Kapitulation av utbildningen

I dagens Svenska Dabladet kan man på Brännpunkt läsa en debattartikel från en svensklärare som på fullt allvar tycker att vi ska ge upp att lära barn skillnaden mellan “de” och “dem” och avskaffa dem båda för ordet “dom”. 

Det är för jobbigt, låter läraren meddela. Det går inte att lära barnen. En uppförsbacke. 

Sällan har man väl skådat en bättre illustration på samtidens slapphet. 

Det enda bra med artikeln är att den just sätter fingret på någonting som skavt i mig länge. Den när utbildning blev synonymt med den av samhället utvalda kunskapen förmedlat av olika kommunala insititutioner – förskola, fritids och skola. 

För de ÄR inte synonymt med utbildning. De ska betraktas som en del av den utbildning våra barn ska få innan de blir vuxna. Här vill jag först tillägga att förskola, det vi nyss kallades dagis som en förkortning på daghem vilket är det egentliga skälet för att ha dem, alldeles oavsett vad skolplanen säger framför allt inte är en skola.

Det är ett ställe där föräldrar som måste jobba kan lämna in sin ettåring, tvååring, treåring för att just kunna gå till jobbet. Där barnen får trygghet, omvårdnad, mat, sömn och lek. 

Jag har själv två stycken femåringar. Det är jättebra att förskolan fångar upp deras nyfikenhet att lära sig och de lär sig också mycket riktigt en del men, detta är det stora ordet i meningen, de är inte primärt där för utbildas utan för att få vara där.  Innan fyra-årsålden är utbildningen på förskolan faktiskt mycket marginell. 

Därifrån är också den märkliga uppfattningen sprungen som man kan läsa mellan raderna i samtids-Sverige att barn inte skulle bli lika bra människor om de inte  gick på förskola. Att föräldrar idag verkar tycka att förskolan på något vis är bättre lämpade än de själva att uppfostra sina barn. 

Men detta inlägg är ingen debattartikel för eller emot förskola.

Jag tycker förskolan är en jättebra uppfinning och har själv världens bästa till mina barn. Detta inlägg handlar om utbildning. 

Framför allt att utbildning har och alltid kommer vara ett mycket större begrepp än skolan kan bära och innehålla. Vi skaffar inte barn för att ha bebisar hemma ett år och sedan lämna in dem för samhället att via kommunala institutioner uppfostra dem. Det enda vi behöver göra är att gosa och hänga med dem. Skjutsa dem till träningar, prata med dem, lära dem hur man umgås med varandra, bordsskick och annat som dagens föräldrar ändå defnierar som föräldraskap. 

Men i föräldraskapet ingår lärarens roll. Utbildning är oändlig och alldeles för viktigt för att amputeras till att bara gälla det staten via olika skolplaner och politiska beslut bestämt att våra barn ska läras. 

Ett av de första jobben vi som föräldrar har är just som lärare till våra barn och den rollen upphör i princip aldrig faktiskt. De första vi lär dem av vikt är språket. 

Det är vi, inte skolan, som är våra barns främsta språklärare. Och språk är makt. Ju bättre du behärskar ditt eget språk desto lättare får du i livet och desto lättare har du att lära dig andra språk. 

Det är alltså här läraren i artikeln vill ge upp. För att hans elever är obildbara. 

När det han borde kräva är att föräldrar, barnens första och viktigaste språklärare, borde skärpa sig och göra sitt jobb bättre. 

 

15 kommentarer
  1. Hej,
    För mig blev detta inlägg så mycket mer än om bara de, dem och dom.

    Din skrift om “dagis” som jag envetet vill fortsätta kalla det, och som jag konstant blir påpekad att så heter det inte, men som “barnunge” jag är, så fortsätter jag! Dock, så vill jag bara instämma i det du skriver, och så bra du sammanfattar det.
    Föräldrarna är det ultimata och så borde det alltid vara. Tyvärr har dagens generation blivit så illa präglade att de inte riktigt ser det på samma sätt som min generation, och det får framtida generationer tyvärr (tyvärr enligt mig) lida för.
    Nu är det ju trots allt så att vi (50+) inte kommer att vara med i all evighet, och detta är ju dagens generations “problem”, precis som vi fick tampas med hur våra föräldrar präglat samhället. Det löser sig liksom, men, något som jag aldrig trodde jag skulle säga…Det var bättre förr :-)…
    Toppentack för ett bra inlägg.
    ANNA

  2. Hej
    Mitt barn frågade (12 år) frågade mig om detta i dagarna. Svarade spontant och utan eftertanke att jag tycker de och dem ska bort.
    Mest av egoistiska och praktiska skäl.
    Skriver nuförtiden alltid dom, i info och reklamtexter.
    Tror att de och dem kommer att försvinna med tidens gång.
    Men håller med om att utgångspunkten i artikeln var felaktig.
    Också tycker jag vi får ha lite tålamod med särskrivning eftersom ‘idiotmobilerna’ särskriver automatiskt.

  3. Funkar “dom” i talspråk? I så fall är det väl inget konstigt att man förenklar skriftspråket? Det har gjorts i alla tider! Det är i så fall ändamålsenligt. Elevers energi ska dock inte avgöra. Om förskolan är bättre på att uppfostra barnen, nä! Det handlar väl mycket om social träning, vara med andra barn?

  4. Inget snack om att inte språkbehandlingen idag blivit allt sämre och det nästan överallt
    Ord byter betydelse, patetiskt, (=högstämd!), “rasist” etc.
    Generellt är ju kunskapen om ord exakta betydelse ofta undermålig.
    Sär_skrivningar gör ibland texten obegriplig. Det ÄR skillnad på “sjuk sköterska” och “sjuksköterska”. (eller hur, leif?)
    Läser man snabbt så måste man ofta vid särskrivningar backa och tänka över, vad står det här?
    Långa haranger utan versaler och punkter. Någon kommentator jag såg hade gjort ett inlägg i en mening på 26 rader. Inte ens med versal i början.
    Ids man läsa sådant, kan man inte formulera sig vettigt är nog åsikterna också ointressanta. .
    Grammatiken är ofta så usel att man tvingas gissa var skribenten egentligen menar.
    Böja ord rätt börjar snart bli en ovanlighet, “Jag är inte intresserat”, med “t” på slutet
    Usla anglicismer dyker ofta upp, t o m i tidningar.
    Filmtexters översättning är ibland rent skrattretande!
    “Han hade bott i Borstal” (borstal==ungdomsvårdskola på engelska)
    “Ord” är förmodligen journalisters mest använda arbetsredskap och det kan man inte använda!
    Den hantverkare som inte kan använda sina redskap betraktas vanligen av de professionella som en okunnig amatör.
    Som varandes ingenjör är jag oerhört noga med precisionen i språket, talar jag med en kollega ska det inte finnas något som helst tvivel om vad det är som diskuteras.

    Gnällig? Moi?
    Detta är bara början!

  5. Jag kan inte låta bli att kommentera Rikards inlägg. Det går inte ha en skola där ribban ska läggas så lågt att t.o.m. den som normalt skulle bli underkänt (vilket betyder att denne behöver extra hjälp) ska bli godkänd. Snarare behövs en skola där det finns klasser för elever som behöver mer hjälp, vilket i sig inte ska ses som ett nederlag, men snarare något positivt. Det är då elever, som annars p.g.a. låga krav blir godkända, men förr eller senare ändå kraschlandar p.g.a. bristande kunskaper. Klasserna skulle vidare kunna delas in i det som passar majoriteten och de som vill fördjupa sig (det sistnämnda kallades “särskild” förr i tiden). Det är min personliga erfarenhet att de som går på lektioner där de kan fördjupa sig ytterligare inte behöver lika mycket stöd från lärare vilket frigör tid för läraren att hjälpa till där behovet är större när väl eleverna fått instruktioner och sätter igång med sina studier. Detta innebär att elever får det stöd de behöver och själva får sätta ribban för sina studier. Ju mer behov eleverna har av stöd och hjälp, desto mer erfarna och duktiga lärare ska man sätta för att hjälpa just dessa.
    Det är så skolan fungerade förr och märkligt nog var det inga problem att lära eleverna det som idag sållas bort för att det är “svårt” eller för att kraven skulle bli för höga för de elever som behöver mest stöd – men inte får den! DÄR ligger problemet. Med nuvarande system drabbas i stället alla elever. De som särskilt drabbas är just de elever som inte har föräldrar som mig, som klarar av att lära det läraren inte lyckades med.
    Finland anammade det gamla svenska skolsystemet. Numera sneglar man på den svenska skolan för att inte göra de misstag vi gör.

    Vad vi skulle behöva är något i stil med shanghaimodellen, där det är möjligt för lärarna att avancera, där man satsar på eleverna och skolor på ett sätt som påminner lite om den gamla svenska skolan fast modernare. Eleverna har avsevärt mycket högre resultat än de svenska. Det ska dock tilläggas att duktiga lärare premieras och dåliga sållas bort… Kanske en mardröm för de mängder av flummiga medelmåttor som befolkar våra skolor.

  6. Dessa “lärare” ska kanske söka sig till en annan tjänst? Jag föreslår lokalvårdare. När en lärare inte klarar av att lära ett barn är det ett tecken på att läraren själv inte har tillräckliga kunskaper i ämnet eller på annat sätt inte lämpar sig för yrket. Märkligt nog lyckades lärarna förr i tiden lära oss de, dem, den, det osv. utan några som helst problem. Just den och det verkar det vara stora problem med numera. En kvalificerad gissning är att dessa två ligger på tur att stryka på foten för att det är “för svårt” eller näst intill omöjligt att lära barnen.
    Jag blir förundrad varje gång min dotter kommer hem och ber mig förklara något läraren misslyckats med. För det mesta tar det ett par minuter att förklara. Om läraren dessutom rört till det i huvudet på tösen tar det lite längre. Tråkigast av allt är att när lärarna blir ombedda att förklara blir svaret som oftast att hon ska läsa i boken så förstår hon. Detta är lärare med legitimation (vår kommun har endast lärare med lärarlegitimation). Det får mig i sin tur att ifrågasätta värdet av nämnda lärarlegitimation. Lärarna är i skolan för att lära ut, inte för att ha det bekvämt och lättsamt. För de sistnämnda kan de använda sig av sina långa sommarlov (de som vi andra inte har). Klarar man inte att ta sig den lilla extra tid att förklara något så enkelt som att jorden är rund, longitud och latitud och hur det i sin tur påverkar hur en karta läses (vilket i mina ögon är grundläggande kunskaper) anser jag att man antagligen själv har bristande kunskaper eller har sovit på pedagogiktimmarna. Det är inte föräldrarna som ska behöva rätta till felen efter en bristfällig utlärning.

  7. Inlägget i SvD tillhandahåller den svenska standardlösningen: Upplevs något som för svårt, sänk kraven. Inget mer.
    Det är givetvis lika begåvat som om bilprovningen skulle släppa igenom rena rishögar som inte hör hemma på våra vägar.

  8. Kan vi inte, medan vi är igång, en gång för alla också sluta att tjata om särskrivning och reglerna användandet av stor bokstav i svenskan.
    Det går ju faktiskt lika bra med sär skrivning och Svenskan.

  9. Hej.

    Om alla är lika värda och alla skall uppnå skolans mål, måste målet vara sådant att alla trots sina olikheter kan uppnå dessa.

    Kollegans uttalande är blott en logisk konsekvens av den principen.

    Alternativet är mognads-, fallenhets- och intelligenstester för att skapa någorlunda homogena grupper där innehåll och tempo kan anpassas efter gruppens nivå.

    Men då är inte alla likadana – då tydliggörs att din egen vilja att maximera dina förutsättningar avgör, och än värre; dina föräldrar konfronteras med sin medelmåttiga oduglighet om de inte är dig behjälpliga.

    Då blir det dålig stämning.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  10. Helt rätt, Rebecca, dagens föräldrar kan inte lita på att de vuxna förskollärare, lärare, fritidspedagoger, praktikanter, vikarier och diverse “extraresurser”, som barnen tillbringar dagarna tillsammans med faktiskt kan tillräckligt bra svenska, för att fungera som språkliga förebilder i föräldrarnas ställe.

    Allt färre barn i Sverige lär få svenska språket med sig helt gratis – “via modersmjölken” – som vi, lite äldre, svenskar hade förmånen att få, när vi fram till skolstarten tillbringade hela dagarna inom hörhåll från våra perfekt svensktalande mödrar, oftast med radion i bakgrunden. Vi proppades fulla med ord – helt utan ansträngning.

    I brist på ständig uppkoppling läste man böcker som avkoppling. Välskrivna böcker författade på, eller översatta till, riktigt god svenska av vuxna, bildade individer. Jag var tonåring innan jag stötte på en “nyanländ” lärare (i fysik) och blev varse hur grav språkförbistring kan omöjliggöra effektiv undervisning – ens av uppmärksamma, kunskapstörstande och väluppfostrade elever…

    … men dagens “naivt” multikultiförhärligande 7-klöverpolitiker tänkte väl inte på det… heller… när de initierade den politiskt korrekta vanvettsutopin om en “berikande” och produktiv, demografiskt nödvändig massinvandring – ett veritabelt folkutbyte – för att förbättra kompetensen och öka personaltätheten inom vård, skola och omsorg?

    Det är naturligtvis inte politisk korrekt, men jag konstaterar, att det är fullkomligt korrekt att påstå, att korrekt muntlig och skriftlig kommunikation är A och O i ett civiliserat samhälle.

  11. Den läraren är en skam för hela lärarkåren och borde få sparken omedelbart! Inte undra på att skolan är ett sjunkande skepp med sådana usla lärare. Vad dagis eller förskola beträffar så har jag aldrig satt min fot där som barn och därmed även sluppit att bli institutionsskadad.

  12. De e inte såviktigt me swänska språ ket. Så l änge arböstgivaren höskolan å univessiteten go känner lägre intaskrav. Schelv sa ja bli advokado äller kat,har inte bästemmt mäj.

  13. Fast nu får denna lärare förmodligen några tusen mer i månaden. Beteendet bör givetvis belönas. Som lycklig skattebetalare betalar jag gärna. Annars kan vi alltid låna och låta de obildbara betala i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *