En liten text om rättvisa


Jag tänkte för ovanlighetens skull bli personlig på bloggen. 

För att saken kräver det. 

I ljuset av den allt mer utbredda relativiseringen vi ser, där offermentaliteten inte bara breder ut sig som en tjock dimma i samhället utan den sanktioneras och understöds av det offentliga. Då krävs det något annat. 

Det handlar om rättvisa. 

Frågan om ansvar kokar ner till det. Rättvisa.

Debatten senaste året har en röd tråd: det är inte ditt fel. Jihadister som åker och ansluter sig till rövarband för att mörda och tortera – inte ditt fel. Asylsökande som mördar på ett asylboende – inte ditt fel. Sexövergrepp i grupp – inte deras fel. Ungdomar som bränner bilar och kastar sten på poliser – inte ditt fel. Elever hoppar av skolan – inte deras fel. 

Inget du gör är ditt fel. Allt som händer dig är någon annans fel. Du behöver inte ta ansvar över någonting. För att du är orättvist behandlad. 

Men detta är ingen ny förteelse. Tvärtom. Den bygger på något lika gammalt som det svenska välfärdssamhälIet. Grunden till ”inte-mitt-fel-ismen” bygger på socialisternas inställning till rättvisa. Att det är orättvist att någon har något mer än någon annan. Vårt land är präglat av det här.

Vi kallar det ”den svenska avundsjukan”. Det är felsyftat. Det har inget med landet att göra, med vår kultur. Det har med den politiska ideologi som fått dominera vårt samhälle det senaste decenniet.

Det borde heta ”den socialdemokratiska avundsjukan”. 

Det är inget särskilt svenskt att vara avundsjuk på andra.

Däremot är det ideologiskt. För bara en person som tycker att någon fått något orättfärdigt kan kalla det orättvisa att en person har något en annan person inte har. 

”Någon-annan-ismen” eller ”det-är-inte-mitt-fel-sjukan” har inte uppstått från tomma intet. Den är skapad politiskt. Av socialdemokraterna.

För man kan inte klappa sig själv på axeln och i tid och otid häva ur sig saker som ”det var vi som byggde den svenska välfärden” och samtidigt inte ta ansvar för allt dåligt man också varit med och skapat. 

Den första offertkoftan stickades av socialdemokratiska stickor i ABF:s lokaler. 
 

Vad har den socialdemokratiska avundsjukan med att kasta sten i förorter då?

Jo, om man lär sin befolkning att det är orättvist att någon lyckas bättre än du och därför har mer pengar, då lär du dem samtidigt att det inte är deras fel att det är så.

Att ingenting som händer dem är deras fel. 

Och eftersom det inte är deras fel har de rätt till allt andra har. De har rätt att bete sig illa för att orättvisan har gett dem rätt. 

Socialdemokraterna har bit för bit skurit bort känslan ansvar hos medborgarna med sin socialistiska skalpell. De har fått hjälp av Vänsterpartiet och i modern tid även Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Och finns inte känslan av ansvar hos individen finns inte ansvaret rent praktiskt heller.

Utan ansvaret som bränsle, att individen känner ansvar över sin egen framtid och eget liv, ett ansvar för att göra rätt och bidra i ett samhälle står man still. Man rör sig inte. Skomakaren blir vid sin läst. Utan ansvar kommer hopplösheten som en stadig kompanjon.

Om ansvar är bränslet för förändring, att röra sig framåt, är hopplösheten den inverterade versionen. Hopplösheten ger det destruktiva bränsle. Det rättfärdigar individen att skylla på andra. Det sätter en godkänd-stämpel på ta ut sin frustration på andra, på bilar, på vad som helst som kommer i ens väg. 

Men de här fri-från-ansvar-korten socialdemokraterna har gjort till sitt signum att dela ut till medborgarna som godis på julafton är de som ska eldas upp.

De är som heroin.

Dopar befolkningen i ett rus att livet man fått som gåva är någon annans ansvar att leva. 

Det är inte orättvist att någon annan har mer. Alla börjar någonstans. Skillnaden är vad man gör med det. 

Den som har tagit sig någonstans har kämpat, offrat saker, jobbat hårt. De är få i Sverige som ärver en förmögenhet. Även om inte det heller är något fel, för en förmögenhet byggs upp av tid och uppoffringar, av hårt arbete och risktagande. Tid är inte värdelöst, tvärtom är tid en av våra mest dyrbara valutor. De om byggt upp en förmögenhet har offrat semester, lediga helger, tid från familj och vänner, många gånger offrat eller riskerat sin egen privatekonomi, hus och hem.

Att inte få tid men sedan ärva en förmögenhet är för vilket barn som helst andrahandsalternativet. Alla förmögenheter är också ackumulering av tid någon annan inte fått. Det är inte fel att ärva det. Varför skulle det vara fel och fult för att det är din förälder som byggt upp förmögenheten själv med sina tomma händer? Någonstans började någon med just det. Tomma. Händer. 

Men de flesta ärver inte rikedom. Vi har nästan inga rika. Men många har däremot ett bra liv, och en del har höga inkomster som ger ett ännu mer bekvämt liv. 

Det är inte var du börjar som räknas, utan var du tar dig. 

Därför har jag genom hela livet blivit otroligt trött på påståendet att folk som lyckas fått det på något sätt gratis. 

Därför ska jag berätta en historia för er. Min historia. Min familjs. 

Efter andra världskriget beslutade sig en 20-åring i ett sargat Italien för att söka sig ett bättre liv. Han bodde i en liten stad i klacken på den italienska södern, i den varma fattigaste delen av Italien. Så han tog sig till Sverige, som skrek efter arbetskraft. Han fick jobb på ASEA i Västerås direkt, utan att kunna svenska. Han hette Gino. Och var min farfar.

1949 föddes min pappa men knappt 2 år senare ville Gino söka lyckan i Kanada. Han åkte dit, min farmor vågade inte följa med, breven blev glesare och slutade sedan komma. Hon uppfostrade honom själv, och sedan hans syster. Min pappas morfar och släkt jobbade också på fabrik, min farmor med. Ett tag var hon sömmerska, sedan sydde hon pälsmössor och jobbade extra på Pressbyrån. Sedan började även hon på ASEA. 

En arbetarfamilj från i en arbetarstad. Ensamstående. Lägenhet i ett område en bit utanför city. Ingen hade någonsin studerat vidare. Min farmors mormor och morfar var bönder, födda på 1800-talet. En utlandsfödd pappa som försvunnit. 

Här någonstans, om historien hade flyttat in till 2016 års förhållanden, hade sonen i familjen börjat kastat sten och säga att det är orättvist att han inget har. Kanske. 

Men för det första hade socialdemokraterna inte lyckats dela ut tillräckligt många det-är-inte-ditt-fel-kort då, på 50/60-talet. Samhället bestod till större del fortfarande av det som nu försvunnit – ansvar. För det andra bestämde sig min pappa. 

Att han inte ville jobba på fabriken. Som han också började jobba på efter grundskolan, precis som många i Västerås gjort. Han jobbade där något år som 15-åring. Sedan började han läsa på gymnasiet istället. Och sökte sedan in till Chalmers, som första person från släkten någonsin att studera på univeristet. 

Han gjorde en klassresa. Från arbetarklass till medelklass. Det kräver uppoffring. Att man sitter många timmar och studerar istället för att vara ute och ha kul. Gör en massa saker man tycker är tråkigt för att ha det kul sedan. 

Det är just det – att nå resultat kräver att man idag byter in tid mot att få något i framtiden. En risktagande, en uppoffring. Du vet inte om den tiden du betalar med kommer att löna sig. Du gör det ändå. Du chansar. Du investerar. 

Även om mitt liv startade i medelklassen, med två akademikerföräldrar, har även jag offrat saker. Jag pluggade på högstadiet. Spelade rundpingis med killarna istället för att stå i rökrutan. Jag var inte cool. Men det struntade jag i. Jag bestämde mig som 16-åring att jag skulle bli civilekonom och plugga på Handelshögskolan i Göteborg. En av de skolor med högst antagningspoäng förutom Handels i Stockholm. För att få de betygen krävs uppoffringar. 

Det kommer alltid ses som coolt bland vissa barn att inte plugga. För att det är en av få revolter man kan göra mot sina föräldrar och mot de vuxna. Precis som de lilla barnet visar sin makt och kontroll med det enda de kan – mat och sömn – trotsar större barn genom att inte plugga. Det finns inte så mycket annat. Att göra revolt mot vuxna kommer alltid betraktas som coolt av vissa andra barn. Det är svårt att komma ifrågan, även om det har blivit bättre. 

Att plugga är att göra som föräldrarna önskar. För alla föräldrar önskar av sina barn att de tar sig någonstans. Att de gör sitt bästa för att få ett sådant bra liv som möjligt. 

Alla framgångsrika har inte varit bra i skolan. Men offrat annat. Jobbat extra på helger och lov tidigt, och mycket. Några av de mest framgångsrika företagarna är inte främst akademiker, de är duktiga säljare. De började med försäljning. Man kan jobba sig till framgång också.

Eller snarare, att jobba sig till framgång krävs även av de som studerat. 

Jag har sålt föräkringar på telefon åt Trygg-Hansa för provisionen 70 kronor styck. Ingen annan lön. Jag har jobbat på kundservice. Jag har packat korvbröd på Pååls fabrik i Göteborg. Mitt första jobb som nyexad civilekonom var som mediasäljare. Ett skitjobb. Mycket slit. 11 000 kronor i grundlön, brutto. Resten provision. Men den bästa skolan och en av de meriter på mitt CV som jag fått mest cred för när jag sökt jobb. Alla utan undantag har sagt att det är jättebra att ha gjort just det. För det är det. Jag stod ut ett år och kämpade på trots att det var oerhört tråkigt. För att ska man klättra måste kan använda varje trappsteg som ett sätt att komma till ett annat. 

Inget kommer gratis.

Ingen person som idag har ett bra jobb har fått det utan insats. Utan uppoffringar. Utan att ha bytt tid idag mot något annat i framtiden. En hel tid har offrats på riktigt tråkiga saker. 

Att inte en person som offrat massa tid och kämpat hårt ska ha mer än någon som inte gjort är det som är orättvist. 

Varför ska tid vara en relativ valuta?

Något som ibland är värt jättemycket men i andra lägen inte värt något alls? Framgång är resultatet av offrad tid. Alltid.  

Socialismens paradfråga om att vi ska jobba mindre bygger på tid som den högst värderade valutan, högre än pengar. Men när det gäller andra pengar är tiden värt noll. Är inte detta märkligt?

Den socialdemokratiska avundsjukan, och deras det-är-inte-ditt-fel-kort förstör inte bara för samhället. Det förstör för individen.  

Men det är inte bara det att medborgarna dopats sedan decennier att allt är orättvist. Politiker fortsätter att bekräfta detta. Rikspolischefen sitter och tycker synd om mördaren på asylboendet i en TV-soffa, en miljöpartist i Stockholm tycker att jihadister ska få jobb och bostad när de kommer hem trötta efter allt mördande, barnläkare tycker att vuxna ska ha rätt att bo och dömmas som barn. Stefan Löfven är nöjd, trots att barn mördats med en handgranat inkastad i lägenheten, poliskris och ambulanser som inte kan rädda liv för att de riskerar sitt liv när de åker in i regn av sten. En skola där lärare inte kastar ut mobilpratande elever på lektioner. 

Någon utlandsfödd debattör skrev nyligen: varför kastar de sten? För att de får. 

Nog för att vi sett antalet offerkoftor öka exponentiellt i samhället men det känns som om vi är nära ”peak någon-annans-ansvar”. När är det nog? 

Det här kan inte lösas på något annat sätt än att samhällets uppgraderar ansvaret. Och slänger det-är-inte-ditt-fel-korten. Gör det egna ansvaret heligt igen. 

Det är inte orättvist för att du inte har något du inte har rätt till. Det är inte orättvist för att någon har mer än du om du inte satsat något. 

Det är inte synd om dig. Det är däremot synd om du inte gör ditt bästa. 

Copy link