Myterna om föräldrapenningen

Om man bestämmer vad en myndighet ska komma fram till kommer all fakta peka dit oavsett om det är sant. Föräldrapenningen har blivit en symbol för all jämställdhet, ett magiskt trollspö som vi kan fixa all jämställdhet i samhället med. Men är den det?

Jag går igenom och avslöjar en del politiskt ideologiskt grundande myter som fått fäste som fakta för att tvångsivrare ska få ännu bättre argument att kvotera och tvinga familjer att göra som de vill. Politikerna försöker helt enkelt med Försäkringskassans hjälp övertyga oss om föräldrapenningen som jämställdhetens moder som fixar allt. Då blir kvotering logiskt. Men i själva verket stämmer inget av det.  

 

Bilden är gjord för bloggen i samarbete med satirtecknarna “I fablernas land”

Det finns starka politiska intressen som av ideologiska skäl vill kvotera föräldraförsäkringen. För att det rimmar med de partiernas uppfattning att staten ska detaljstyra människors liv. Detta gäller Folkpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som gjort gemensam sak. 

Denna ideologiska pekpinne har lett till att myndigheten Försäkringskassan också fått “jämställt uttag av föräldrapenningen” som ett av sina uppdrag. Det är alltså politiserat från början. 

Men myten om föräldrapenningen som det det magiska trollspöt som ska fixa jämställdheten i samhällets alla vrår är fel. 

Tyvärr sprids den glatt av allt från Jonas Sjöstedt till klåfingriga folkpartister som sitter i morgonsoffor och debattprogram och upprepar allt från rena felaktigheter till av Försäkringskassan själva frisserade fakta. Med det menar jag inte något oegentligt, snarare att deras slutsatser är politiserade, att de har en märklig syn på korrelation och kausalitet i vissa delar och att de inte inkluderar sin egen statistik i vissa slutsatser. Och inte mäter saker som åtminstone jag anser relevant att ta med. 

Jag har läst otaliga rapporter och tabeller som Försäkringskassan släppt, ihop med en del SCB-rapporter för att försöka få en heltäckande bild och jag kommer i inlägget som följer avliva en del av dessa myter, genom fakta. 

 

Myt 1:

Det var införandet av pappamånaderna 1 och sedan 2 som ökade männens uttag av föräldrapenningen och orsaken till att uttaget av föräldrapenningen nu uppgår till 25 % för papporna. 

Detta upprepas inte bara av politiker utan även i Försäkringskassans rapporter som jag läst. Gång efter annan får jag som läsare se denna slutsats – tack vare kvoteringen började männen vara pappalediga.

Tvång fungerar, ergo är mer tvång bättre. Och vips har politikerna fått en kofot i debatten att bända upp dörren till familjernas hus och hem med för att ännu en gång som tidsstudiemannen reglera privatlivet. 

Men tittar man på hur uttaget förändrats över tid träder en annan bild fram. 

Tabellen nendan finns i flera av Försäkringskassans rapporter, bland annat Socialförsäkringsrapport 2013:8. Den visar andelen av män uttagna föräldradagar från 1974 till 2012. 

 

Tabellen visar inte samtliga år men kan kan i alla fall se att min generations pappor – jag är född 1975 och är alltså 70-talist – tog endast ca 0,5 % av dagarna. Och man kan också se att den första pappamånaden, som infördes 1995, inte hade någon effekt alls. Uttaget minskade dessutom från 1994 till 1999, från 11,4 % 1994 till 10,6 %  En minskning med 0,8 procentenheter. 

Det ser man tydligare i den här bilden, jag har beskurit diagrammet för att endast de röda staplarna som visar männens uttag är intressanta. Bilden är hämtad från rapporten Föräldrapenning, 2012:9

 

Här ser man ännu tydligare att den första kvoterade månaden från 1995 inte hade någon effekt att tala om. Uttaget minskade alltså, och ökningen började inte förrän 1999. Fyra år efter reformen. 

Nästa kvoterade månad infördes 2002. Och här är alltså Försäkringskassan helt säker på att det var den som gjorde att uttaget började öka efter 2002. Det står på otaliga ställen i deras material. 

Här kan ni till exempel se myten figurera i artiklar. Bland annat i en artikel på SVT från den 29 december 2015.

I artikeln påstår de att den första tvångsmånaden “gav omedelbar” effekt. Den gav effekt på att färre pappor inte tog någonting, aboslut. Men någon effekt på totalen gav den ändå inte.

 

I en artikel från den 9 februari 2014 i Dagens Nyheter hävdar att det var kvoteringen av föräldrapenningen som troligen ligger bakom ökningen av antalet dagar. 

 

Jag beställde material från Försäkringskassans statistikavdelning för att själv kunna räkna ut sådant som inte finns med i deras egna rapporter. Där såg jag att uttaget av pappornas dagar förändrats så här över tid: 

 

Här ser man att ökningen av pappornas uttag inleddes redan 1999.  

För att lättare se skillnaderna mellan åren har jag gjort en annan tabell, baserat på procentenheter.

 

Här ser man ännu tydligare att ökningen började flera år innan den andra kvoterade månadens ens var föreslagen. Först 2002 kan man ens tekniskt hänvisa ökningen till kvoteringen eftersom den inte infördes förrän då, men då hade uttaget redan ökat med 4,9 procentenheter på 3 år. De kommande tre åren, efter kvoteringen, ökade uttaget med ytterligare 4 procentenheter. Ökningen avtar alltså jämfört med åren innan. 

Ökningen av pappornas uttag ökade snabbare innan införandet av den andra kvoterade månaden. 

Ändå drar alltså Försäkringskassan, och alla vänsterpolitiker som älskar kvotering, slutsatsen att det är kvoteringens förtjänst. 

Och så här blir det när man styr myndigheter baserat på ideologi.

För de som ska lastas är politikerna. De har sagt åt Försäkringskassan att 40/60-fördelning är målet och kvotering medlet, då har man givetvis de glasögonen på sig när fakta analyseras. Plötsligt ses siffrorna som något annat. 

En faktor de däremot helt bortser ifrån är vilka som skaffade barn då.

I alla andra sammanhang brukar vi prata generationer men märkligt nog aldrig i debatten om föräldrapenning, som om generationerna just där inte spelar någon roll. 

1999 fyllde de som föddes 1970 alltså 29 år. I en ålder som folk börjar skaffa barn. 70-talisterna blev föräldrar. Och det är 70-talisterna som fött de flesta barnen sedan millenieskiftet, den generation jag själv tillhör. Vi är den första generationen som växte upp med mammor som jobbade heltid och inte var hemmafruar, även om majoriteten av våra mammor jobbade i offentlig sektor och de som var högskoleutbildade var till överväldigande majoritet utbildade inom traditonella kvinnoyrken som sjuksköterska, lärare, förskollärare etc.

Men våra 40-talistmammor jobbade fortfarande mycket deltid, tog hela föräldraledigheten och hade absolut störst ansvar för hus och hem. Den gamla unkna traditionella mansrollen från 50-talet hängde alltså med även in i våra liv till viss del. Våra pappor var mer jämställda än sina pappor men inte i närheten av vad deras söner är. Det handlar om värderingar, inte bara politik. Och värderingar ändras långsamt, över generationer. 

Myt 2:

Det går för långsamt. 

Detta mantra har upprepats som en raspig skiva i åratal. Av såväl debattörer inom jämställdhet som politiker och Försäkringskassans egna representanter. Det går långsamt. Det kommer dröja evigheter innan vi kommer någonstans. 

Men är det så? Och är det fakta?

Först kan vi konstatera att huruvida något går fort eller långsamt är en högst subjektiv uppfattning. Vi tycker olika om sådant, alltså är detta en uppfattning. Inte fakta. Det kan aldrig vara fakta. Alltså borde politiker och media sluta slänga sig med detta som ett vedertaget fakta utan istället skriva, ” person X anser att det går för långsamt”. 

För det andra, hur ser då takten ut? Det måste vi fastställa innan vi kan bestämma oss för om vi tycker det är långsamt eller snabbt. 

Om vi då återkommer till min tabell kan man lätt räkna ut att männens uttag på 15 år, det vill säga från 1999 till 2014, ökat med 150 %. Uttaget har ökat med 1,5 ggr på en historiskt kort tid, som ändå 15 år är. 

Hur kan man säga att en ökning på 150 % är för långsamt?

Det tycker i alla fall inte jag. Det är en fantastisk utveckling.

Med den här takten kommer uttaget att vara 40/60 om 15 år till. Från att ha varit 0,5 % 1974. Om nu 40/60 är målet och är ett bra mått på jämställdhet. Jag tycker aboslut ska diskutera om det är rimligt att ens ha ett mål för uttaget av föräldrapenning. De flesta familjer i Sverige tycker inte det är politikens sak, för över 80 % över alla partigränser till bestämma själva hur de gör just i sin familj. 

Men det finns givetvis fler myter. 

Nu tänker jag göra det som folk bör göra oftare: ifrågasätta måttet på jämställdhet som hur man delar föräldraförsäkringen.

Det har nämligen blivit en annan politisk sanning – att fördelningen på föräldrapenningen är lika med ett bra mått på jämställdhet. När i själva verket uttaget på föräldrapenning kan vara en av flera indikatorer på en jämställdhet som redan finns. Korrelation och kausalitet. Hönan och ägget. 

Delar jämställda par, som är jämställda av massa faktorer, mer jämställt på hem och barn när de får barn? Eller leder ett jämt uttag av föräldrapenningen att par automatiskt blir mer jämställda? Detta är alltså hönan kontra ägget-diskussionen.

Kvoteringsivrarna och därmed också den politiskt styrda Försäkringskassan, som fått i uppgift av dem att verka för mer kvotering, tycker detta är solklart: folk blir mer jämställda om de bara delar på föräldrapenningen. Ju mer jämt de delar desto mer jämställda kommer de bli. Enkelt, eller hur? 

Om det inte vore det mycket irriterande faktum att det finns en annan sida av den saken. 

Varför har föräldrapenningen blivit en symbol och en påstådd kanal för att uppnå jämställdhet i hela samhället?

Och därigenom legitimerat tvång, vilket kvotering är, som ett acceptabelt verktyg för att uppnå detta?

Svaret är bland annat – för att politikerna bestämt att den ska bli det. 

Och varför Försäkringskassan inte bedriver objektivt arbete kan läsas i deras nya regleringsbrev, som de fick av den socialistiska regeringen. Tidigare skulle de erbjuda information så att goda förutsättningar fanns för att dela jämställt. Nu har Försäkringskassan ett uttalat opinionsbildningsuppdrag för kvotering. 

Tänk på det när ni i fortsättningen läser material från dem. Att de inte längre ska anses objektiva utan att de uttryckligen bedriver opinion. 

 

Myt 3: 

Ett jämnt uttag av föräldrapenningen leder till ökad jämställdhet i samhället. 

Försäkringskassan har en massa bra statisik, och gör även en hel del bra rapporter. Sedan blir tyvärr en del av slutsatserna märkliga. Som jag kunnat visa med slutsatsen om “pappamånaderna”. 

I deras rapport “De jämställda föräldrarna. Vad ökar sannolikheten för ett jämställt föräldrapenningsuttag?” har de på ett jättebra sätt sammanställt allt det som påverkar jämställdhet i verkliga livet. Utanför tabeller om föräldrapenning. Och där utkristaliserar sig en tydlig bild om vilka som alltså är mest jämställda vad gäller barn och hem. 

Mest jämställda är: 
 

  • Kvinnor som har hög utbildning och hög inkomst. Ju högre utbildning och ju högre inkomst desto mer jämst uttag av föräldrapenningen.
  • Ju jämnare fördelning av hushållsarbete, desto jämnare fördelning av föräldrapenningen. Och även här är de välutbildade kvinnorna med hög inkomst mest jämställda.  
  • I de par där även pappan är högutbildad och har höginkomst delas det mer jämt, även om papporna med högst inkomster har något mindre uttag än de med lägre inkomster. 
  • Sammanboende är mer jämställda än separerade och skilda föräldrar. 
  • Båda föräldrarna är födda i Sverige. 
  • Boende i de kommuner som utgör storstadsregionerna
     

Man brukar prata om att ojämnställd föräldrapenning leder till sämre pension för kvinnor. Men faktum är att det som påverkar pensionen allra mest är två saker: utbildningsnivå och därmed yrke, och om du jobbar heltid. Pensionen bygger på inkomst du tjänat in i ditt liv. Om du då har låg inkomst och dessutom inte ens jobbar heltid får du alltså låg pension. Ska du maximera din pension ska du jobba i privat sektor, ha en högskoleutbildningn som leder till hög inkomst och jobba heltid många år.

Det är den krassa verkligheten och alltså är det DET som styr pensionen. Inte uttaget av föräldrapenningen per se. 

 

Omvänt kan man säga att de som är sämt på att dela föräldrapenningen är: 
 

  • Par där båda är födda utanför Europa, där de från i MENA-regionen  (Middleeast Northafrica) och Afrika är sämst. 
  • Ju mindre stad desto sämre, där boende i glesbygd är sämst på att dela. 
  • Ensamstående
  • Pappan är lågutbildad och har låg inkomst. Ju lägre utbildning och ju lägre inkomst desto sämre. 
  • Unga föräldrar delar också betydligt sämre – de under 25 år.  

Försäkringskassan konstaterar själva att av de som inte tog en enda dag i föräldraledighet finns det en stark koppling till just utbildningsnivå och födelseland. Ergo, dessa faktorer är dominerande när det kommer till jämställdhet. 

 

En annan sak som Försäkringskassan själva konstaterar är att det finns en korrelation mellan jämställt uttag av föräldrapenningen och hur mycket kvinnor utför obetald hushållsarbete. Ju mindre uttag männen tar desto mindre jämn fördelning även av hushållsarbete.

Men de konstaterar samtidigt att det finns en korrelation mellan det obetalda arbetet hemma och kvinnornas utbildningsnivå samt deras inkomst, där högutbildade kvinnor med höga inkomster delar även hemarbetet mest med sina män. 

 

Nedan visar diagrammet tydligt att ju högre utbildningsnivå båda föräldrarna har, desto mer jämnt uttag. 

 

Välutbildade kvinnor i karriärsyrken med hög inkomst utför alltså minst andel av hushållsarbete och delar mest lika på ansvaret för barnen. 

Ändå drar alltså Försäkringskassan gång på gång slutsatsen att det är uttaget av föräldrapenningen som ett magiskt trollspö gör att folk blir mer jämställda.

I deras rapport från 2013 “Ojämställd arbetsbörda – föräldraledighetens betydelse för betald och obetald arbete” har de till exempel gjort noggranna analyser, men helt undvikit att mäta hur dessa föräldrar fördelade hushållsarbetet innan de fick barn. Ingenstans kan man se en referenspunkt. Det finns någon liten fotnot bara. Rapporten koncenterar sig på att mäta när folk fått barn. 

Slutsatsen är: “Ju större andel av föräldraledigheten en förälder tar ut, destor större andel av hushållsarbetet tar de”.

Givetvis finns det samband mellan hur jämtälld man är i övriga livet och hur man förhåller sig till barnen och föräldraskap. Detta är knappast raketforskning.

Då är det alltå mycket mer intressant att få detta fastlagt, att attityden till fördelningen av allt i livet formas INNAN man får barn.

Framför allt skulle jag vilja se hur just de par som delar allra mest på både hushållsarbete och barn hade det med fördelningen av hushållsarbete före de fick barn. Var de bäst i klassen även då? Och omvänt, de som är sämst på att dela på föräldraledigheten. Hur levde de innan de fick barn?

Men det mäter inte Försäkringskassan, åtminstone inte i de rapporter jag hittat. Förmodligen för att det svar de redan har i uppdrag från politikerna att få fram, inte blir det önskvärda. Jag vill poängtera att det stora felet här är alltså att myndigheten är politiskt styrd, egentligen inte Försäkringskassan per se. Det blir så här när de får tydligt uppdrag vad de ska komma fram till redan innan de mäter, så är det med alla undersökningar. 

Men det blir inte fakta för det. 

 

Det här kommer inte som någon överraskning alltså.

Ju mer utbildad kvinnan är desto bättre jobb har hon, och dessa typer av kvinnor tenderar dessutom att vilja vara ihop med en man som är likadan. Dessa par är med stor sannolikhet jämställda redan innan de får barn och kvinnan gör mindre hushållsarbete, där RUT-avdraget dessutom gjort att fler och fler kvinnor lägger mindre och mindre tid på obetald hushållsarbete. Dessa kvinnor jobbar också betydligt mindre deltid. 

Istället för att dra slutsatsen att det är det jämställda uttaget av föräldrapenningen som trollat fram jämställdheten skulle en naturlig slutsats vara att det enskilt viktigaste för att kvinnor ska bli jämställda är utbildningsnivå och yrke.

Att par som redan är jämställda i form av inkomst och karriär delar mer på hushållsarbetet. 

Och det är denna inställning som gör ATT de delar mer jämt även på föräldradagarna. Att själva delningen inte är en orsak till jämställdheten utan en konsekvens. Varför dras inte dessa slutsatser istället?

Jo, för om det vore så försvinner ju kvotering som styrmedel för den ideologiska idén att politiken ska bestämma över familjerna. 

För då tvingas man erkänna att det som styr jämställdheten i samhället är  faktorer som kvinnans utbildningsnivå och yrke, födelseland, bostadsort och annat som en kvotering av föräldrapenningen inte styr över alls. Du kan inte få folk att utbilda sig mer genom att tvinga dem vara hemma med barnen. DETTA är inte korrellerat alls. Då handlar det om helt andra politiska reformer. 

Sedan kan man absolut diskutera om det faktum att folk har vissa värderingar är det som gör att de inte utbildar sig och flyttar eller om det är för att de inte utbildar sig som de har värderingarna, och följaktligen ett visst beteende. Men det har  som sagt ingenting alls med huruvida kvotering fungerar som ett medel för att uppnå mer jämställdhet i samhället.

Detta inlägg kommer bli för långt om jag går igenom all data jag har så jag får stanna här och återkomma i ett nytt inlägg med nya myter om jämställdhet. 

Slutsatserna av det jag hittat hittills är följande: 

Politisk styrning av statistik och slutsatser blir ideologi och inte fakta. Det är de myterna vi nu hör i debatten upprepas gång på gång. 

Som att det går för långsamt, när detta är en åsikt och inte fakta. Och att man verkligen kan diskutera om 150 % ökning på 15 år är långsamt. 

Eller om kvoteringen har haft effekt. Fakta stödjer inte det påståendet. I själva verket ökade uttaget inte alls efter den första månaden utan den minskade jämfört med året innan. Och den andra månadens hade också tveksam effekt, för ökningen var större de tre åren innan reformen infördes än de tre åren efter. 

Den enskilt viktigaste faktorn för jämställdhet verkar vara kvinnors utbildningsnivå och inkomst. Ju mer utbildad desto mer jämställdhet totalt. 

Dessutom finns en kulturell faktor, där föräldrar födda i MENA och Afrika är såväl minst utbildade som mest ojämställda. Infödda svenska föräldrar är mer jämställda generellt, inte heller det känns som någon överraskande slutsats givet att Sverige placerar sig på plats 4 i OECDs World gender gap survey, och länder i MENA-regionen och Afrika kommer bland de sista. 

En annan sak som är märklig är de ömsesidigt uteslutande politiska målen som krockar med målet om en fördelning 40/60 av föräldrapenningen. Och det är för det första det i vården uppsatta målet att så många som möjligt av mammorna i Sverige ska amma sina barn minst 6 månader. Vilket då låser fast mammorna i hemmet de första 6 månaderna. Om man nu med politiska medel vill få ut mammorna i arbetslivet så fort som möjligt efter förlossningen borde väl det politiska målet vara att så många kvinnor som möjligt låter bli att amma? För flaskmatning är inte könsberoende, vilket amning faktiskt är. 

Det andra är att kvoteringsivrarna samtidigt avskyr RUT-reformen, alla utom Folkpartiet. Vi har redan via statistik fastlagt att det finns en korrelation mellan obetald hushållsarbete och jämställdhet. Ju mindre tid kvinnorna lägger på detta desto mer jämställda är de. RUT tar alltså bort en stor del av det obetalda hushållsarbetet, som blir till en annan persons betalda arbete istället. Ändå är S, V och MP alltså emot RUT, trots att det frigör kvinnorna och skapar mer jämställdhet i samhället. 

Men detta område är som sagt stort så jag kan inte grotta ner  mig i fler fakta i just det här inlägget utan får återkomma med andra saker om jämställdhet. 

Försäkringskassan och kvoteringsälskarna har fastlagt att föräldrapenningen är ett medel för jämställdhet. 

Jag hävdar att detta är betydligt mindre sant.

Framför allt är det andra faktorer som styr graden av jämställdhet bland familjer, vilket bland annat Försäkringskassans egna rapporter paradoxalt också visar. 

Och jag vill med detta inlägg sudda bort det vedertagna faktum att föräldrapenningen är som ett magiskt trollspö inom jämställdhet. I själva verket är den en av många faktorer, och inte ens den mest dominerande. Viktigaste faktorn för jämställdhet verkar föräldrarnas utbildningsnivå vara.  Dessa föräldar är även mer jämställda på andra områden, även innan barnen kommer. Ju högre utbildning, ju högre inkomst och mer karriärsyrke kvinnan har, desto mer jämställd. 

Men vi kommer inte få fler kvinnor att utbilda sig och skaffa sig karriärsyrken genom att tvinga lågutbildade fäder att vara hemma en, två, tre eller femton månader. 

Föräldrapenningensdebatten är en härva av medvetna faktamissar och ideologiskt driven opinionsbildning på uppdrag av socialister, under myndighetsflagg. 

Däremot är inte föräldrapenningen det universalmedel för jämställdhet som politikerna så gärna vill tro. Utan det är snarare än ett medel ett mått på jämställdhet, en av många mått som finns.   

Visst påverkar alla livsval andra livsval och värderingar och föräldraledighet är inget undantag. Det är givetvis så att pappor som är föräldralediga får en annan bild av barn och hem än de som inte är föräldralediga. I den aspekten är föräldrapenningen även någon typ av medel. Men exakt hur mycket detta påverkar dem och deras familjer, och därmed samhällets jämställdhet i stort, och hur mycket andra faktorer som utbildning och värderingar man redan innan barnen föds påverkar, är faktiskt oklart. 

Vi måste alltså sluta med två saker: 

1) sluta betrakta Försäkringskassans statistik och slutsatser som fakta utan se det som det är: opinionsbildning för kvotering

2) sluta tro att föräldrapenningen är det stora medlet för att uppnå jämställdhet. 

 

20 kommentarer
  1. Bra analys. Dock det mest fundamentala är varför politiker ska bestämma hur mycket s.k. jämställdhet som Sveriges familjer ska ha. Det är vidrigt att de ska lägga sig i hur familjer väljer att leva. De respekterar inte enskilda individers beslut utan ska förändra samhället med sin ideologiska religion som inte bygger på vetenskap utan bara blind övertygelse. Det är inget problem om män tar ut 25% av föräldrapenningen – det är ju så folket har valt utifrån givna förutsättningar, t.ex. att kvinnor föredrar spendera mer tid med barn.

  2. Kära Uvell, grattis till din stora upptäkt. Du har vunnit en traktor (i den sista kommuniststaten Sverige)!

    Det är väl inte konstigt att i det korrupta Sverige så bestämmer ledarna för regering och deras marionetter vilka de politiskt korrekta resultatet ska vara. Därefter tillsätts utredningar som i tillrättalagda rapporter får visa att det önskade förhållandet föreligger. Likadant är det med de stora tidnignarnas artiklar. Den politiska ledningen bestämmer vad de vill visa (xx har åsikt yy), sedan intervjuar de personer tills detta inträffar eller så förvrängs andras uttalanden så att önskat resultat uppnås. Inget konstigt alls.

    Likaså har du fint visat hur sambanden troligen ser ut och att “störande faktorer” som utbildningsnivå bättre förklarar sambandet mellan kön och uttag av föräldraledighet än införandet av “pappamånader”.

  3. Bra artikel. Jag tror fördelningen av föräldraledighet kan vara en bra markör för jämställdhet precis som sänkan (hur mycket röda blodkroppar klumpar ihop sig) kan vara en bra markör för en bakterie infektion i kroppen. Nu går man däremot in och har mål för markören (föräldraledigheten) och inte för jämställdheten och då har man samtidigt förstört den eventuella koppling som fanns mellan jämställdhet och föräldraledighet. Det är ungefär som om läkemedelsbolagen skulle ta fram en medicin som gjorde att blodkropparna inte längre klumpade ihop sig, sänkan sjunker och så tror man att bakterie infektionen också är bra.

    För att använda reductio ad absurdum så är det ju bara att lagstifta om 50/50 uttag på föräldrapenningen så är också alla jämställdhetsproblem i samhället direkt lösta!

  4. Mycket intressant. Gillar att du tog med ensamstående i din text. De verkar bara vilja mäta pappors uttag, men dagar som morfar/mormor/vänner har tagit ut med tillåtelse av vårdnadshavares tillstånd misstänker jag inte ingår. I mitt fall var det morfar (min pappa) som tog de 10 pappa dagarna och även fp-dagar under första året för att hjälpa mig. När jag sedan träffade min man tog han VAB för mitt barn. Men pappan har inte intresserat sig alls. Fungerar så länge man har enskild vårdnad. Vid gemensam vårdnad är man bunden till vad pappan vill och han har en hållhake för att kunna styra mamma och barns liv.
    Idag lever jag i en bra relation. Dock så har pappan inte tagit ut mycket föräldradagar men är hemma varje dag med våra barn. Detta kan han eftersom han arbetar kväll, då de sover. Så då har vi valt att kunna finnas båda två för barnen när de är vakna. Inga kolikbarn så de sover verkligen när han jobbar. Men sådant syns inte i statistiken eftersom det är obetalt och på fritiden.

  5. Tack! Önskar från djupet av mitt hjärta att denna kvoteringshysteri ska försvinna men tyvärr ser verkligheten inte ut så. Men då behövs ditt grävande mer än någonsin. Så än en gång tack!

  6. Det har smugit sig in ett fel i texten. Det står om ett parti som heter Folkpartiet, men å andra sidan så är väl benämningen Liberalerna ännu felaktigare.

  7. Det är konstigt att en statlig myndighet har i uppdrag att verka för att föräldrar tar ut föräldrapenning på ett visst sätt. Man får väl utgå från att föräldrar vill sina barn väl och tar ut föräldrapenning efter vad som bäst gynnar familjen. I vår familj är det pappan som har tagit ut flest föräldradagar och därefter varit hemmapappa under ett par års tid. Inget konstigt med det.

  8. Hej! Någon borde faktiskt be JO titta närmare på om FK:s opinionsbildningsuppdrag är förenligt med regeringsformen 2:9: “… förvaltningsmyndigheter… ska i sin verksamhet … iaktta saklighet och opartiskhet”. Givet det du redovisar borde det vara svårt.

  9. Ytterligare en aspekt: Vad gör män när de är föräldralediga? T.ex. är Västerbotten det län som har mest jämställt uttag. Som tidigare umebo med släkt i inlandet gissar jag att det har betydligt mer med älgjakt att göra än med en stor och jättejämställt studentgrupp…

  10. Fantastisk artikel. Den bevisar hur politiskt tes-driven alla statistiska undersökningar är. Det gäller alla områden. Tex när Reinfeldt påpekade under åtta år att sveriges ekonomi ständigt var på uppgående, när sanningen egentligen var att den svenska tiger-ekonomin hade stagnerat. Räknar man med alla inflationsområden, ökade samhällskostnader och misslyckade affärer så är väl siffrorna på minuskontot mer sant. Det finns tes-driven statistik inom varje område. Alla föröker plocka någon säregen och ekonomisk gynnad politisk poäng.

    En rolig anekdot från aftonbladets misandriavdelning för omkring tio år sedan el. dyl: Det började med en onlineundersökning om våld i hemmet. De ställde frågan:
    Har du någonsin slagit din partner?
    Man…[JA] [NEJ]
    Kvinna…[JA] [NEJ]
    Efter ett par timmar så märktes det att det dubbelt så många kvinnor som slagit sin manliga partner än dito. En stund senare ändrades frågan om. Till endast.
    Har du slagit din partner.
    Och därefter kommer debatten om hur mycket våld det är bakom de stängda dörrarna och hur våldsamma männen är.

    Hursomhelst, till ämnet. Barnfostran är väl egentligen kärnfrågan hos feminismen och har varit det sedan den moderna urbaniseringen. Jag tycker inte någon mark har vunnits på det området. Eller så är elitfeministerna mest intresserade av självförvekligandet och den kvinnliga chauvinismen. Frågan är densamma som tidigare Hur ska den moderna kvinnan hinna med allting samtidigt på ett par få år?
    Utbilda sig under lång tid, arbeta vid sidan av, resa, m.m för att sedan hitta ett bra heltidsjobb, hitta rätt partner, samtidigt ständigt ha trycket att se bra ut och kakan på det; balansera att vara en bullbakande heltidsmorsa med en yrkeskarriär på heltid och hålla äkteskapet vid liv. Jag tror snarare att det här är det perfekta sättet att skapa riktigt olyckliga människor. Tror snarare att vi bör minska på kraven. Jobba 3 dagar i veckan, (3x10h) och vara ledig 4 dagar då man kan göra vad man vill. Har man inga kids kan man ju alltid spela i ett punkband eller liknande. Det är valfrihet, valfrihet vi borde sträva efter, vilket jag tror alla mår bättre av.

    Ur en synvikel från ett manligt perspektiv måste jag ställa feministerna frågan: Varför ska en vanlig “man” skaffa sig en kvinnlig partner som mest är intresserad av det egna självförverkligandet och varken vill föda eller ta hand om de egna barnen. Lämnar man över hela ansvaret på fader staten? Har statsfeminismen gjort den moderna kvinnan obsolet?

  11. Skulle vara intressant att se statistik på hur lebsika par delar föräldrapenningen. Om det nu finns underlag på det.

  12. Jag tittade på lite olika myter och samband i inlägget “Björklund och pappamånaderna” [1]. Mina slutsatser tycks ligga hyfsat i linje med dina, även om jag i förbifarten går med på att männens uttag skulle kunna öka om man kvoterar fler pappamånader. Dock:

    «Det finns för all del anledning att tro att uttaget av pappamånader skulle öka om man gjorde det obligatoriskt, men dagens proportioner bestäms huvudsakligen av kvinnorna själva. Kvinnor väljer, i högre grad än tidigare, män som partners som kommit längre i karriären än de själva. De planerar i högre grad än män sin karriär för att kunna balansera arbete och familj, och könsskillnaderna i lön beror främst på att kvinnor går ned i arbetstid efter att de fått barn. Det slår igenom även i nationell statistik över arbetade timmar – kvinnor jobbar inte mindre än män innan de fått sitt första barn, men efteråt gör de det. Inget tyder på att kvinnor utsätts för yttre hinder eller motarbetas lönemässigt.»

    [1] //genusdebatten.se/bjorklund-och-pappamanaderna/

  13. Tack för din klarsynta kartläggning av vansinnet 🙂 Vill lägga till en punkt:

    3) Sluta tro att 50/50 är en magisk fördelning som automatiskt skapar ett socialistiskt lyckorike.

    Om någon vill spendera sin tid med sin avkomma på bekostnad av sin förvärvsinkomst, låt så vara! Socialister brukar ju annars prata om att “pengar inte är allt” (= huvudförklaringen till att kvinnolönerna i kommunerna är så låga) men i den här frågan då är banne mig pengar det enda som kan göra en människa lycklig. Att prioritera sin avkomma framför lönearbetet är detsamma som att ha blivit lurad av osynliga, övernaturliga, strukturella strukturer. 80 procent vill dock inte leva efter era knasiga religiösa föreställningar! Bah!

  14. Föräldrapenningen är ju dessutom starkt företagarfientlig, om man nu skulle kunna vara borta ett halvt eller ett år så gör bristen på lön att man inte når upp till kraven på löneunderlag för att kunna ta utdelning från bolaget. Dessutom så ligger ju taket för ersättningen så lågt att det är klart att den som har högst lön tar ut minst tid.

    Och så länge kvinnor envisas med att ta jobb inom offentlig sektor så kommer männen ha högre lön i genomsnitt…

  15. Tack för en bra artikel!

    Dock tycker jag det är missvisande att bara titta på uttaget. Väldigt många, främs mammor, tar ut inte ut 7 föräldradagar i veckan utan mindre för att kunna vara hemma längre. Sedan tar papporna ut fullt men under kortare tid. Detta gjorde vi och tog därmed ut lika många dagar och fick full jämnställdighetsbonus fast barnens mamma var hemma dubbelt så länge som jag. Alltså för att få effekt av kvotering måste man gå in och detaljstyra även uttaget, inte bara fördelning av dagar.

    Sedan kommer en extra pappamånad slå snett, de som har skapliga marginaler och flexibel ekonomi kan helt enkelt spara den och växla mot semester senare. De som däremot har det knapert kommer få sätta sina barn tidigare i förskola. Vi kommer alltså få se att uttaget per barn kommer att minska för barn med ekonomiskt svage föräldrar.

    Vissa partier (MP) förespråkar en tredelad försäkring för att flörta med regnbågsfamiljer på söder, i praktiken skulle det leda till gratis Au Pair i Täby och Dandery.

  16. Jag hävdar med en åsnas envishet att alla fäder borde åläggas en tonårsmånad med sina barn. Möjligtvis kan kriminella undantas, eller kanske inte. En förebild för vad som INTE är bra.

  17. De klåfingriga politikerna borde kanske redan nu börja fila på sina argument för fortsatt kvotering av föräldraförsäkringen som jämställdhetsfrämjande åtgärd?

    Allt tyder på att en överväldigande del av de framtida barnen i Sverige kommer att ha fäder med religiösa och kulturella “skäl”, att aktivt motsätta sig alla former av jämlikhet mellan könen.

    Den svenska välfärden kommer hur som helst att krackelera till följd av befolkningsexplosionen och det kan bli nödvändigt att helt slopa föräldraförsäkringen, för att försöka hejda nativitetsboomens hos föräldrar som inte har förutsättningar att försörja sig själva – och än mindre ett tiotal barn.

  18. Alla försäkringar och bidrag kommer med regler och villkor för att man ska ha rätt till dem. Varför anser en del att just föräldraförsäkringen ska vara undantaget detta? Seriös fundering. Jag undrar varför man ser så annorlunda på den försäkringen och varför den triggar igång så mycket. Det är ändå en väldigt lång betald “ledighet” sett till andra länder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *