på att du inte får ha en pin med vare sig KD eller SD på. Men du kan köra i slöja eller turban.

För de protesterande rättighetsaktivisterna i ”Rätten till våra kroppar” handlar det inte egentligen heller främst om slöjan. Det handlar om makt.

De vill ha makt av politiker att få bestämma över företag de inte äger. De är politikerna som är målet med alla aktioner. Ängsliga vänsterpolitiker inom V, MP, Fi och S som redan går i deras ledband delvis, som låtit sig förledas. De ska ge dem rättighet efter rättighet. Rätt att kvoteras in baserat på etnicitet, hudfärg, religion. Rätt att kräva att få uppträda som de önskar på arbetsplatser, rätt att klä sig som de vill. Företagens rättigheter ska underordnas deras. Och deras rättigheter grundar sig på religion.

De kräver inte bara rättigheter. De tar sig även en del friheter. De ger sig själva rätt att beskylla all form av kritik som rasism, förtryck av bruna kroppar och annat dumt. Och ger sig själv rätt att diskriminera ”vita” från att ha några som helst åsikter ens i debatter som rör allt kring integration, diskriminering men även feminism. Debatten inom den feministiska rörelsen håller just nu på att snurra runt att ”rasifierade” feminister vill diskvalificera ”vita” feminister från en del av debatten.

Det är detta jag protesterar emot. Detta är bevekelsegrunden för mina granskningar.

I ett liberalt sekulärt samhälle som styrs demokratiskt ska nämligen inte religionen i något fall överordnas andra och andras rättigheter. I ett liberalt sekulärt samhälle ser man folk som individer, inte som en hudfärg, etnicitet, religiös tillhörighet eller sexuell läggning.

Man ser personer. Och därför kan inte en människa bytas ut mot en annan i ett kvoteringssystem. 

Eftersom alla är individer kan mina små pojkar, födda i Sverige av svenskfödda föräldrar, ha svarta, bruna eller gröna förebilder, manliga som kvinnliga, straight som gay. Förebilder är förebilder. Ser man människan i människor kan vem som helst vara en förebild även om man på ytan ser olika ut.

Religionsfriheten är att få utöva och tillhöra vilken religion du vill.

Vilket du får i Sverige. Men denna frihet innebär inte rätt att kräva särbehandling och att din religionsfrihet trumfar alla andras rättigheter i hela samhället. 

Ha på dig vad du vill. Tro på vad du vill. Gå i vilken kyrka du vill. Det bryr inte jag mig om och inga andra som är vettiga heller om.

Men krockar dina livsval med ett företags rättigheter får du ta konsekvenserna av dina val.

Någon skrev att dessa religiösa rättighetsaktivister måste växa upp och bete sig som vuxna. För att skrika kränkt och diskriminerad så fort de fria livsval man tagit visar sig ha konsekvenser är barnsligt. Alla som har barn vet att konsvekvenstänk av handlingar är något som kräver en viss mognad. Mina 6-åringar har ännu inte utvecklat detta fullt. Att de kan tänka i flera steg och fatta beslut därefter.

Jag respekterar alla människors livsval.

Jag skulle önska vi kunde föra vuxna samtal om rättigheter kontra skyldigheter och livsval kontra konsekvens. Tills dess får vi göra vad vi kan för att hålla emot rättighetsindustrins påtryckningar om politisk makt och pengar.

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!