Mattias Hagbergs odyssé

Veckans snackis är utan tvekan den artikelserie i tre delar Dagens Nyheter publicerat där vänsterskribenten Mattias Hagberg påstås ”undersöka” den liberala opinionsbildningen på ledarsidorna.

Att det just är Dagens Nyheter som publicerar denna, och att passande nog inte DN:s egen ledarsida ens nämns med en enda rad i tre artiklar är inte märkligt. DN har sedan 2013 och den agendasättande journalistikens införande av Peter Wolodarski tagit steg efter steg mot irrelevansens hörn.

Idag ligger DN efter SvD i de flesta mätningar jag sett, både på trafik online och upplaga. Ledarsidan ligger långt efter i till exempel Idagoras mätningar, som mäter delningar och trafik till just borgerliga ledarsidor såvä nationella som lokala.

Jag gisssar att Peter Wolodarski nästan kissade på sig av pur entusiasm över artikelförslaget som Hagberg mailade in gissningsvis i mitten på hösten. En chans att få, om inte klubba ner, så åtminstone ställa alla andra borgerliga ledarsidor och debattörer i en virtuellt hemmabyggd skampåle måste varit oehört frestande.

Ska man hitta ett sammanfattande ord för odyssén Hagbergs ger sig in på med målet att känga till så många borgerliga eller liberala ledarsidor och debattörer som möjligt är att de tre artiklarna till ungefär 90 % har fokus på kvinnor. 

Mattias Hagberg, en skribent jag ärligt talat faktiskt aldrig hört talas om innan detta, har tidigare in sin karriär bland annat inriktat sig på feminism.

Jag kommer i nästa blogginlägg ge mig in på en liknande resa Hagberg åkt på och kolla vad han själv skrivit och tyckt sedan 2010 och framåt.

Missa inte det. Men här är ett smakprov.

ABF ordnade ”feministisk mötesplats” där Hagberg 2011 diskuterade djuretik i en feministisk kontext apropå boken han skrivit med titeln ”Herredjuret talar”

 

Efter att ha lusläst Hagbergs tre artiklar gjorde jag en bild som jag  tycker sammanfattar andemeningen ganska väl tycker jag.  

Orden häxa eller högerhäxa har inte funnits med i artiklarna. Ett roligt ord tycker jag. I det här goda sällskapet är jag dessutom mer än gärna både borgarbracka och högerhäxa.

 

Första person till rakning är givetvis den mest diskuterade personen överhuvud taget inom opinionsjournalistiken – Alice Teodorescu

Vad vore väl en sågning av borgerlig opinionsjournalistik utan dess just nu största affischnamn?

 

Sammanfattningsvis är Teodorescu alltså ingen riktig liberal utan konservativ och skriver dessutom bara utefter hur mycket klick hon kan få.

Ett klassiskt journalistiskt grepp och en härskarteknik, att hävda att motståndarna inom egna skrået bara skriver för att bli populära, för kommersialismen. Ännu mer klassiskt grepp från just en kulturskribent. Den del av kåren som utsett sig själva som lite bättre än alla andra sorters journalister, skapade av ett särskilt hårdare moraliskt virke och med en lite mer utvecklad förmåga att se den riktiga sanningen än andra.

Teodorescu skriver heller ingenting om Göteborg. För hennes medarbetare Adam Cwejman är inte så rolig att läsa tydligen så honom har Hagberg helt bortsett ifrån. Kanske skriver han så tråkigt att det helt enkelt inte var rimligt att kräva att han skulle ingå i underlaget? Det kan bara Hagberg själv svara på.

Debatten om ”den riktiga liberalismen/socialliberalismen” och dessutom ”Göteborgsliberalismen” är intet nytt. Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet visade i deras adventskalender hur debatten pågått sedan 20-talet. 

Nästa artikel och borgerlig kvinna att av Hagbergs placeras under åsiktsdomarens schavott är Anna Dahlberg på Expressen

 

Han följer effektivt upp sin första artikel och detta tesdrivna, nu enligt Hagberg otvetydiga bevisade och oomstridliga faktum att Teodorescu är konservativ.

Nästa tes som ska bevisas kommer redan i första styckena – har Anna Dahlberg blivit Alice Teodorescu?

 

Efter att ha läst och läst och läst alla artiklar Dahlberg skrivit (precis som artikeln om GP nämns inte den manliga medarbetaren ens vid namn, Patrik Kronqvist) sammanfattar Hagberg att ”mjuka frågor” är nu alla en sörja av ”farlig identitetspolitik”.

Slutsats: Anna Dahlberg är också konservativ. 

 

Men i serien som borde döpts till ”Det var för jobbigt att göra research” prioriterades känslor före fakta så istället för att läsa på om vad konservatism egentligen betyder drar Hagberg fram en egen definition ur kulturskribenthattens gymnasiekunskaper:

”Konservatism är liberalismens antites. Det konservativa tänkandet bygger på ordninig och kontroll, på tydliga gränser och fasta kategorier. Det kollektiva går före det individuella. Kvinnor är kvinnor. Män är män. Nationer nationer.

 

Detta kan vara den sämsta definitionen av konservatism jag någonsin läst och när jag läste betvivlade jag om Hagbergs ens faktiskt är det minsta intresserad av ideologi. En annan fråga som uppstod var om han har internet.

Det finns mycket att säga om konservatism men ska man koka ner till ”den enklaste definitionen” har jag här ett bidrag: konservatism kommer från det latinska ordet ”conservare”, som betyder ”att bevara”. 

Tänk på en konservburk. Där har du den enklaste defintionen.

En sak som skiljer konservatismen från socialism och liberalism – de andra två stora ideologierna – är att den är mindre ideologisk. Den fokuserar istället mer på samhällsförändringar, det är dessa som ska skyndas långsamt. Man tror också på indivderna och deras egen förmåga och att frihet uppnås bland annat genom äganderätten/privategendomen, dvs inte alls den generalisering om att ”det kollektiva går före det individuella” som Hagberg hävdar.

I den sista delen i serien ger han sig in på nätet, i ”tyckarbubblan” där tydligen bland annat jag existerar. 

För att sätta bilden om var i det politiska rummet vi i ”tyckarbubblan” på nätet rullar runt i inleder han med att skriva om en person som varken är liberal eller har varit särskilt relevant på den här sidan millenieskiftet – Dick Erixon. I vissa kretsar har Erixon aboslut lästs, framför allt den blogg han drivit länge, men utanför denna krets gissar jag att kännedomen om honom är tämligen begränsad.

Han är idag Sverigedemokrat och ansvarig för deras tidning Samtiden. Han har beskrivit sig själv som konservativ så länge jag kan komma ihåg men hans förlutna i Centern och på Timbro på framför allt 90-talet men även i början på 2000-talet bedömer Hagberg ändå som aktuella meriter. Eller i Maud Olofssons kärnkraftsmotstånd. Vilket inte heller är särskilt liberalt.

Han är ju det bästa exemplet på vad som händer på den mörka resa en person kan ta. En förtappad liberal. 

Från liberalism i Centern via konservativ till otäck fullfjädrad Sverigedemokrat.

Att Centern då, när Erixon var aktiv,  inte var det delvis libertarianska parti det är idag utan tvärtom lämnade det borgerliga samarbetet för att Öresundsbron skulle byggas väljer Hagberg att helt bortse ifrån. Eller att dåvarande partiledare Olof Johansson sedan samarbetade med Göran Persons socialdemokratiska regering.

När han satt bilden att vägen Teodorescu, Dahlberg och kommande måltavlor är inne på, och som kommer sluta med att vi alla kommer jobba åt Sverigedemokraterna, fortsätter han att även om det finns några exempel på när vänstern inte hållit ett bra tonläge har liberalismen, som ju varit så trevliga förut (innan Dahlberg, Teodorescu m fl förstörde alltså) nu dragit ner TONLÄGET i smutsen.

Sedan är det dags för ännu en lektion om sakers defintion. De klassiskt borgerliga ämnena är skatter och näringspolitik och det konstaterar Hagberg utan omsvep inte dominerar samtalet alls.

De är tvärtom ”som bortblåsta”. Istället är det enda vi högerdebattörer i ”tyckarbubblan” pratar om är normkritik, eller pustar och frustar över det dåliga i öppna gränser och identitetspolitik. 

 

Jag är tydligen det tydligaste exemplet på nätet, givet hur mycket plats jag får. Smickrande. Han vet att jag driver en blogg. Att han sedan inte orkat läsa den följer tyvärr samma journalistiska slapphet som präglat hela artikelserien.

Jag har skrivit 346 inlägg på bloggen sedan starten i september 2014. År 2015 skrev jag 152 inlägg, hittills i år har jag skrivit 140 stycken. 

Dessa 346 inlägg sammanfattar Hagberg till ”normkritik”. Eller så tolkar jag åtminstone  honom. Hur han ens hittat den handfull inlägg som handlar om normkritik utan att läsa bloggen är fascinerande, kanske googlade han helt enkelt bara istället, på ”uvell normkritk” och ”uvell genus”.

 

Att jag har ett mycket prydligt mediearkiv på bloggen där de hittills 156 artiklar jag har fått publicerade i nationell press, i omvänd kronologisk ordning, har han inte noterat, eller bortsett ifrån.

Jag finns ju bara i ”tyckarbubblan” på Twitter. Där han inte ens följer mig, eller de flesta andra han har med i artikeln.

Att räkna ämnen sedan 2010 är alltså inget han vill ägna mig, det var nog så jobbigt att behöva läsa alla Alice och Annas artiklar. Vilket jag förstår.

Så jag har gjort det jobbet åt honom. 

Sedan 2013 har jag följande fördelning på ämnen på mina debattartiklar, krönikor och ledartexter, vilka alla inkluderas inom opinionsjournalistiken:

Företag/arbetsmarknad/näringsfrågor: 35 st
Vinst i välfärden (företagande): 24 st
Skatter/slöserier: 17 st
Jämställdhet/FI/feminism: 11 st
Yttrandefrihet/frihetsfrågor: 11 st
Ideologi: 5 st
Migrations/SD: 7 st
Säkpol/IS etc: 5 st
Regeringen/bostad/MP:  10 st
Familj: 11 st
Identitetspolitik/genus: 6 st

Resten var för små kategorier.

Men poängen är att jag alltså skrivit 6 artiklar om genustramset, och 73 artiklar om det Hagberg själv kallar ”borgerliga frågor”, det vill säga näringsfrågor, arbetsmarknad och skatter. Nästan 50 % har alltså ägnats åt det.

Blott 4 % av mitt utrymme i traditionell press har ägnats åt normkritik och identitetspolitik. 

Vad gäller min blogg har jag hittat 11 inlägg om genusfrågor. Har jag skrivit om det i fler inlägg har fokus, som fallet med den nyligen publicerade om Unionens mansplaining,  i huvudsak handlat om fackförbund eller något annat ämne.

För en överväldigande majoritet av mina blogginlägg handlar om LO och arbetarrörelsen, (vilket kategoriseras som arbetsmarknad), företagarförfrågor, skatter och slöseri. De granskningar jag gjort av högljudda röster i debatten från kändisar som älskar skatt handlar till exempel om det – om skatter.

Ingen borgerlig debattör skall undgå SD-kortet, det är sedan gammalt.

Så efter inledningen om Erixon i syfte att i klassisk guilt by association – han har ju jobbat åt Timbro! – drar Hagberg sedan ett likhetstecken med att ”relativisera kritik mot Åkesson” genom att all kritik mot kommunister och socialister i riksdagen är just det.

För ingen borgerlig kan ju ha ett eget syfte i att regelbundet påminna väljarna om Vänsterpartiets smutsiga förflutna.

Till exempel att de på partikongressen 1987, då var både jag och Hagberg 12 år, bjöd in representanter från alla kommunistiska diktaturer de kunnat uppbåda inklusive Nordkorea.

 

De sista borgerliga kvinnorna som ska upp på den offentliga skampålen är Paulina Neuding och Jenny Sonesson.

Precis som Dahlberg är Neuding besatt av ordning.

Typiskt konservativt. Män är män, kvinnor kvinnor och ordning är det enda dessa kalla borgerliga spöken bryr sig om, sammanfattningsvis.

 

Jenny Sonesson står också rak i ryggen i nystärkt uniform och pekar med hela handen: ordning!

Fast hon är gammal folkpartist och feminist. Hon var ju en av oss. Nu är hon förtappad. Hon är varken en riktig socialliberal eller en riktig feminist längre.

 

Mattias Hagberg skriver det inte rakt ut men i det tysta mellanrummet i de tre artiklarnas spaltmeter är det i alla fall för mig rätt tydligt vad felet med den här bilden är, enligt Hagberg.

Bilden han nu efter tre artiklar bevisat finns, efter att i sann agendajournalistisk anda blanda ihop sina egna teser med undersökning:

Vad hände med de mjuka, kvinnliga frågorna?

De med ulliga kaninöron och ljusrosa ofarlig förpackning som vi kvinnor skulle kunna ägna oss åt? Omsorg om de sjuka, de gömda, barnen och den fina feminisimen, den som inte blandar in hårda kalla realpolitiska analyser om målkonflikter och kulturkrockar.

Istället vill de förstöra för den godhjärtade identietspolitiken och genuspedagogerna som bara vill rädda världen.

En gång var de väna liberaler. Snälla, ljusblå liberaler. Nu har de ätit konservativ gröt och blivit batonghöger

Istället sitter samtiden fast under trycket av den kompakta makt dessa hårda högerhäxor sitter på. Där det gemensamma intresset, det största fokuset, inte alls är sådant Hagberg gillar, som vindkraft och normkritik. Utan lag och ordning. På bibliotek, i förorter, på badhus.

De är högljudda. De pekar med hela handen. Och sablar vad de tjatar. Ordning, migration och om det dåliga med allt som är bra, som genus. De är inga riktiga liberaler heller. Alla är konservativa och på samma Golgata-vandring som Dick Erixon, just you wait.

De är inte ens riktiga borgerliga längre. Varför skriver ingen om skatter?! Var är Gunnar Hökmark när man behöver honom.

Populister.

Jag tror att ni är lika nyfikna som jag över att se Mattias Hagbergs egna åsikter radas upp från 2010 tills idag så spana in fortsättningen på det här inlägget, när jag i nästa i serien ”Jag orkade göra research” borrar djupare i Hagbergs livsgärning i ”tyckonomin”. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!