Kvoteringen och felen

Var ska man börja?

Nu har regeringen återigen börjat hetsa mot företag, en av socialisternas favoritsport. Är de inte upptagna med att utplåna alla småföretag från offentlig upphandling (Shekarabi), ska de tvinga dem att sponsra LO:s opinonsbildning (Fairtrade) eller, som nu, kvoteras. 

Det är så mycket fel i även denna debatt så man blir alldeles matt. Men någonstans måste jag ju börja

Regeringen gick ut hårt och visade vart de planekonomiska skåpet ska stå via Morgan Johansson som redan hösten 2014 hotade med tvångslikvidation av bolag som inte positivt särbehandlar kvinnor. De illröda takterna går liksom aldrig ur. 

 

Nyss gick hans kollega Regnér ut och vidhöll att hotet om tvång kvarstår. 

 

Hur ser det då ut? Och hur har utvecklingen sett ut? Viktiga frågor innan man avgör om det går för långsamt. Dessutom är frågan varför som ska besvaras. Om du frågar valfri sosse/genusvetare/sympatisör med Rättviseförmedlingen/fill in the blank så bygger de nämligen på gissningar och känslor och inte fakta. 

Vi kan börja med hur Sveriges plats i ett internationellt perspektiv ser ut. 

Enligt EU-kommissionens statistik, som Ekonomifakta visar i nedanstående diagram ligger Sverige på fjärde plats och långt över EU-genomsnittet. 

 

I år släpptes nyheten att rekordmånga kvinnor valdes in i styrelser.

Men, att ordföranden fortfarande oftast är en man en enligt Allbright-stiftelsen ”en skamfläck”.

 

Allbright mäter just jämställdhet i näringslivet men är faktiskt inte förespråkare för kvotering utan vill genom just information och opinonsbildning istället påverka näringslivet, en metod jag själv applåderar. 

De har själva bland annat en svart lista, den så kallade Noll-listan, som visar vilka börsnoterade bolag som inte har en enda kvinna i styrelsen ännu. För det första är det intressant att se att många av dem har få styrelseledamöter. Har man 3 styrelseledamöter blir direkt andelen kvinnor 33 % om man väljer in en, en siffra över genomsnittet i Sverige idag. Men det visar också en plats är värd väldigt mycket och att den som sitter där måste besitta en väldigt specialiserad kompetens för just den branschen och det företaget för att göra nytta. I större styrelser kan man rekrytera på mycket bredare basis. 

 

Problemet med Allbrights lista är att de inte tar hänsyn till några andra faktorer är att företaget är börsnoterad och hur styrelsens sammansättning är. Jag kollade på ett stickprov av företagen. 

I bolaget Bergs Timber, som är ett sågverksföretag, har de NOLL kvinnor anställda i Sverige och endast 10 i hela koncernen. Det innebär 5,6 % kvinnor. Den andelen i styrelsen på 7 personen blir 0,4 personer. Om man nu ska se till hur bolaget generellt är könsfördelat, vilket alltså inte Allbright gör. 

 

Viking Supply Ships som är en rederiverksamhet, har samma situation. 10 kvinnor anställda av totalt 796 personer. 

 

Novotek har en liknande situtation. 18 % kvinnor anställda globalt och fyra styrelseplatser. Sett till hur många kvinnor som jobbar i koncernen motsvarar alltså inte denna en hel styrelseplats. 

 

Intressant nog i Allbrights rapport från 2016 så anger de Anoto Group på svarta listan, men det senaste bokslutet som finns offentligt är från 2014 och där har Anoto en kvinna i sin fem man stora styrelse. 

De kanske har kontaktat bolaget själva som meddelat att kvinnan som satt i styrelsen avgått men givet den information som finns offentligt skulle de alltså inte finnas på listan alls. 

 

För det här är ett problem med Allbrights siffror tycker jag – de är för grunda i sin analys. De mållåser sig på andel kvinnor och struntar i att problematisera kring att olika branscher har olika förutsättningar. 

Givetvis speglar andelen kvinnor på ledande positioner inklusive styrelser hur många kvinnor som jobbar på företag specifikt och i branschen generellt. 

En annan intressant aspekt är att Allbright aldrig ens nämner den offentliga arbetsgivaren. För där är andelen kvinnor på ledande positioner många gånger över 50 %. Om nu andelen kvinnor ska vara 50 %, varför intresserar man sig inte för jämställdhetheten i offentlig sektor, där männen sällan dominerar? Men det är inte något Allbright ska lastas för egentligen för det är så debatten ser ut. 

Den fokuserar ensidigt på ställen där kvinnor inte uppgår till hälften eller åtminstone 40 %, men där de redan överstiger det och andelen män därmed inte uppgår till hälften, då är andelen inte intressant. Är inte det märkligt?

Tittar man på generellt statistik om var kvinnorna jobbar kan man också se att just inom många av de branscher där ”de sämsta” företagen på Allbrights lista verkar jobbar det också aboslut minst andel kvinnor. Byggbranschen har ca 10 % bara. 

 

Det finns mer intressant statistik, visserligen några år gammal men från SCB som visar att andelen kvinnor just i styrelsen om man jämför med kvinnor på ledande positioner, är betydligt större. Att ha erfarenhet av ledningsgrupp är en förutsättning för att kunna göra nytta i en börsnoterad styrelse, oftast krävs VD-erfarenhet dessutom, av något slag i alla fall. 

 

Den visar också hur stor andel kvinnor som jobbar i offentlig sektor och där ledningen också speglar detta. I offentlig sektor är över 60 % av cheferna kvinnor. 

 

Om nu 50/50 är den optimala fördelningen, varför engagerar sig ingen i att offentlig sektor skulle styras bättre om andelen män kom upp i 50 % på chefsnivå?

Eller är det så att det bara är andelen kvinnor som räknas där de inte dominerar?

Att ju fler kvinnor desto bättre är någon universalsanning? I så fall borde ju målet vara 100 % kvinnor överallt?

Men huvudtesen i politiken och debatten är alltså att ”det går för långsamt”.

2014 gick SACO ut och sällade sig med sina kollegor i LO – de kräver nu kvotering. Hur detta gynnar alla deras akademikerkvinnor som är medlemmar är oklart. 

 

För att veta hur utvecklingen gått måste man ha något som är År noll. Jag har hittat statistik för andelen kvinnor i börsnoterade styrelser i en uppsats om just detta, där siffran anges vara 1,4 % procent. Vilket verkar sannolikt. 

 

Enligt AP-fondens Kvinnoindesx är 2016 års siffra 30,7 % kvinnor. 

 

Baserat på olika källor, från uppsatsen till AP-fonden, har jag sammanställt en tabell på hur utvecklingen sett ut, samt en uträkning på ökning/minskning i procentandel. 

 

Gör man om siffrorna till ett diagram blir det extra tydligt – utvecklingen är otroligt snabb. 

 

Utan kvotering har andelen kvinnor på endast tio år ökat med 70 %. Från 17,7 till 30,7.

Om man ser utvecklingen under 2000-talet är utvecklingen ännu mer spektakulär. Andelen kvinnor har ökat SEX GÅNGER.

Är detta för långsamt?

Det tycker verkligen inte jag. 

Vad beror denna explosiva utveckling på då?

Ja, om man tittar på en rapport från Timbro 2014 som kollade just på verklig representation, det vill säga när man tar hänsyn till vad kvinnor utbildar sig till och när de tog examen, vilket krävs för att se hur lång tid de  jobbat då lång erfarenhet är en förutsättning för styrelsearbete. 

För genomsnittsålder på styrelseledamöterna är 55 år. Diagrammet kommer från Allbright.

 

Om kvinnor inte utbildar sig till de yrken man ska ha som styrelseledamot blir det nämligen svårt att få en styrelseplats och kvinnor har först på 90-talet i stor utsträckning valt traditionella karriärsyrken som civilekonom, civilingenjör och jurist. 

I själva verket är andelen kvinnor i styrelser överrepresenterade. Enligt Timbros prognos från 2014 i samma rapport skulle andelen kvinnor i styrelser komma upp i 30 % (grön linje) som man mäter i media år 2017. 

 

År 2027, det vill säga om 11 år, kommer vi enligt deras prognos alldeles utan kvotering komma upp i 40 %. Men det kommer inte stanna där, just för att andelen kvinnor på karriärsutbildningar har ökat och numera är i majoritet. Dessa blir äldre och får mer erfarenhet, tar bättre jobb och kvalificerar sig i styrelser till slut. 

Helt utan kvotering. 

På köpet slipper vi kvinnor att på grund av lagstiftad positiv särbehandling försvara vår position med att vi klättrat och kämpat själva och just vår plats inte är resultatet av ett ”vad-har-du-mellan-benen-frikort”.

Och nu har jag inte ens börjat gå in på det odemokratiska och absurda i att någon annan än ägaren i en demokrati med fritt näringsliv som grund ska bestämma över vem som beslutar i deras företag. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!