De svenska aborthatarna

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, alldeles oavsett vad vissa socialistfeminister vill göra gällande i framför allt valrörelser.

En av flera saker som gör oss till det är den konsensus som finns för kvinnans okränkbara rätt till sin egen kropp.

Det finns inget riksdagsparti idag som inte stödjer gällande abortlagstiftning och det är idag tillåtet för ensamstående att inseminera på fertilitetskliniker. Rätten att slippa bli mamma och rätten att få bli mamma skyddas båda.

Detta hindrar inte anti abort-rörelsen, även kallad pro life, att ändå försöka göra framstötar för att inskränka aborträtten även i Sverige, finansierad och understödd av den mäktiga amerikanska pro life-rörelsen.

Jag skrev om det här redan 2014.

Ekot hävdar nu att det är de som avslöjat att amerikanska pro life finansierar svenska rättsfall, men det är bra att det uppmärksammas.

 

Det brukar heta att vi har fri abort men det är inte riktigt sant. Vi har reglerad abort, där den yttre gränsen är vecka 18. Efter det krävs Socialstyrelsens tillstånd till vecka 22. Därefter får man inte göra abort, om det inte är fara för kvinnans liv. Då gäller inga gränser alls utan en graviditet får avbrytas när som helst innan förlossningen. Fram till vecka 18 har vi alltså fri abort, inte efter.

 

Den amerikanska anti abort-rörelsen har kommit på att det är mer effektiv opinionsbildning att använda sig av juridiken istället. Det hindrar däremot inte rörelsen för att fortfarande  demonstrera med vidriga bilder, bränna upp abortkliniker eller till och med skjuta abortläkare.

Det finns en missuppfattning att bara för att det blivit ovanligare så har det slutat, men bara för drygt ett år sedan brändes fyra kliniker ner i USA. För 7 år sedan sköts en abortläkare till döds av en pro-life aktivisit.

 

Inte sällan är det män, som på bilden, som protesterar mot kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men det är ju lätt att ha åsikter om problem som aldrig någonsin kan drabba dem fysiskt.

Varje år utförs 22 miljoner osäkra aborter i världen och nästan 50 000 kvinnor dör varje år på grund av illegala aborter i länder där anti abortrörelsen vunnit mycket större segrar än de lyckats med i till exempel Sverige.

Men döda foster och sprängda kliniker är alltså gamla metoder.

Anti abort rörelsen har även blivit smartare när det gäller att både kalla sig själva, och sakerna de gör, för annat än pro life eller anti abort. Scandinavian Human Rights Lawyers får dig lätt att tro att det bara är mänskliga rättigheter de sysslar med. Men ett av deras huvudfokus är alltså sådana här rättsfall.

Alliance Defending Freedom skulle kunna vara något libertarianskt, men är i själva verket en av de mäktigaste anti abort-organisationerna i USA som varje år samlar in nästan 40 miljoner dollar.

Pro life satsar numera de mesta resurserna på att bekämpa aborter i rätten, i Sverige är deras största förespråkare juristen Ruth Nordström

Hon kommer själv från den kristna sekten Livets Ord, som bland annat gjort sig kända tidigare att beskylla handikappade för att ha syndat i tidigare liv och de fördömer även homosexualitet. Nordström är även engagerad i stiftelsen Provita, och det är därifrån pengarna från amerikanska ADL kanaliserats. Provita är en del av svenska antiabort-rörelsen.

 

Mest pengar får ADL enligt uppgift när de  driver anti gay-marriage-frågan. Vilket känns fräscht och modernt på en helt annan nivå.

 

Jag gissar att en person från Livets Ord inte tycker att det är ett problem att pengarna de får för att driva fallen finansieras av anti gay-lobbying men jag kan ha fel.

Varför driver då pro life-rörelsen alla dessa rättsfall, där Elinor Grimmark och Linda Steen är det två fallen hittills som är svenska?

För att de insett att begränsa abort via riksdagen är alldeles för svårt.

Istället har de hittat ett sätt att runda demokratin: om samvetsfrihet i vården tillåts och det finns prejudicerande rättsfall begränsas tillgången på abort för kvinnor. I de länder som infört detta i södra EU har allt fler kvinnor fått svårare och svårare att hitta en klinik som tar emot dem, trots att de har lagstadgad aborträtt. För att vårdpersonalens samvetsfrihet har vägt högre.

Samvetsfrihet är alltså ett smart sätt att slippa gå omvägen via demokratiskt fattade beslut – man går direkt på knock i juridiken och begränsar därigenom utbudet. Smart och djälvulskt på samma gång. 

 

Vad är det då som hänt Elinor Grimmark?

Vi tar det från början. 

Grimmark jobbade som sjuksköterska i Jönköping. Så långt inga problem, det går nämligen utmärkt att jobba som sjuksköterska och ha samvetsfrihet då man inte kommer i kontakt med aborter på till exempel en vanlig vårdcentral. Men så nappade Grimmark på Jönköping läns erbjudande om att gå specialistutbildningen till barnmorska. De erbjuder full lön under studietiden så att Grimmark och hennes studiekamrater slapp låna. Som motprestation för detta förbinder sig studenterna att arbeta inom Jönköping läns landsting under två år.

 

Så hon skrev avtal med landstinget och gick utbildningen. Med full betalning av skattebetalarna.

När hon var klar sökte hon jobb inom Jönköpings landsting men meddelade då att hon ville jobba på förlossningen men inte delta i aborter.

Då drogs erbjudande om anställning efter studierna in. 

 

Hon vägrade också att sätta in kopparspiraler och annat som har med preventivmedel och hänvisade till sin kristna tro. 

Om en kvinna blir gravid efter en våltäkt spelar ingen roll för Grimmark, ytterligare en detalj som kanske inte är så känd. För den åsikten, att inte ens våldtagna ska få göra abort, har inte ens alla riktigt hårdföra abortmotståndare på till exempel Irland.

Grimmarks ombud Ruth Nordström utelämnar gärna den detaljen av opinionsskäl – det är helt enkelt lättare att sympatisera med en person som inte vill utföra en kirurgisk abort av ett foster i vecka 18 än en person som vägrar sätta in en spiral på en medelålders trebarnsmamma. 

Ingenstans i Nordströms olika opinionstexter vare sig nu eller senare tar hon ens upp att fallet Grimmark alltså inte alls bara handlar om aborter utan även preventivmedel. Eller att Grimmarks åsikt om våldtagna är att inte ens detta ska rendera ett undantag.

Genomgående och genomtänkt har Nordström upprepat att det handlar om abort, inte sällan dessutom fokus på sena aborter. För att de, för alla människor inklusive både vi som är för abort och de kvinnor som tvingas genomgå dem, är de värsta. Istället för att fokusera på de aboslut vanligaste – de tidiga. De aborterna sker via medicin och utförs av just barnmorskor. 

 

Texten ni ser ovan är från Nordströms öppna Facebook-sida och publicerad i veckan. Återigen, fullt fokus på sena aborter. Inte en rad om att Grimmark vägrar utföra arbete med preventivmedel. Hon hävdar också att abort inte är något barnmorskor utför. Inte kirurgiska nej, men de medicinska. Något Nordström alltså utelämnar. Det är också den sort som ökar då aborterna görs tidigare idag än tidigare och vården dessutom vill att de kirurgiska minskar då detta är mycket invasivt för patienten, samt kostar mer resurser i vården.

Grimmark lät alltså skattebetalarna betala för en utbildning hon visste att hon skulle ha problem att få använda.

Bara där tycker jag att man kan fundera på bristande moral gentemot andra människors pengar faktiskt. Varför gör man så? Varför ska jag betala hennes utbildning, jag som betalat min egen för 350 000 kronor som jag betalar av på, när hon VET att hon kommer att vägra delar av jobbet?

Responsen från Grimmark när tre av landstingets vårdgivare nekade henne jobb var att anmäla dem till Diskrimineringsombudsmannen.

Men DO gav henne inte rätt.

Hon hade inte blivit diskriminerad på grund av sin tro. Med hänvsining till Socialstyrelsens tjänstebeskrivning. God abortvård står över religion i det här fallet.

 

Vad gör Grimmark då?

Hon går vidare till tingsrätten. Även där förlorade hon. Dom kom i november 2015. Grimmark blev inte diskriminerad när hon inte fick jobb på de tre sjukhusen i Jönkping.

Rätten slog också fast att kunna medverka till aborter och preventivmedel ingår i en barnmorskas arbetsuppgifter. 

Vi har alltså en enig DO och tingsrätt – Grimmark är inte diskriminerad. 

 

Nordström och Grimmark överklagade till hovrätten men de valde att inte ta upp fallet utan hänvisade till Arbetsdomstolen.

De har nu inlett målet i Arbetsdomstolen, hur det slutar vet vi inte ännu men varför de skulle dra andra slutsatser än DO och Tingsrätt kan man ju undra. I Arbetsdomstolen handlar det inte i huvudsak om abort utan huruvida en arbetstagare har rätt att kräva att arbetet anpassas efter religionsfriheten, som jag har förstått det i alla fall.

 

Även det andra fallet Ruth Nordström driver om samvetsfrihet i pro life -syfte har hon förlorat i alla instanser hittills. Linda Steen gjorde precis som Grimmark – jobbade som sjuksköterska, nappade på erbjudande om studielön fast i Sörmland och vägrade därefter att utföra aborter.

Inte heller Steen vill jobba med preventivmedel.

 

Hon förlorade i tingsrätten och dömdes att betala 1,2 miljoner kronor i rättegångskostnader.

 

Nordström har inte hymlat med att det slutgiltiga målet är Europadomstolen. Hon har hela tiden hävdat att Sverige är skyldiga att erbjuda samvetsfrihet genom resolution 1763 i Europarådet. Hon vill få det prövat i Europa-domstolen.

 

Resolution 1763 som hon hänvisar till kom tyvärr till av något som ändå måste kallas olycksfall i arbetet. Carina Hägg skrev en motion som hade till syfte precis tvärtom – att stärka kvinnans rätt. Men efter behandling i utskott hade motionen gjort en 180 graders sväng för att det finns en rätt stark lobby emot aborter – många länder i EU är betydligt mer religiösa än sekulariserade Sverige.

 

Men resolution 1763 är inte bindande för medlemsländerna, något Nordström också brukar utelämna i sin opinionsbildning.

 

Sammanfattningsvis har vi alltså två rättsfall i Sverige med pengar från den mäktiga anti-abort rörelsen i USA, som drar in 40 miljoner dollar per år i donationer, vars enda syfte är att påverka aborträtten i Sverige.

Men inte via demokratin utan den rundar man. Istället är syftet med processerna att minska tillgången till aborter för kvinnor, genom att vårdpersonals rätt att vägra utföra dem ska ha högre vikt än den lagstadgade aborträtten.

Ruth Nordström tillhör själv den svenska anti abort-rörelsen, med engagemang i Livets Ord, kopplingar till Ja till Livet-rörelsen och stiftelsen Provita som har samma adress som sin juristfirma.

Hennes strategi opinionsmässigt är att fokusera på sena aborter och inte prata något om att hennes klienter också vägrar preventivmedel. Hon fokuserar också konsekvent på att hävda att aborter utförs av läkare, trots att det är de sena kirurgiska som måste utföras av läkare och att medicinska aborter utförs av barnmorskor.

Allt är bara skicklig opinionsbildning för att dölja egentliga syften med processerna. 

Nordström och Grimmark har förlorat i samtliga instanser hittils. Även Linda Steen har förlorat. Varken DO eller Tingsrätter medger att någon diskriminiering har skett och ingen kränkning av religionsfriheten har funnits. Det är svårt att se att Arbetsdomstolen skulle landa i en annan slutsats men vi får se.

Klart är i alla fall att striden långt ifrån är över och att striden framför allt är en attack på aborträtten.

Även om den också handlar om huruvida en arbetstagare har rätt att kräva specialanpassning på en arbetsplats med hänvisning till religion. Och just den biten har en massa andra tillämpningar samvetsfrihetsivrare inte vill kännas vid: manliga läkare som inte vill behandla kvinnor, Jehovas vittnen som inte vill ta blod från patienter men också andra yrken, som att kräva särskilda undantag från arbetskläder på grund av religion.

Det har varit fall i DO om en kvinna som krävde att få arbeta i heltäckande slöja på ett dagis, ett annat fall har handlat om en annan muslimsk kvinna som krävde undantag av hälsoreglerna att ha kortärmade arbetskläder på sjukhus, vilket man har på grund av smittorisker med långärmat. Var går då gränsen för anpassning av arbeten till religiösa krav? Det är större frågor här än ”bara” aborter i fallet Grimmark faktiskt.

Komplicerade fall.

De väcker mycket känslor och tydligen har såväl Grimmark som andra debattörer utstått näthat, vilket inte är överraskande tyvärr men likväl förkastligt. Däremot vill både hon och andra göra gällande att det handlar om yttrandefrihetsbegräsning och mobbing. Det är det aboslut inte. Ingen har sagt att Grimmark inte får tycka vad hon vill. Mobbing ska man vara försiktig med att använda för att inte urholka det och en kritikerstorm även om det ingår näthat är inte mobbing. Abort är ett känsligt ämne för många, känslor tenderar till fler påhopp. Tyvärr.

Kontentan av hela detta långa inlägg är att det är en väldigt listig strategi av en rörelse med såväl mycket makt som pengar. Genom juridik och sådana som Nordström, som spelar ner den verkliga frågan och försöker sätta fokus på annat, ska vi dribblas bort. Men det vi andra kan göra är att fortsätta skriva om det.

Vi ska inte vika en tum för kvinnans rätt till sin egen kropp. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!