Socialistiskt bistånd

Av allt dåligt i Sverige ligger definitivt biståndet högt på topp fem. Det är ett getingbo av decennielånga serier av fiffel, vänskapskorruption och svenska skattepengar som hälls ner i svarta hål av korruption. Oftast utan någon som helst koll och kontroll, otaliga är avslöjandena att SIDA inte vet vart pengarna tagit vägen i olika projekt. 

Att anställa sina barn, kompisar etc är något som sitter i väggarna och nya biståndsorganisationer startas med enda syfte ett kräma ut ännu mer skattepengar. För vi har ett enprocents-mål. 

Varje år lägger vi nästan 400 miljoner kronor på sossarnas tre egna biståndsorganisationer som får garanterade pengar varje år för att sprida sossarnas och LO:s propaganda. Hela Olof Palme centers pengar går till exempel till facklig propaganda för att sprida socialismen över världen. Några räddade personer från svält existerar inte. 

Ett exempel är en rapport från Riksrevisionen från 2014 som visar att de 12 miljarder per år Sverige ger till internationella organisationer som UNHCR och Värlsbanken går inte att bedöma om de gör någon nytta på grund av brist på insyn. Så inte ens de stora organisationerna kan visa vart pengarna går och om de gör någon nytta. 

 

För några år sedan avslöjades det att hela 70 % av biståndet till Somalia gick till korruption. 

På Wikipedia finns en lista på några av de värsta skandalerna kring svenskt bistånd. Som skogsutveckling i kommunistiska Nicaragua på 400 miljoner eller pappersbruket i Mufindi, helt värdelös investering på 700 miljoner av svenska skattepengar. 

 

På Sidas hemsida står det att pengarna drogs in 2014 på grund av just korruption. I juli i år meddelade Sida att man drar in fortsatt stöd till Forum Syds kontor i Tanzania och kräver tillbaka 1,9 miljoner kronor. 

 

Just Tanzania har Sverige en mycket lång biståndskärleksaffär med. Vi har gett mycket i bistånd till det landet sedan 60-talet. Varför då, kanske ni undrar. För att sossarna, med Palme i spetsen, blev förtjusta i Julius Nyerere och hans socialistiska experiment. Olof Palme blev personlig vän med Nyerere.

Och Palme öppnade kranen från svenska skattebetalare rätt in i en socialism som skulle utarma landet. 

 

)

I ett blogginlägg på sajten Ethnopress kan man läsa att Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) med ordförande Lars Heikensten analyserat just Tanzania och Sveriges samlade bistånd från 60-talet fram till idag. 

En deprimerande läsning. 

Sverige sökte under sin period av enparti-stat där socialdemokraterna fick nästan hälften av landets röster val efter val och det som beslutades på S-kongresserna var liktydigt med svensk lag några månader senare. Sossarna sökte under 60-talet ett tvillingland och såg det i Tanzania. Nyereres politik gick ut på ”ujamaa” som genom kollektivjordbruk (kolchos) som upprättades med tvångsförflyttningar och reglerade priser, vilket gjorde att jordbruken slutade utvecklas och man blev i princip bara självförsörjande. 

Precis i alla socialistiska experiment kollapsade ekonomin, se vad som nu händer i Venezuela 2016. Man lär sig aldrig. 

 

Vi har sedan biståndet inleddes i kärleksaffären mellan svenska sossarna och de tanzaniska socialisterna lagt helt ofattbara 66 miljarder av svenska skattekronor på bistånd bara till Tanzania. 2015 var anslaget 837 miljoner så vi har ingalunda gjort slut. 

 

Rapporten som Heikensten lett arbetet med undersökte biståndet genom två frågor: 

Har de svenska biståndet bidragit till fattigdomsreducering i Tanzania och i så fall hur?
Vilka viktiga lärdomar kan dras för det svenska utvecklingssamarbete idag?

 

”Mycket instabil ekonomisk tillväxt och ökande inflation undser 1960- och 70-talen, som ledde till en ekonomisk kollaps delvis orsakad av socialismen

Först 1996 kunde en återhämtning märkas. 

 

När vi gav som mest, 1972, var det svenska biståndet ofattbara 30 % av landets totala bistånd

.

Den totala summan bistånd mellan 1961 och 2013 är 6 miljarder dollar, vilket motsvarar över 60 miljarder kronor. Till ett enda land. 

 

1982 gav Sverige 0,18 miljoner dollar, det vill säga ca 1,8 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. 1977 var summan 223 miljoner dollar. Sverige var dominerande i volym varje år från 1972 till 1979. Samtidigt som Nyerere tvångsförflyttade folk till landsbygden Sovjet-style fattade socialisterna i tvillinglandet beslut att stjäla 50 % av landets företag genom löntagarfonderna. 

Båda idéerna visade sig vara en katastrof. 

 

När man då utvärderar effekten kan man dela upp den utvärderingen på flera olika områden. Vad gäller till exempel fattigdomsbekämpning genom stöd till vattten och sanitet på landsbygden förbättrades inte levnadsvillkoren och fattigdomen reducerades inte. 

 

Slutsatsen är att det svenska bilaterala biståndet troligen inte bistånd till någon fattigdomsreducering under perioden 1962 till 1982. På grund av att det socialistiska styret förstörde de vinster man gjort den första hälften. 

 

Mellan 1983 och 1996, efter den ekonomiska kollapsen, ”är det svårt att föreställa sig att någon bilateral givare kan ha bidragit till fattigdomsreducering”.

Trots att den tanzaniska statens relationer med biståndsgivarna var mycket dåligt fortsatte alltså Sverige att ösa ut pengar. 

 

”Som bäst kan det svenska biståndet ha bidragit marginellt till fattigdomsreducering och åstadskommit fattigdomsnivåer som varit något högre utan stödet”

 

66 miljarder kronor och det finns inte ett enda belägg för att alla dessa pengar åstadkommit någon skillnad alls. 

Ändå fortsätter vi som land att avsätta 1 % av BNP till bistånd och summan är nu 43,4 miljarder kronor. 

 

Samtidigt konstaterar Heikensten och EBA att endast en enda utvärdering av biståndet till Tanzania gjorts tidigare gällande landprogrammet. 

 

43 miljarder per år, obefintligt insyn, dålig kontroll och mängder med korruptionsavslöjande. 

Prioriterade länder och projekt för att sprida socialismen. 

När ska någon dra i handbromsen?

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!