Årskrönika 2015


Det är på den här tiden av året man brukar sammanfatta vad som hänt. 

För mig har det varit mitt mest framgångsrika år någonsin. 

2015 var året då jag slog igenom och mitt företag slog alla rekord. Till mångas förtret. 

Och jag har massa roliga saker planerade för 2016, inte minst digitalt. För just sociala medier har kommit att bli min specialistkompetens. 

Vad har då hänt? 

Vi kan ju börja från början.

Jag startade min opinionsbildningskarriär den 1 februari 2014. Då hade jag ett Twitterkonto på 758 följare. 

Jag hade rätt nyligen sagt upp min kolumn på Aftonbladet Debatt, som jag haft 18 månader. För den blev jag faktiskt upptäckt på Facebook, roligt nog. Sant. Jag blev kontaktad av Irene Beertema Strömmer, då redaktör på Aftonbladet Debatt efter att hon läst mina statusuppdateringar. 

Här är min gamla byline därifrån.

Jag skrev mellan december 2012 och sommaren 2013. Jag sa själv upp kolumnen för att jag började ett nytt jobb i augusti. Företaget tillät inga sådana egna kanaler. 

Så den 1 februari 2014 satt jag alltså med en nystartad Public Affairs-firma och ett twitterkonto.

Där är nollpunkten. Ingen krönika,  ingen blogg, inget annat än ett Twitterkonto. 

När jag nu ser tillbaka på vad som hänt senaste året blir jag rätt förundrad. 

Idag har jag över 14 100 följare på Twitter.

Utan att företräda ett parti, en organisation, ett företag. Eller ha gjort det. Utan att vara kändis. 

Idag får jag sällan färre än 50 RT (retweets) på mina tweets. Jag får ofta över 100 RT. 

Flest RT hittills fick jag i juli.  651 RT. Det ironiska i detta är att Timbuktu har över 220 000 följare men fick bara 25 RT på sitt svar till mig. 

För övrigt genererade det blogginlägget om Timbuktu 4 artiklar och ett Studio Ett. 

Nyss dök den här upp i högermarginalen på mitt Twitterkonto.

139 000 impresssions på 24 timmar bara.

Var det något särskilt som hände? Nej. Detta är ett vanligt dygn bara. 

Min största kanal är dock min blogg. Den startade jag den 11 september 2014, i valveckan. Jag behövde någonstans att lägga upp saker som inte passade för artiklar och ha en kanal jag kontrollerade själv. 

Det tog bara några månader innan trafiken på bloggen kom upp i 50 000 unika besökare, vilket den gjorde i december då jag skrev om Mehmet Kaplan. 

I år har jag hittills haft en helt otrolig utveckling. 

Nästan 2,2 miljoner sidvisningar och 878 000 unika besök sedan 1 januari. 

Jag driver den helt själv. Och uppdaterar den i snitt 3-4 gånger per vecka. Fler än 16 inlägg per månad är sällsynt. 

Ändå är mitt genomsnitt på unika besök på bloggen i dagsläget 100-120 000. Varje månad.

Utan en enda annons. 

Jag har fler besökare varje månad än tidningen Entreprenör och tidningen Arbetet tillsammans har. De har varsin redaktion med journalister och en betydligt större budget än jag. 

Jag tog dessa exempel eftersom Arbetet är fd LO-tidningen är och deras officiella tidning, och den tidning som är motsvarande Arbetet. Eftersom jag skriver mycket om just LO. 

Mellan mars och juli var mitt snitt 80 0000- 100 0000 unika besökare per månad. Efter bara ett halvår som bloggare 

Sedan juli, då jag under en enda dag fick 54 000 unika besök på bloggen, höjdes mitt genomsnitt till mitt nuvarande på 100 000 – 120 000.
 

Flest besökare hittills hade jag i mars 2015, då 161 492 unika besök registrerades. 

Jag driver idag en av landets största politiska bloggar. 

I oktober kom jag nästan upp i det antalet, med 154 960 unika besökare. 

För att sätta dessa siffror i perspektiv har jag gått till KIA-index som är en officiell mättjänst för just webbsidors trafik.

I snitt har jag alltså 25 000 – 30 000 unika besök per vecka. 

Det betyder att jag har lika många eller fler besökare än dessa sajter.

Notera Dagens Arbete längst ner. 

En vanlig månad har min blogg fler besökare än de. 

Alla dessa sajter drivs av en redaktion och uppdateras hela tiden. Jag är ensam. 

Detta är mitt genomsnitt. 

Om vi då tar vecka 31, som är veckan då jag publicerade mitt inlägg om Timbuktu. Min bästa vecka 2015 sett till trafik. 

Totalt vecka 31 hade jag 91 322 unika besökare och 129 000 sidvisningar. 

Min bästa vecka 2015 slog jag dessa sajter (Monster är med som referens uppåt): 

Utan redaktion och utan ens en ordentlig sajt. Min sajt ligger via Hemsida24, som kostar
1 500 kronor per år. Mina utvecklingskostnader hittills uppgår till noll kronor. 

Det där Twitterkontot i februari 2014 ledde mig  till bland annat detta – en intervju i Simon Svenssons podcast ”Veckans viktigaste intervju” i oktober 2014.

Anledningen till att jag tar upp detta är att detta ledde till att jag själv började podda. 

I december 2015 spelade jag in det första avsnittet av podcasten Borgarbrackor, som jag de första 10 avsnitten gjorde med Jenny Sonesson. 

Jag fick ett startbidrag på 60 000 av Stiftelsen Fritt Näringsliv. De första avsnitten klippte andra, sedan lärde jag mig klippa själv. I augusti skaffade jag egna mikrofoner och spelar numera in på kontoret. 
 

Nu kör jag själv och bjuder in olika smarta och roliga borgerliga personer att podda två avsnitt med mig. Jag har ännu inte verkligen marknadsfört podden, vilket är mitt dåliga samvete.

Men jag har trots detta än nästan 60 000 nerladdningar för året. 

I november 2014 fick jag uppdraget som Slöseriombudsman på uppdrag av Skattebetalarna, ett uppdrag som jag haft hela 2015.

Det sa jag själv upp i slutet av oktober för att jag tycker att man inte ska sitta längre. Jag tycker också att någon annan kan få möjligheten samt på grund av tidsbrist faktiskt. 

Under min SlösO-tid ökade jag antalet följare i Facebookgruppen med över 15 000 personer.

Netto, det vill säga trots att vissa vänsterpersoner blev sura över att jag tog över. 

Jag har själv grävt upp slöserier, bland annat kranbilsbaletten i Nacka och det institutionaliserade slöseriet i fd Ungdomsstyrelsen. Mitt arbetssätt kommer Skattebetalarna i fortsättningen använda sig av när det gäller 2016 års Slöseriombudsman. 

I maj blev jag av den politiska redaktören PM Nilsson tillfrågad om jag ville skriva ledare för Dagens Industri under hela juni och Almedalsveckan, vilket jag gjorde. 

Mina krönikor delades flitigt och kom flera gånger upp på Di.se:s Tio-i-topp lista. 

Jag är inte journalistutbildad och har inte ens gått en skrivarkurs. Eller någon ledarskribentskola. Jag har faktiskt aldrig ens satt min fot på en redaktion före ledarvikariatet på Di. 

Min första artikel skrev jag som kolumnist i Aftonbladet. Min första ledartext i Dagens Industri. 

I september jag omslag på tidningen Arena, med ett tre uppslag långt porträtt i tidningen. 

I oktober tog jag tag i Facebook och skaffade mig äntligen en officiell sida.

På två månader bara har den genererat 1 658 medlemmar/gillningar.  

I höstas testade jag att göra film för första gången. Spontant. Jag spelade in den på mitt hemmakontor med bokstavligen talat bara A4-papper, sax, häftapparat, en svart tuschpenna, en skrivare och en Iphone. 

Filmen var till LO och genererade över 22 000 visningar. Som allt jag gör utan en enda krona i annonsbudget. Bara organiskt. Och med noll kronor i inspeldningsbudget. 

Under 2015 har jag varit fast kolumnist på Dagens Samhälle varannan vecka.

Jag har ofta legat på Mest Lästa-listan och min krönika om avsaknaden av rika i Sverige nådde upp till 9 300 delningar/gillningar på Facebook, vilket jag utan att ha tillgång till deras interna statistik är tämligen säker på var den mest delade krönikan av alla krönikörer under 2015. 

En sådan hög siffra är över huvudtaget mycket bra för vilken tidning som helst. Nyligen jublade Fredrik Virtanen över 15 000, och hans skriver för landets största tidning. Inte den bästa, men den största. 

Jag har även skrivit kolumner åt Borås Tidnings ledarsida som fast kolumnist till augusti samt varit gästkrönikör i Smålandsposten under hösten. 

Jag har också skrivit krönikor åt sajten Driva Eget. 

Hur är det då med mitt företag?

Som ni vet har jag ofta ett ekonomiskt perspektiv när jag skriver och jag har läst åskilliga årsredovisningar under året. 

Därför var det rätt kul att Dagens Opinion tyckte mitt bokslut var så intressant att de skrev en artikel om det i augusti. 

Mina första 11 månader som egentföretagare inom opinionsbildning omsatte jag alltså
927 000 kronor. På en person, i en nystartad verksamhet.

Jag började med ett Twitterkonto på 758 följare. Det var grunden till allt det jag uppnått hittills. 

Mitt bokslut kommer inte förrän i sommar.

Men jag kan redan nu avslöja att min omsättning kommer att komma upp till cirka
1,6 miljoner i år.  Fortfarande på en enda person. 

En ökning med över 70 %. 

När Politism alltså kostar 850 000 kronor per månad i ren fölust ökar deras värsta konkurrent sin omsättning med 70 % och kommer göra en bra vinst i år. Jag kommer också kunna ta min första utdelning. 

De har en hel redaktion och marknadsförs på landets största tidning.

Jag ligger på egen domän utan en enda annons någonstans eller utan att ligga på någon tidning. 

All trafik jag får har jag fått organiskt,  inga är köpta via traditionell marknadsföring och PR. 

Mina enda marknadsföringskanaler har varit mitt privata Facebook-konto, gruppen Alliansens Vänner på Facebook och mitt Twitterkonto. 
 

Vad ska jag då göra 2016?

Jag har massor inplanerat. 

En av de största sakerna är att jag ska skriva en bok. Jag har redan ett förlag. 

Mer information om det projektet kommer efter helgerna.

Jag kommer fortsätta att utveckla min konsultverksamhet och skaffa ännu fler kunder. 

Jag ska fortsätta samarbeta med geniala satirtecknarna bakom I fablernas land, som bland annat gjort den här bilden. 

Och framför allt kommer jag 2016 att uppgradera mina digitala kanaler, snygga till dem och satsa på att få ännu fler följare. 

Just detta har varit nedprioriterat men nu har jag nya samarbetspartners och har en digital plan för att öka min spridning ännu mer. Bloggen kommer få nytt utseende, jag kommer fortsätta med podcasten Borgarbrackor och fortsätta vara nyfiken på nya kanaler. 

Jag ska bli ännu bättre på sociala medier helt enkelt. Och fortsätta att påverka samhället, media och politiker. Driva opinion. 

Jag kommer garanterat att dyka upp i fler tidningar, vilka är dock inte klart ännu. 

2015 har varit ett helt magiskt år. 

Så min enda slutsats av det är: 

Allt kan hända 2016! 🙂

Stort tack alla ni som varit med på min resa hittills, stöttat mig, delat mina inlägg och artiklar, skrivit fina kommentarer på bloggen och skickat fantastiska mail. 

Nu fortsätter vi resan. 

Som en stridsbåt 90 på Dumhetens hav åker jag vidare mot nya avslöjanden av hyckleri, slöseri och andra dumheter. 

Copy link