Vi måste prata om dubbelmoralen om tonläget

Elfenbenstornet på Kungsholmen har idag gett sig in i diskussionen om den dåliga tonen på nätet. 

Jag uppskattar en seriös debatt om samtalstonen.

För jag är en av de som drabbas allra hårdast av det. Varje dag får jag blocka någon som är rejält otrevlig, varje vecka ser jag grova övertramp riktat mot mig. 

Tyvärr landar inte DN ens nära en seriös debatt. Utan vill mest kasta paj som det ser ut. För en seriös debatt är inte en samling liknande Politisms ”Veckans värsta högertweets”. Utan tar avstamp i hur verkligheten ser ut snarare än att försöka få klick genom skärmdumpar från Twitter och inget mer. 

 

Det jag anklagas för som övetramp är ”humorlösa sosse”. 

På ett sätt är det här ett bevis för det jag alltid får upprepa: jag är inte en del av det språkbruket som finns online.

Mina politiska motståndare har försökt i flera år att påstå det men det är en kampanj. För det finns inga belägg. Jag må ha en vass debattstil, ibland konfrontatorisk. Eller snarare ofta. Jag använder medvetet humor och ironi mycket och räds inte att kritisera och granska i princip något eller någon. 

Men debattstil är något helt annat än plumpa övertramp och dålig ton.

Personligen vill jag ha mer energi och hetta i svensk debatt som ibland är så tråkig så klockorna stannar. Det är min personliga preferens. 

Så länge DN och andra som vill ta en seriös debatt om tonläge och samtalsdebatt istället springer i ledkoppel till de som vill fula ut alla åsikter de inte gillar till taskig ton och näthat kommer vi inte komma någon vart.
.
För att förstå tweeten DN lyfter fram som ett kraftigt övertramp har jag bifogat bilden den åsyftar. 

För allt hat och påhopp som väller ut från nätet mot mig som person, varje dag, hanterar jag på samma sätt. Motsatsen mot det jag egentligen vill. 

Varje gång jag blir nergjord och attackerad är min spontana reaktion att säga något riktigt jävla elakt tillbaka.

Men mitt svar är aldrig det. Trots att jag vill. Trots att de förtjänar det. Mitt svar är som värst ordet pajas, ackompanjerat med en bild på en clown och därefter block. 

Ibland använder jag det här vykortet, och sedan block. Sist skrev jag ”du är tragisk. Lycka till”. Och så vidare. 

När någon skriver något elakt om någon annan till mig i mitt flöde säger jag ifrån att det där är inte okej. 

 

Ett exempel på påhopp jag får regelbundet är vikthånen. 

Något alla kvinnor i offentligheten drabbas av.

Först klär han in en förolämpning i en komplimang, klassisk härskarteknik för övrigt. Sedan kommer påhopp nummer två: jag anstränger mig inte. 

Mi

Eller som LO-förbundet HRF:s ordförande i Stockholm och ledarskribent på ETC, Jenny Bengtsson som kallar mig skräcködla.

Ett vanligt epitet för att föra ner kvinnors utseende. 

 

För det är just det här. Hatet jag får kommer allra mest från etablerade personer. Debattörer och journalister. 

Det är just därför jag tycker att DN:s taffliga försök idag inte är seriöst. För de ignorerar det mest basala: hatet från vänster kommer till stor del inte från anonyma troll utan från etbalerade debattörer. Även politiker och artister, som Gurra G från det på 90-talet stora bandet Just D.
 

Cecilia Dalman Eek är socialdemokratisk politiker i Göteborg. Bagdad Bob är tyvärr något fler politiker har slängt sig med, det gör det inte trevligt för det. 

Aftonbladet före detta chefredaktör Jan Helin kallade mig troll och blåbrun som beblandar mig med rasister samt att jag spelar upprörd när jag, liksom i detta inlägget, vill peka på hatet jag får online.

Han vill samtidigt alltså göra gällande att när jag mottar hat på Twitter så ska det inte föranleda upprördhet, tvärtom spelar jag själv. Två förolämpningar i en. 

 

När jag fick vikariatet på Dagens Industri kallade Ehsan Fadakar tidningen för trolltidning för att de anlitat mig som skribent. Han satt då i Aftonbladets redaktionsledning när Jan Helin var chef. Nu gör han inte det. 

 

Nyligen skrev Lars Sörman på lokaltidningen Nerikes Allehanda på ledarplats att jag är slakshöger, som kastar avträde.

 

Kulturjournalisten PO Tidholm, som nyligen gjorde en serie om landsbygt på SVT, har kallat mig ondska med obehaglig maktbas. 

 

Johannes Klenell är chef på serietidningsförlaget Galago och har jobbat på vänsterbokförlaget Ordfront, är en av de värre online. Han har bland mycket annat kallat mig psyksjuk

 

Ledarskribenten på Aftonbladet Daniel Swedin har kallat mig bloggande rövhål men till skillnad från Kakan Hermansson aldrig någonsin bett om ursäkt utan har raderat tweeten bara. 

 

Den av Kommunal och Schibstedt finansierade sajten Politism, som marknadsförs på Aftonbladet, har kallat mig ohederlig, Fox News, konspiratorisk, samvetslös, tokhöger.

 

Vänsterdebattören och del av Research-gruppen som jobbat åt Expressen, Loan Sundman vill med en hotfull underton ”sätta stopp” för mig. 

 

Rasist, Hitler, avskydd, hänsynslös drevare som bara vill bli kändis. 

 

Jag har låtit cancersjuka ta livet av sig och den samlade högern har många lik på sitt samvete. 

 

Tyvärr är det inte enda gången jag beskylls för mord. 

AFA-aktivisten Ayman Osman spred den här bilden på Twitter och via Facebook. Och den delades och gillades av en hel del etablerade debattörer. 

Hur tror ni det känns? Att bli beskylld för att mörda två barn?

 

Jag och min man Markus jobbar inte bara inom samma bransch, vi har numera dessutom företag ihop.

En av de få nackdelarna är den härskarteknik folk utsätter mig för på grund av det, där jag ska ta ansvar för min mans uttalanden eller beskyllningar att jag  bara fått mitt jobb tack vare honom. 

 

Genomgående etablerade personer i svensk offentlighet. 

Och den här typen av kommentarer får jag VARJE DAG på Twitter. Jag blockar minst en person om dagen för att det är mitt sätt att slippa. Och låta bli att provoceras. 

Jag tvingas dessutom, till skillnad från framför allt debattörer till vänster, att få de grövsta påhoppen från media och journalister. Som ni kan se. 

Men det här visar också den ofantliga dubbelmoral som finns.

För hela den här debatten om god ton blossade upp för att vår socialförsäkringsminister Annika Strandhäll drog ett plumpt skämt om rösträtt. 

Ministrar ska granskas och kritiseras. Det är en viktig del av demokratin. Men gud förbjude när man behandlar en sosse på samma sätt som borgerliga ministrar. 

Minns ni när vi hade en migrationsminister? Och när denna
e, som hette Tobias Billström och är moderat, sa ordet ”volym” 2013?

Total mediastorm med krav på avgång. 

Eller när den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt använde uttrycket ”etniska svenskar”? Total mediastorm med krav på ursäkt och avgång. 

 

Men en socialdemokratisk minister ska alltså få skoja om manlig rösträtt utan att få ett uns av kritik och inte nog med det, kritiken beskylls för att vara dålig ton (!).

Tänk för en sekund att vi haft en moderat minister. Säg att han hette Gunnar Hökmark (nuvarande EP för Moderaterna). 

Och han hade skojat om kvinnlig rösträtt. 

Just det. Kritiken hade formligen vällt in och han hade fått avgångskrav på tre sekunder. Men när det är en sosse som skämtar om manlig rösträtt är alltså kritiken mot skämtet det som ska kritiseras? 

Ursäkta uttrycket här men det är ju sinnessjukt. 

 

Den här dubbelmoralen, när det som kommer från vänster accepteras och relativiseras bara för att det kommer från vänster, står mig upp i halsen. Varje dag faktiskt eftersom hatet jag får kommer just därifrån. 

Men istället för att dra igång en seriös debatt väljer alltså DN att köra en Politism och dessutom fokusera på vad olika högerdebattörer sagt och gjort. 

Det är extremt lätt att sitta och proklamera vikten av god ton när du inte simmar i skit.

Men trots att jag gör det är alltså det värsta media kan hitta som jag sagt är ”humorlösa sosse”. 

Om media är seriöst beskymrade över varför folk tappar förtroende för dem, vilket jag är eftersom det är extremt allvarligt i en demokrati, borde de ta sig en funderare på hur de själva bidrar till det. 

Artikeln idag är ett tydligt exempel på det, även den pliktskyldigt hade med enstaka övertramp från vänster. 

För vilket ansvar tar ni i media över att inte publicera den typen av påhopp jag själv nu visat?

Vilket ansvar tar ni över vad era egna anställda skriver på Twitter?

Varför kräver ni inte att de ber om ursäkt själva när de begår dessa övertramp?

Och varför ställer ni olika krav på politiker och debattörer beroende på vilken politisk hemvist de har: 

För som ni ser gör jag mitt jobb redan för att hyfsa debatten.

Vad gör ni själva?

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!