Kapitulation av utbildningen


I dagens Svenska Dabladet kan man på Brännpunkt läsa en debattartikel från en svensklärare som på fullt allvar tycker att vi ska ge upp att lära barn skillnaden mellan ”de” och ”dem” och avskaffa dem båda för ordet ”dom”. 

Det är för jobbigt, låter läraren meddela. Det går inte att lära barnen. En uppförsbacke. 

Sällan har man väl skådat en bättre illustration på samtidens slapphet. 

Det enda bra med artikeln är att den just sätter fingret på någonting som skavt i mig länge. Den när utbildning blev synonymt med den av samhället utvalda kunskapen förmedlat av olika kommunala insititutioner – förskola, fritids och skola. 

För de ÄR inte synonymt med utbildning. De ska betraktas som en del av den utbildning våra barn ska få innan de blir vuxna. Här vill jag först tillägga att förskola, det vi nyss kallades dagis som en förkortning på daghem vilket är det egentliga skälet för att ha dem, alldeles oavsett vad skolplanen säger framför allt inte är en skola.

Det är ett ställe där föräldrar som måste jobba kan lämna in sin ettåring, tvååring, treåring för att just kunna gå till jobbet. Där barnen får trygghet, omvårdnad, mat, sömn och lek. 

Jag har själv två stycken femåringar. Det är jättebra att förskolan fångar upp deras nyfikenhet att lära sig och de lär sig också mycket riktigt en del men, detta är det stora ordet i meningen, de är inte primärt där för utbildas utan för att få vara där.  Innan fyra-årsålden är utbildningen på förskolan faktiskt mycket marginell. 

Därifrån är också den märkliga uppfattningen sprungen som man kan läsa mellan raderna i samtids-Sverige att barn inte skulle bli lika bra människor om de inte  gick på förskola. Att föräldrar idag verkar tycka att förskolan på något vis är bättre lämpade än de själva att uppfostra sina barn. 

Men detta inlägg är ingen debattartikel för eller emot förskola.

Jag tycker förskolan är en jättebra uppfinning och har själv världens bästa till mina barn. Detta inlägg handlar om utbildning. 

Framför allt att utbildning har och alltid kommer vara ett mycket större begrepp än skolan kan bära och innehålla. Vi skaffar inte barn för att ha bebisar hemma ett år och sedan lämna in dem för samhället att via kommunala institutioner uppfostra dem. Det enda vi behöver göra är att gosa och hänga med dem. Skjutsa dem till träningar, prata med dem, lära dem hur man umgås med varandra, bordsskick och annat som dagens föräldrar ändå defnierar som föräldraskap. 

Men i föräldraskapet ingår lärarens roll. Utbildning är oändlig och alldeles för viktigt för att amputeras till att bara gälla det staten via olika skolplaner och politiska beslut bestämt att våra barn ska läras. 

Ett av de första jobben vi som föräldrar har är just som lärare till våra barn och den rollen upphör i princip aldrig faktiskt. De första vi lär dem av vikt är språket. 

Det är vi, inte skolan, som är våra barns främsta språklärare. Och språk är makt. Ju bättre du behärskar ditt eget språk desto lättare får du i livet och desto lättare har du att lära dig andra språk. 

Det är alltså här läraren i artikeln vill ge upp. För att hans elever är obildbara. 

När det han borde kräva är att föräldrar, barnens första och viktigaste språklärare, borde skärpa sig och göra sitt jobb bättre. 

Copy link