Mediekris

Att vi har en kris just nu har inte gått förbi någon. Men då tänker de flesta på flyktingkris. 

Samtidigt har vi dock en annan kris, vars omfattning och betydelse vi ännu inte sett slutet på – mediekrisen. Med det menar jag inte mediernas problem att tjäna pengar, det är och förblir en branschfråga, där de smartaste och snabbaste i vanlig ordning kommer gå segrande ur. 

Utan jag syftar på den förtroendekris som inte kan illustreras på något annat sätt en hängbro.

Ni vet, en sådan i rep över en klyfta och som består av brädor, ruttna brädor.  När personen börjar gå på den går varje bräda sönder som berörs så att enda sättet att klara sig helt enkelt är att springa fram, allt eftersom brädorna bakom ramlar ner i avgrunden, en efter en. 

Den senaste veckans mediestorm är bara senaste beviset i den numera långa raden.

Jag syftar  naturligtvis på af Kleen-brasan, där journalisten Björn af Kleen i DN:s senaste krishanteringsförsök, magasinet DN Fokus, återigen gav sig ut på en jakt på ”verkligheten” bland de priveligierade och besuttna.

Med fickorna laddad med förutbestämda teser som under överklassafarin en efter en skulle beläggas med bevis gav han sig ut på studiebesök mitt i symbolen för makt, gråsprängda backslicks, lite för släta pannor och tjocka sedelklämmor – Östermalm.

Han intervjuar en handfull personer av de 61 253 personer som bor i stadsdelen men någon empiri behövs visserligen inte när enda syftet är att hitta bevis för det som artikeln som ska komma fram till och det bestämde af Kleen redan innan han bokade intervjuerna. Intervjuerna är medlet, inte målet.  

Denna stilistiskt njutbara artikel, för af Kleen är en bra skribent, lämnar tyvärr en bitter eftersmak redan under tiden den konsumeras. För den är ett tråkigt men tyvärr mycket bokstavligt exempel på mediekrisen.

Tesdriven sensationsjournalistik som utger sig för att vara en observation av verkligheten, när den under kostymen i själva verket är en opinionsartikel. Ett debattinlägg i fårakläder, på jakt efter det drevstartande ”Citatet”, med stort C. Det som blir stormens perfekta öga, det som nätet av insinuationer, ledande frågor, vinklade påståenden, frisserade samtal och lösryckta citat ska vävas kring för att bygga upp den önskvärda chimären av verkligheten. Just i denna artikel är hägringen af Kleen vill ge läsaren är att landets mest kända överklassnäste idag liksom 30-talet, befolkas av rasister. 

Artikeln, för ett reportage anser jag inte att det är, ger redan skeptiska läsare bara ytterligare ett bevis på att media havererat i sin objektivitet. 

För människor litar allt mindre på media. 

Ironiskt nog ger en av af Kleens intervjuoffer, jag väljer att kalla dem så, uttryck för just detta acellererande problem, och hamnar i centrum av drevet som följde artikeln. Men Lena och Ulf Adelsohn, alldeles oavsett hur stora stövlar de hade på när de klampade in på detta minerade område, har rätt i sak – folk litar inte på media längre. 

I en undersökning som publicerades på sajten Medievärlden för ett år sedan kunde man läsa att svenskar idag har till 34 % förtroende för media, ett tapp på 10 procentenheter på ett år. Den grävande journalistiken, den högkvalitativa, konsumeras i huvudsak av ”informed people”, det vill säga de redan upplysta. Skillnaden mellan mediekonsumenter växer alltså samtidigt, där de lågutbildade och minst informerade konsumerar minst media. 

Fortsätter utvecklingen har svensken snart större förtroende för sökmotorer än för media. 

 

I julas, när sexövergreppen i Köln briserade som en medeltidsbomd i våra jämställda svenska mellanmjölksvardagsrum, blev det också känt att polisen medvetet mörkat att rapportera om sexövergrepp i bland annat Kungsträdgården för att förövarna var utlandsfödda. 

I januari gick Twitter-drevet varmt som en motor utan kylarvatten mot journalisten och liberala debattören Sakine Madon för att hon i en ledartext försökte problematisera kring rädslan i media kring migrationsfrågan, och reaktionen hos redaktionerna – att därför inte publicera. Hålla sig borta helt enkelt. Kasta konsekvensneutraliteten i pappersåtervinningen på gatan utanför kontoret.

Madon fick smaka på drevkäppen av en hord ursinniga förorättade vänsterjournalister, men stod pall och det var viktigt att hon orkade göra det. Viktigt för att vi måste få till stånd en seriös diskussion, amputerad från privata känslor, om tillståndet i svensk media. 

Det duger inte att media själva beter sig som sura skolgårdsungar bakom en hemmasnickrad skyttegrav. Är det ett rimligt sätt att bevisa att läsarna har fel? Varje gång det händer, varje gång kastar media själva en hink bensin på sina egna brinnande hus.

Folk litar helt enkelt inte på traditionell media för att traditionell media själva slarvat bort det förtroendet.

Och alla vet att förtroenden är svårt och tidskrävande att bygga upp men enkla som en maskrosboll i en junibris att blåsa bort. Migrationsfrågan verkar ha skapat någon typ av syntax error i mediekåren som gjort folk oförmögna att förlita sig på gamla vanliga rättesnören i sin rapportering och sätt att förhålla sig till uppdraget att förmedla nyheter och ge medborgarna objektiv information om verkligheten alldeles oavsett hur obehaglig denna verklighet ibland ter sig. Man verkar ha selektivt minne helt enkelt, och är oförmögen att bete sig kring migration som vilket annat ämne som helst. Vilket det är. 

Tyvärr har politiken och politiker, inte i någon hemlig maskopi, utan av samma men samtidigt andra skäl, spätt på denna utveckling. Och utan intention lyckas förstärka folks intryck att man inte kan lita på media längre. I sin oförmåga att hantera det allt mer sannolika att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen till slut, och sedan när de gjorde de, att SD skulle få mer och mer makt av väljarna, tog de andra partierna varandra i hand, röd som blå, blundade och hoppade. 

Först 2015 lyckades de frigöra sig från varandra och skaffa sig en egen uppfattning, utan en röst präglad av illa dold rädsla och förvirring. Uppriktiga, konkreta försök och förslag, som idag dominerar den politiska arenan. Men skadan, den är redan skedd och reparationerna tar lång tid. 

Men även om dammluckorna öppnats inom opinionsjournalistiken för ett ämne non grata till att ibland till och med dominera lite väl mycket på vissa håll, tampas alltså resten av media med sina väderkvarnar fortfarande, beklagligt nog. 

Att väljare på riktigt litar så lite på de etablerade partierna, och etablerad media, att de vänder sig till oseriösa träsksajter på internet och inte bara sneglar på dem utan faktiskt använder dem som om de vore riktig media visar hur illa det är betjänt idag. Men läget är helt och håller medias eget fel. 

Frilansjournalisten Annika Hamrud illustrerade problemet och sjukdomsstatus i en debatt som Publicistklubben ordnade, att redaktioner, precis som Madon berättat om, medvetet beskurit det publicistiska uppdraget att inte inkludera migration och Sverigedemoraterna. 

 

Hamrud är för övrigt journalisten som avslöjade ”Julia Caesars” verkliga identitet, ett beslut jag personligen ifrågasätter.

Hennes artikel i sig var intressant, att blottlägga anonyma bloggare och hur tonen på internet är i vissa av dess mörkare vrår. En ton som alltmer påverkar det allra mest upplysta ställena. Men poängen hade kunnat göras lika bra utan att röja personens anonymitet tycker jag. I samma artikel redogörs för hennes diagnoser som präglat hennes liv sedan 80-talet först som ”amalgamförgiftad”, sedan som ”el-allergiker”. Enligt läkarkåren psykosomatiska sjukdomar. En människa som är sjuk, som man också faktiskt ändå kan ha empati med varför hon kan skriva som hon gör även om man inte håller med henne i åsikterna. 

Med tanke på Hamruds raka inställning till hur man ska hantera media, SD, migration etc blev jag därför mycket förvånad när jag diskuterade på Twitter med henne igår. 

Hon kritiserade att Moderaterna i Stadshuset hade skickat ut ett pressmeddelande om att ett asylboende planeras mitt i centrala Stockholm, på Blasieholmen. Ett stenkast från där af Kleen trampade runt för övrigt. 

 

Till saken hör två aspekter: att informationen är offentlig och att de styrande i staden (S, V, MP och FI) medvetet låtit bli att informera övriga politiker om beslutet, det vill säga hela Alliansen.

Vi i Stockholm har alltså en majoritet som själva anser att de ska bestämma vilken information som de andra folkvalda ska ta del av, ett i mitt tycke helt förkastlig, och odemokratiskt, synsätt. 

Men Hamrud förtydligade och stod på sig: politikerna i Stadshuset skulle inte ha skickat ett pressmeddelande och informerad medborgarna och väljarna i staden att deras folkvalda undanhåller andra politiker information de har rätt till, och dessutom, de skulle inte berättat för de som betalar för asylboendet om att det var planerat, beslutat och att de ska ligga på en av de mest attraktiva områdena i staden. 

 

Hamrud, som även undervisar blivande journalsiter på JMK, anser alltså att politiker inte ska informera sina medborgare om saker som är offentlig information, ”av säkerhetsskäl”.

För att det mot vissa asylboenden, funnits en hotbild och några till och med brunnit. Vissa av de som brunnit har varit föremål för konstaterade attacker utifrån, dvs mordbrand, vissa har man inte kunnat fastställa brandorsak till och en tredje kategori är de som tänts på av boende på asylboendena. 

 

Det här tycker jag illustrerar det denna artikel handlar om: att det inom media, även av individer som stått upp för opartiskhet i andra situationer, finns en uppfattning att även politiken ska ta någon godtycklig ”hänsyn” till att just migrationsfrågan och alla frågor som den ger upphov till, ska särbehandlas i demokratin på olika sätt. Att beslut som rör migrationsanspekter inte ska likställas med alla andra frågor i demokratin utan förhållas till på ett särskilt sätt. 

För även inom politiken finns det tydliga riktlinjer hur man ska hantera information, faktiskt tydligare än för journalister som ju ska förhålla sig till pressetiska regler som lämnar eget tolkningsutrymme. Men politiken är styrd av lagar. 

Vi har en långtgående och väl utvecklad offentlighetsprincip i Sverige, en princip jag värnar och är stolt över för att den ger just vår yttrandefrihet, den vi har i Sverige, en extra stark ställning. Vi har som medborgare rätt att få se alla beslut en politiker fattar. Alla dokument, protokoll, till och med brev, som är diareförda har vi enligt Tryckfrihetsförodningen kap 2 rätt att ta del av, och det offentliga måste till och med ”skyndsamt” verkställa vår begäran. 

En Tryckfrihetsförordning som fyller 250 år och är världens äldsta dessutom. 

Däremot har det offentliga å sin sida rätt att enligt vissa förutsättningar sekretessbelägga delar av eller helt material, bland annat om ”det hotar nationens säkerhet”. Polis, försvar, Säpo etc har långtgående skydd av all sin verksamhet just kring detta område, men som sagt, även samtliga delar av det offentliga kan få sekretessbelägga saker om man uppfyller villkoren lagstiftaren satt upp och man måste då dessutom fatta en särskilt sekretessbeslut på en beslutsnivå. Ett beslut du som medborgare har rätt att se. 

Men i fallet med ett asylboende i Stockholms innerstad tycker alltså Hamrud att politiker dels inte skulle protestera i media för att de blivit föremål för mörkläggning själva, dels inte att medborgarna skulle få information. 

Så här, utan att ha den intentionen, bekräftar hon själv det hon protesterat mot på DN och det läsarna känner och tycker och är skälet till varför de vänt sin blick från etablerad traditionell media mot bloggare, alternativ media och rena hatsajter: att politiker och media någonstans gemensamt ska hålla medborgarna i informationsskugga. 

Ingenstans skriver Hamrud att hon de facto skulle vilja att ärendet sekretessmärkts helt och att medborgarna därmed verkligen stängs ute, och jag tror heller inte att det är det hon menar faktiskt. Men min poäng är att OM man uppfyller kriterier om till exempel säkerhet etc enligt de sekretessbestämmelser som finns HADE politikerna kunnat göra det. 

Men eftersom informationen nu var offentlig och därför inkluderas i det vi som medborgare har rätt att ta del är det inte bara så att jag absolut inte håller med Hamrud.

 Jag tycker dessutom att Alliansen gjorde sin demokratiska plikt att inte bara informera oss som valt dem om ett fattat beslut, och ett beslut som dessutom innebär finansiella resurser betalade av bland annat mina skattepengar, utan också informerade oss om det bedrägliga beteende och unkna syn på demokrati som den styrande majoriteten uppvisar. 

Precis som när det gäller de pressetiska reglerna och vikten av konsekvensneutralitet, principer Hamrud håller så högt att hon sa upp sig, handlar detta fall om just de principer som politiken bärs upp av, de principer demokratin vilar på. Att väljarna har rätt till information, i samtliga fall där det inte enligt lag finns synnerliga skäl att begränsa denna rätt. 

Om vi ska kunna avbryta medias Golgatavandring och hindra alternativmörkret att breda ut sig tills dess att inte ens midnattssolen orkar upp måste vi hålla demokratins samtliga principer lika högt, rensa ut skuggorna byggda av rädsla och börja föra nyktra självkritiska samtal i stålkastarsken i seriösa sammanhang, bort från skolgårdar, pajkastning och ilskna Twitter-mobbar. 

För att vi reparerar medborgarnas förtroende för media är absolut nödvändigt. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!