Det handlar om välfärden

Sällan har svensk inrikespolitik förändrat i en sådan snabb takt. Det som var sanning igår blir inaktuellt idag. Det som var nazism och fascism förra veckan är idag regeringens politik. 

Men hela det här etikettkletandet som dominerat debatten om migration under så många år nu har alltid varit irriterande och jag är glad att den är över, åtminstone mildrats oerhört. För den har motverkat en saklig debatt. 

Jag förstår att många som fått ta enormt mycket skit nu vill skriva att de haft rätt hela tiden. 

Men när vi är färdiga med det är det dags att prata om det denna migrationskris egentligen bottnar i, och skälet till varför en enig regering nu fattat de mest restriktiva migrationsbesluten sedan Luciabeslutet 1989. 

Det handlar om välfärden. 

Vi är det land i världen som betalar högst skatt, under den borgerliga regeringen hamnade vi på plats 4 men tack vare sossar och socialister av mörkröd och grön färg är vi nu i topp igen. Den höga skatten motiveras av ett stort och generellt socialt skyddsnät. 

Skatterna den hårt arbetande svensken tvingas betala går bland annat till världens mest generösa föräldrarförsäkring, som bidragit till att vi har en av världens högst andel kvinnlig arbetande befolkning på 83 %. Tillsammans med den allmänna förskolan från 12 månaders ålder, där föräldrar bara behöver betala 10 % av den faktiskt kostnaden för första barnet och ännu lägre för de efterföljande. Verklig kostnad för en dagisplats är 10 000 – 12 000 kronor beroende på vilken kommun du bor i.

Generellt barnbidrag för alla barn på 1 050 kr för första barnet och sedan samma summa plus flerbarntillägg från andra barnet och uppåt. 

Skatterna går även till avgiftsfri sjukvård, sånär som på en liten patientavgift på 300 kr.

Avgiftsfri grundskola och avgiftsfritt gymnasium för alla barn. Avgiftsfritt universitet. Generellt studiestödssystem och statliga studielån för alla inskrivna studenter med låg ränta och generösa avbetalningsplaner. 

Avgiftsfri tandvård för alla barn inklusive tandreglering, tandoperationer etc. 

Socialförsäkringar som sjukpenning och a-kassa. Nej, a-kasseavgiften täcker inte din a-kassa, det är bara en liten egenavgift. Staten betalar det aboslut största delen. Försörjningsstöd (socialbidrag), bostadsbidrag, ensamståendebidrag etc. 

Listan kan göras hur lång som helst. Men jag stannar här. 

En stor, generell välfärd.

Med solidariskt betalningsansvar, det vill säga alla måste betala skatt till systemet oavsett om du utnyttjar det eller inte. Barnlösas skatt går lika mycket till alla förmåner barnfamiljer har som den skatt som föräldrarna betalar. 

Får då alla medborgarna allt det här utan motprestation?

Nej. Det kan vi låtsas. Men vi har redan idag ett kvalificeringssystem för vissa av dem. Andra har du utan motprestation. 

Har du inte haft någon inkomst under 12 månader (a-kassa räknas inte), det vill säga noll-taxerat, får du noll i sjukpenning om du blir sjuk. Du måste betala in till systemet. Vi har något som kallas SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Ett kvalificeringssystem – du måste betala in till systemet för att få ut något. 

Samma gäller a-kassan. Du får ingen a-kassa om du inte är med i en a-kassa och har varit med i minst 12 månader. Samma för alla. 

För att få försörjningsstöd krävs inte denna typ av kvalificering men du får inte ha några tillgångar. Har du en bostadsrätt måste du först sälja den, och det gäller alla tillgångar som kan bli likvida medel med några få undantag (som TV, möbler etc). Och lever du med någon får inte den personen ha en inkomst av tjänst i princip. För socialtjänsten räknar hushållets gemensamma inkomster i sin bedömning om bidrag. Så har din partner för hög inkomst kommer du inte kunna få socialbidrag. 

Bostadsbidrag är också inkomstrelaterat och inte generellt. De med för hög inkomst kvalificerar sig inte för bostadsbidrag. 

Varför tar jag upp det här?

För att alla flyktingar som får PUT (permanent uppehållstillstånd) får automatiskt tillträde till systemen. Med en stor flyktinginvandring som alla inte omedelbart får ett jobb (statistiskt sett tar det 7 år för hälften att få sysselsättning och här räknas även AMS-åtgärder som sysselsättning) kommer samtliga hamna i bidragsförsörjning i någon form. Tills de får ett jobb. 

 

Så fort en nyanländ får ett jobb börjar personen bidra med sina skatteintäkter till välfärden och börjar exempelvis kvalificera sig för SGI, som ligger till grund för föräldrapenning och sjukpenning. Går personen med i a-kassan börjar de kvalificera sig även där. 

Men alla de välfärdsförmåner som inte har kvalificeringssystem får de direkt. 

Så länge vi har en sådan här stor och allmänt finansierad välfärd kommer detta alltid stå i konflikt med storleken på invandring. 

En stor offentlig sektor har alltid varit socialdemokraternas politiska baby, det var för att skydda den de fattade Luciabeslutet och det var därför Göran Persson varnade för social turism från andra EU-medborgare 2004. 

För alla politiker vet att ska folk acceptera världens högsta skatter måste medborgarna uppleva att de får valuta för det. Att uppoffringen att inte ens få behålla hälften av sin lön varje månad ger något annat. 

Börjar medborgarna protestera faller stödet för systemet och ju lägre förtroende folk har desto högre sannoliket att de röstar på något annat, samt ju högre sannolikhet att de börjar ta till olika knep för att slippa betala skatt. Svartarbeten ökar och annat som bidrar till att urholka systemet. 

Regeringen fattade därför beslutet om att begränsa invandringen främst för att skydda välfärden. De säger det inte direkt men indirekt, när de pratar om systemkollaps. Det är välfärdssystemet i kombination med mottagningssystemet (som också är en del av välfärden egentligen) man syftar på. 

För alldeles oavsett vad fri-invandrings-förespråkare säger så ÄR en flykting statistikt en stor kostnad initialt. Det har vårt generösa välfärdssystem sett till. Så fort en person börjar jobba börjar de gå från kostnad till intäkt i systemet men fram tills dess är de endast en kostnad. En hög kostnad. 

Ju fler flyktingar vi tar emot desto högre kostnader för samhället. Initialt. Men ju fler som arbetar desto högre skatteintäkter som bidrar till att finansiera välfärden. Svårare än så är det inte. Jag lägger ingen värdering här utan konstaterar bara hur det är. 

Så skiljelinjen i svensk politik just nu går inte mellan de traditionella blocken. Utan mellan de som tycker att välfärden ska bli mindre generös så att vi kan ta emot fler flyktingar och de som vill behålla nuvarande system och stänga gränserna. Om vi ska hårddra det. 

Ett annat problem här är att när man i 60 år har tagit världens högsta skatter av sitt folk och lärt dem att för detta behöver de inte ta hand om någonting själv, eller finansiera något själv, så är det svårt att plötsligt kräva något annat. Folk är gärna solidariska, i teorin. 

Men detta beskattadse folk, alldeles oavsett om de rösta på S eller M, kommer i längden inte acceptera att få se skolklasserna öka i storlek, barngrupperna på dagis utökas, köerna till vården bli rekordlånga (igen). De kommer inte acceptera att deras barns knattefotboll ställs in i 2 år för att gympasalen fungerar som temporär flyktingförläggning. Eller att gamla mamma inte får en bättre lägenhet trots lång kötid för att kommunen bestämt att ge flyktingar förtur. 

Jag har inte bestämt reglerna. Jag gör en kvalificerad gissning givet det jag vet om politik. 

Alla partier är beroende av de väljare som vart fjärde år ger dem makt, kanske till och med regeringsmakten. De är så kallade ”stakeholders”, det vill säga det finns ingbyggt i systemet att vilja tillfredsställa väljarna. Det är det fina med demokrati, att makten i grunden utgår just från befolkningen. 

Personligen är jag för en mindre generell välfärd och mer privata försäkringar. Skrota monopolen inklusive det Arbetsförmedlingen har och konkurrensutsätt även den marknaden. Ta bort maxtaxan och inför betydligt högre egenavgifter i förskolan. Avgiftsbelägg universiteten. Men givetvis i kombination med rejält sänkt skattetryck. Folk måste få bestämma mer om sina pengar. 

Jag vill också sänka ingångslönerna och införa en generell och kraftig sänkning av momsen på tjänster för att öka utbudet av tjänster och få fler företag. För inom tjänstesektorn finns en hel del enkla jobb, som passar för folk med låg utbildningsnivå. 

Men sannolikheten att en socialdemokratisk regering ska införa detta är obefinflig. På kort sikt i alla fall.  

Inte ens den borgerliga före detta regeringen gjorde några stora ansträngningar här, det var mycket prat om svenska modeller och välfärdens kärna etc. 

De som nu är allra mest besvikna över att MP och S tagit ytterligare steg att stänga gränserna och som har sin hemvist till höger någonstans tycker just detta. Att svaret på utmaningarna är att dra ner välfärdsstaten. Men att det inte varken finns folkligt stöd eller partipolitiskt stöd här ignoreras. 

Och det är skillnad på teori och praktik. Även om dagens politiker in i det sista ignorerat praktiken går det inte längre, för att Migrationsverkets personal tvingas jobba 22-timmarsskift. För att poliser hotar att säga upp sig. För att kommuner inte har socialsekreterare eller tolkar. För att det finns så få bostäder att flyktingar tvingas bo på gatan. Detta verkar även de mest utopiska Miljöpartisterna inse. 

Att det därför sitter ett gäng centerpartister och andra liberaler och låtsas att verkligeheten är en annan är lite märkligt. 

Ja, vi har en väldigt stor välfärdsstat som kostar massa pengar som nu sätter käppar i hjulet för fri invandring. Men vad säger vi till kommunerna som jobbar dygnet runt då? Att de ska bita ihop och trolla?

All heder till regeringen som lyckats visa handlingskraft och lyssnat på kommuner och myndigheter. 

Men vad händer långsiktigt då?

Det finns en tröst här till alla ledsna liberaler. Jag tror samtidigt att möjligheterna till verkliga liberaliseringar inom arbetsmarknad och bostadsmarknad aldrig varit bättre egentligen. LO har i år själva tagit LAS-frågan i munnen, ett stort framsteg även om det inte betyder att något kommer hända egentligen. Moderaterna antog nyligen på sin stämma beslutet att reformera LAS. För att nämna några exempel. 

Som Churchill sa ”Never let a good crisis go to waste”. 

Ur askan av detta kommer kanske något bra komma. 

De som vill avskaffa välfärdsstaten kommer bli besvikna, det är helt osannolikt. Men samma personer vill också reformera arbets- och bostadsmarknad och här finns det realistiska chanser till verklig förändring. 

För ska vi se till att alla de flyktingar som kommit i år och åren innan, inte blir lika tråkiga siffror i statistiken som många flyktingar blivit som kommit på 2000-talet måste reformerna in. De som vill bevara den stora välfärdsstaten – socialdemokrater, miljöpartister, vänstern – men som hittills historiskt vägrat riva hindren kommer i detta läge tvingas välja. 

Äntligen, tycker jag

De som velat bevara och bygga ut välfärdsstaten och samtidigt bevara och bygga upp stora hinder på bostads- och arbetsmarknaden som effektivt skapat den A- och B-lagskonstruktion vi på dessa marknader idag har måste välja. 

Kommer de välja att dra ner välfärdsstaten eller kommer de välja att motvilligt införa liberaliseringsreformer på marknaderna? Jag tror det sista. 

Och av de två tingen vill jag allra helst se liberaliseringar på just dessa marknader först. Det är nämligen det som utgör grunden i samhället. Motorn till allt är jobb. Att folk jobbar och försörjer sig själva. För att göra det måste de ha någonstans att bo. 

När vi löst detta problem kan vi ta tag i resten. 

Men ett steg på vägen här är att titta med på Kanada. De har ett ännu mer utvecklat kvalificeringssystem för välfärden och nu när Sverige tar det största ansvaret per capita i hela västvärlden för flyktingkrisen är det rimligt att vi ökar kvalificeringsgraden ytterligare. Kopplar det hårdare till jobb. Gör vi inte det kommer de hundratuseltals personer som redan är här sätta så hårt tryck på välfärden och kostnaderna är den hårdbeskattade svensken kommer protestera oavsett hur solidariskt personern är i teorin. 

Men systemet med TUT (temporära uppehållstillstånd)  löser gissningsvis detta automatiskt just genom att TUT och PUT inte är samma sak och rimligtvis inte heller kan kopplas till samma förmåner. 

En basnivå man får först som sedan fylls på allt eftersom personen betalar in till systemet.

För övrigt är det ett mycket märkligt resonemang att TUT direkt leder till att folks motivation att integrera sig minskar radikalt. Dessa människor har på egen vilja färdats hundratals mil till fots, buss, tåg etc just för att komma ända till världens ände där Sverige ligger. De har haft enorm drivkraft att komma just hit. Varför skulle den drivkraften avta för att vi ställer krav, snarare blir det tvärtom. Att om chansen att få stanna och få PUT istället är via jobb kommer fler av de som faktiskt verkligen vill bo här göra ännu mer för att skaffa sig möjligheten att detta blir verkligt. Incitamentsstruktur heter det. De som kommit hit för att vi tidigare garanterade PUT och därmed allt vad detta innebär och känner sig lurade på konfekten kommer dra vidare. Gör det verkligen något? 

Så sammanfattningsvis: regeringen stänger gränserna mer och mer för att de vill skydda välfärden. En välfärd väljarna oavsett partifärg vill ha kvar. 

Men ljuset i mörkret är liberalisering av arbetsmarknad och bostadsmarknad. 

Är glaset halvtomt eller halvfullt?

Jag säger halvfullt. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!