Karolina Skog och lyxproblemen

Miljöpartister är inte direkt kända för att förankra sin politik baserat på verkligheten utan på ideal som de byggt på en kombination av storstadsperspektiv och utopier. De räds inte heller för den domedagsretorik de nu i tidevarvet av falska nyheter och god-ton-debatt gärna anklagar andra för. Lex “vi har bara ett jordklot och det kommer gå under”.

Nu vill Karolina Skog begränsa bilismen, och använder jämställdhetsargument. 

Det är för kvinnornas skull som vi måste få bort bilen.

I ett slag eliminierar Karolina Skog det faktum att bilen, i alla länder, är en del av den kvinnliga frigörelsen. Det är också skälet till varför vi till exempel fortfarande använder att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien som belägg för att det är ett av de värsta länderna att bo i som kvinna. Officiellt ändrades lagen 2008 men för att få körkort, tillgång till bil etc krävs mycket så forfarande kör inte kvinnor bil i Saudiarabien i någon utsträckning.

Den främsta anledningen varför jag själv tog körkort så fort jag fick 1994, när jag var drygt 18 år, var att min egen mamma sa att du ska inte bli beroende av någon man för att ta dig någonstans. Att köra bil är kul men framför allt är det frihet. Kvinnor ska inte frivilligt ge upp den självständigheten.

Men nu använder alltså miljöminister Skog argumentet att hon vill begränsa bilen “för kvinnornas skull”.

Nu vet alla att det är ett svepskäl. Miljöpartister hatar bilar. Och flyg. De hatar alla transporter som inte är tåg och cykel. Men just detta svepskäl irriterar mig mer än andra inte bara för att det är fel i sak – många kvinnor kör mycket bil – utan att hon använder en feministisk batong att slå ner en av de stora feministiska landvinningarna i resan mot självständiga och fria kvinnor. Dessutom ignorerar hon klassaspekten helt.

När Göran Persson skrev sina memoarer lyfte han fram bilen som en av de viktiga markörerna för klassresan och hur bilen från 50-talet och framåt gett inte minst arbetarklassen nya möjligheter.

Känslan när man har råd att köpa sin första bil, den glömmer ingen. Jag hade en svart Toyota Corolla från 1989 som jag 2000 fick kalla min. Jag fick laga den varje år innan jag 2007 fick ringa bilskroten och skicka Skrutten till bilhimlen efter många år i trogen tjänst.

Politiker som drivs av ett bilhat brukar använda argument som att det är män som kör bil. Gärna “vita heterosexuella medelålders män”, för att återknyta till före detta språkrör Åsa Romsons numera klassiska Almedals-tal från valrörelsen 2014. 

Det här gör mig som kvinna förbannad faktiskt. Den här stereotypa och fördomsfulla uppfattningen hon utan att blinka kan leverera, och som Karolina Skog fortsätter att använda som argument. Att bilen skulle vara mindre viktigt för kvinnor.

Tittar vi på den verklighet vi andra tycker är rimlig att förhålla oss till när vi argumenterar kan man också läsa i den årliga Resvana-undersökningen att Skog slirar på sanningen.

Det är sant att bilarna ägs till större andel av män. Men alla som lever i en relation vet att vem som råkar stå på bilen är skit detsamma faktiskt. Bilen används i familjer och betalas också av familjen. Namnet på kontraktet är inte viktigt alls.

Men när man kollar i RVU:n för 2015 hittar man en del intressant.


Till exempel att män generellt reser flest antal kilometer i alla trafikslag som cykel, buss och bil.

Vilket antyder att det är män som till exempel generellt har längre till jobbet än kvinnor samt gör de ärenden som ligger längst bort från hemmet.

Man kan också se att visserligen cyklar kvinnor 25-34 år mer än män, men det är också åldern då man studerar eller precis har börjat jobba. Fler bor i stora städer den här perioden i livet och färre prioriterar bil. Men fler män än kvinnor köper alltså bil i den åldern.

Från 35-årsåldern och uppåt till 44 år cyklar kvinnor och män faktiskt i lika stor utsträckning och därifrån ökar männens cyklande och överstiger sedan markant kvinnornas cyklande i alla åldersgrupper.

Det är en myt att kvinnor är de som cyklar mest.  I själva verket cyklar män i minst lika stor utsträckning. 

 

I storstäderna cyklar man redan betydligt mer än i andra städer och man åker redan mest kollektivt. Man åker dessutom nästan hälften så få kilometrar i snitt med bil per dag än i glesbygd, vilket har sina naturliga förklaringar.

Miljöpartiet vill fixa något som inte är trasigt.

I debatten som förs får man också lätt intrycket att det alltid handlar om resor till jobbet. Men kollar man på svenskarnas resvanor kan man se att det inte stämmer. Mest bil i antal kilometer åker vi på fritiden. Och det antal kilometer som ändå är det intressanta, för all sorts miljöstatistik bygger på just det. Hur mycket vi sliter på vägar, hur mycket bränsle som förbrukar etc.

35 000 miljoner kilometer per år lägger svensken på fritidsresor med bil. 

Sett till andel av anledningen till resan vinner inköp över bil men fritid ligger inte långt ifrån.

62 % av jobb- och tjänsteresor inkl skolresor sker med bil. 85 % av inköpen sker med bil. 58 % av fritidsresorna sker med bil.

Här kommer klassaspekten som miljöpartisterna alltid struntar i, för att de är ett parti av och för lurviga storstadshippies, full av självgod Fixar Frasse-mentalitet som inbegriper en övertygelse att de mer än någon annan är kompetent att bestämma över ditt liv. Men till skillnad från traditionella socialister använder de inte det kollektiva som argument utan att de vill rädda världen. Det är därför de kommit undan så länge med att hävda att de är ett mittenparti.

Att ha bil kostar pengar. Det är något man sparar till och jobbar sig mot. Men när familjen eller personen äntligen har råd att köpa en kan man plötsligt ta jobb på andra orter. Man kan välja bostadsort på ett annat sätt. Och inte minst, familjen har äntligen råd och möjlighet att åka på semester.

Miljöpartister har nu fullt upp med att måla upp flyget som ett lyxproblem, trots att flygresor under min barndom just bara fanns till för de rika och det idag inte alls på samma sätt är en klassmarkör totalt sett. Men att resa på semester med flyg är fortfarande en klassfråga för de med lägst inkomster. De med allra minst pengar har inte råd att åka ens på den billigaste flygresan nämligen.

Men de kan ha råd att göra en bilresa med en kanske lånad bil.

Men Mijöpartisterna är alltså fullt upptagna med att måla ut bilen som kvinnornas fiende nummer ett.

Jag vet att det kommer som en total chock men det finns massa kvinnor i Sverige som inte bara kör bil utan som faktiskt älskar att köra bil och den totala frihet det innebär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *