Kvoteringen och felen

Var ska man börja?

Nu har regeringen återigen börjat hetsa mot företag, en av socialisternas favoritsport. Är de inte upptagna med att utplåna alla småföretag från offentlig upphandling (Shekarabi), ska de tvinga dem att sponsra LO:s opinonsbildning (Fairtrade) eller, som nu, kvoteras. 

Det är så mycket fel i även denna debatt så man blir alldeles matt. Men någonstans måste jag ju börja

Regeringen gick ut hårt och visade vart de planekonomiska skåpet ska stå via Morgan Johansson som redan hösten 2014 hotade med tvångslikvidation av bolag som inte positivt särbehandlar kvinnor. De illröda takterna går liksom aldrig ur. 

 

Nyss gick hans kollega Regnér ut och vidhöll att hotet om tvång kvarstår. 

 

Hur ser det då ut? Och hur har utvecklingen sett ut? Viktiga frågor innan man avgör om det går för långsamt. Dessutom är frågan varför som ska besvaras. Om du frågar valfri sosse/genusvetare/sympatisör med Rättviseförmedlingen/fill in the blank så bygger de nämligen på gissningar och känslor och inte fakta. 

Vi kan börja med hur Sveriges plats i ett internationellt perspektiv ser ut. 

Enligt EU-kommissionens statistik, som Ekonomifakta visar i nedanstående diagram ligger Sverige på fjärde plats och långt över EU-genomsnittet. 

 

I år släpptes nyheten att rekordmånga kvinnor valdes in i styrelser.

Men, att ordföranden fortfarande oftast är en man en enligt Allbright-stiftelsen “en skamfläck”.

 

Allbright mäter just jämställdhet i näringslivet men är faktiskt inte förespråkare för kvotering utan vill genom just information och opinonsbildning istället påverka näringslivet, en metod jag själv applåderar. 

De har själva bland annat en svart lista, den så kallade Noll-listan, som visar vilka börsnoterade bolag som inte har en enda kvinna i styrelsen ännu. För det första är det intressant att se att många av dem har få styrelseledamöter. Har man 3 styrelseledamöter blir direkt andelen kvinnor 33 % om man väljer in en, en siffra över genomsnittet i Sverige idag. Men det visar också en plats är värd väldigt mycket och att den som sitter där måste besitta en väldigt specialiserad kompetens för just den branschen och det företaget för att göra nytta. I större styrelser kan man rekrytera på mycket bredare basis. 

 

Problemet med Allbrights lista är att de inte tar hänsyn till några andra faktorer är att företaget är börsnoterad och hur styrelsens sammansättning är. Jag kollade på ett stickprov av företagen. 

I bolaget Bergs Timber, som är ett sågverksföretag, har de NOLL kvinnor anställda i Sverige och endast 10 i hela koncernen. Det innebär 5,6 % kvinnor. Den andelen i styrelsen på 7 personen blir 0,4 personer. Om man nu ska se till hur bolaget generellt är könsfördelat, vilket alltså inte Allbright gör. 

 

Viking Supply Ships som är en rederiverksamhet, har samma situation. 10 kvinnor anställda av totalt 796 personer. 

 

Novotek har en liknande situtation. 18 % kvinnor anställda globalt och fyra styrelseplatser. Sett till hur många kvinnor som jobbar i koncernen motsvarar alltså inte denna en hel styrelseplats. 

 

Intressant nog i Allbrights rapport från 2016 så anger de Anoto Group på svarta listan, men det senaste bokslutet som finns offentligt är från 2014 och där har Anoto en kvinna i sin fem man stora styrelse. 

De kanske har kontaktat bolaget själva som meddelat att kvinnan som satt i styrelsen avgått men givet den information som finns offentligt skulle de alltså inte finnas på listan alls. 

 

För det här är ett problem med Allbrights siffror tycker jag – de är för grunda i sin analys. De mållåser sig på andel kvinnor och struntar i att problematisera kring att olika branscher har olika förutsättningar. 

Givetvis speglar andelen kvinnor på ledande positioner inklusive styrelser hur många kvinnor som jobbar på företag specifikt och i branschen generellt. 

En annan intressant aspekt är att Allbright aldrig ens nämner den offentliga arbetsgivaren. För där är andelen kvinnor på ledande positioner många gånger över 50 %. Om nu andelen kvinnor ska vara 50 %, varför intresserar man sig inte för jämställdhetheten i offentlig sektor, där männen sällan dominerar? Men det är inte något Allbright ska lastas för egentligen för det är så debatten ser ut. 

Den fokuserar ensidigt på ställen där kvinnor inte uppgår till hälften eller åtminstone 40 %, men där de redan överstiger det och andelen män därmed inte uppgår till hälften, då är andelen inte intressant. Är inte det märkligt?

Tittar man på generellt statistik om var kvinnorna jobbar kan man också se att just inom många av de branscher där “de sämsta” företagen på Allbrights lista verkar jobbar det också aboslut minst andel kvinnor. Byggbranschen har ca 10 % bara. 

 

Det finns mer intressant statistik, visserligen några år gammal men från SCB som visar att andelen kvinnor just i styrelsen om man jämför med kvinnor på ledande positioner, är betydligt större. Att ha erfarenhet av ledningsgrupp är en förutsättning för att kunna göra nytta i en börsnoterad styrelse, oftast krävs VD-erfarenhet dessutom, av något slag i alla fall. 

 

Den visar också hur stor andel kvinnor som jobbar i offentlig sektor och där ledningen också speglar detta. I offentlig sektor är över 60 % av cheferna kvinnor. 

 

Om nu 50/50 är den optimala fördelningen, varför engagerar sig ingen i att offentlig sektor skulle styras bättre om andelen män kom upp i 50 % på chefsnivå?

Eller är det så att det bara är andelen kvinnor som räknas där de inte dominerar?

Att ju fler kvinnor desto bättre är någon universalsanning? I så fall borde ju målet vara 100 % kvinnor överallt?

Men huvudtesen i politiken och debatten är alltså att “det går för långsamt”.

2014 gick SACO ut och sällade sig med sina kollegor i LO – de kräver nu kvotering. Hur detta gynnar alla deras akademikerkvinnor som är medlemmar är oklart. 

 

För att veta hur utvecklingen gått måste man ha något som är År noll. Jag har hittat statistik för andelen kvinnor i börsnoterade styrelser i en uppsats om just detta, där siffran anges vara 1,4 % procent. Vilket verkar sannolikt. 

 

Enligt AP-fondens Kvinnoindesx är 2016 års siffra 30,7 % kvinnor. 

 

Baserat på olika källor, från uppsatsen till AP-fonden, har jag sammanställt en tabell på hur utvecklingen sett ut, samt en uträkning på ökning/minskning i procentandel. 

 

Gör man om siffrorna till ett diagram blir det extra tydligt – utvecklingen är otroligt snabb. 

 

Utan kvotering har andelen kvinnor på endast tio år ökat med 70 %. Från 17,7 till 30,7.

Om man ser utvecklingen under 2000-talet är utvecklingen ännu mer spektakulär. Andelen kvinnor har ökat SEX GÅNGER.

Är detta för långsamt?

Det tycker verkligen inte jag. 

Vad beror denna explosiva utveckling på då?

Ja, om man tittar på en rapport från Timbro 2014 som kollade just på verklig representation, det vill säga när man tar hänsyn till vad kvinnor utbildar sig till och när de tog examen, vilket krävs för att se hur lång tid de  jobbat då lång erfarenhet är en förutsättning för styrelsearbete. 

För genomsnittsålder på styrelseledamöterna är 55 år. Diagrammet kommer från Allbright.

 

Om kvinnor inte utbildar sig till de yrken man ska ha som styrelseledamot blir det nämligen svårt att få en styrelseplats och kvinnor har först på 90-talet i stor utsträckning valt traditionella karriärsyrken som civilekonom, civilingenjör och jurist. 

I själva verket är andelen kvinnor i styrelser överrepresenterade. Enligt Timbros prognos från 2014 i samma rapport skulle andelen kvinnor i styrelser komma upp i 30 % (grön linje) som man mäter i media år 2017. 

 

År 2027, det vill säga om 11 år, kommer vi enligt deras prognos alldeles utan kvotering komma upp i 40 %. Men det kommer inte stanna där, just för att andelen kvinnor på karriärsutbildningar har ökat och numera är i majoritet. Dessa blir äldre och får mer erfarenhet, tar bättre jobb och kvalificerar sig i styrelser till slut. 

Helt utan kvotering. 

På köpet slipper vi kvinnor att på grund av lagstiftad positiv särbehandling försvara vår position med att vi klättrat och kämpat själva och just vår plats inte är resultatet av ett “vad-har-du-mellan-benen-frikort”.

Och nu har jag inte ens börjat gå in på det odemokratiska och absurda i att någon annan än ägaren i en demokrati med fritt näringsliv som grund ska bestämma över vem som beslutar i deras företag. 

 

6 kommentarer
  1. Mycket bra! Just ifrågasättandet av varför det bara är de områden där kvinnor är i minoritet är viktig; varför är aldrig 50/50-fördelningen värd att diskutera där kvinnor är i majoritet? En sosse/genusvetare/allmän vänster-person skulle troligen säga att “kvinnor dominerar i offentlig sektor så därför ska fler chefer vara kvinnor”. Men, som ditt inlägg visar, så verkar denna logik inte gälla för branscher där män är i majoritet. Kvinnor ska bara finnas överallt och med minst 50 procent av de ledande positionerna. Män kan få finnas där, men om de är i minoritet är det inte ett problem. Just den diskussionen är viktig att ta.

  2. Politiker och politiskt tillsatta personer tror antagligen att alla uppdrag kräver den låga (obefintliga) kompetens som många av dem besitter.
    På Allbright.se kan vi läsa följande introduktion.
    “Vi arbetar för att företag ska rekrytera på meritokratiska grunder och se potentialen i hela befolkningen. Jämställdhet har alltid ett värde i sig själv ur ett rättighets- och demokratiskt perspektiv men det stärker också bolagens lönsamhet och konkurrenskraft.”
    Försök bena ut den du!!

  3. Jag undrar en grej, är det så att det finns massor av kvinnor som längtar in i olika styrelser och det är därför det är så viktigt? Eller är det helt enkelt så att det finns ett antal (S)/(MP)/(V) kvinnor som är så inkompetenta att den enda chansen de kan komma in i styrelser är genom kvotering? Missförstå mig inte, det är säkert svårare för kvinnor att bli medlemmar av styrelser, men de som kommer in nu för tiden är säkert betydligt mer kvalificerade än motsvarande män, varför ta bort det?

    kvotering är ett idiotiskt påfund.

  4. Hej.

    Under tiden väntar vi män i kvinnodominerade yrken på kraven på kvotering.

    Eftersom en förkrossande majoritet av den av riksdagen beslutade folkvandringen till Sverige är män, borde de kunna kvoteras in inom skola, sjukvård och barnomsorg om de automatiskt ges förtur vid rekrytering oavsett meriter och utbildning. På så sätt bryts utanförskapet snabbt, och vi får en jämnare könsfördelning på arbetsplatsen.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  5. Hej! Det är viktigt att understryka, som jag tror du gjort tidigare, att detta inte är en fråga om jämställdhet. Förespråkarna vill gärna ha det till detta. Nej, det handlar om äganderätt vilket är en fundamental rättighet i en marknadsekonomi. Det som bygger ett samhälle starkt och som tyvärr sitter trångt ibland i ett socialistiskt Sverige.

  6. Vad nedvärderande det vore som kvinna att få en sådan tjänst, inte på grund av sina egna meriter utan på grund av sitt kön. Min manliga chef fick sitt första chefsjobb uttryckligen för att han var man och man trodde han skulle klara av en grupp offentligt arbetande kvinnor bättre bara på grund av sitt kön. Detta var 20 år sedan, låt inte oss kvinnor gå igenom samma pinsamma diskriminering idag 2016 när vi kommit så långt i arbetet att se bortom den könsliga tillhörigheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *