Borgerlig normalisering

Ett favorituttryck och förklaring från allt från vänstern till folkpartistiska ledarskribenter är att det pågår någon typ av ”normalisering till SD.”

Detta används som argument varje gång de stöter på någon med annan uppfattning än dem själva i migrationsdebatten. Även borgerliga ungdomsförbundare av olika logotyp svänger sig med detta som en typ av universallösning i debatten.

Något man alltid kan dra ur hatten för att man inte klarar av att diskutera och därmed vill stänga diskussionsdörren, helst så hårt att motståndaren får den i pannan med blåmärket ”SD är ändå lite okej” skymtande i pannan. Eller för att man helt enkelt tror så för att någon sagt det. 

Det pågår ingen normalisering till SD. Den analysen är ytlig och tyder bara på två saker. Antingen har den som påstår det för dålig kunskap om svensk politik eller så vill de bara använda en klubba istället för argument och detta är valet för dagen. 

Det som nu gör att borgerliga partier börjar diskutera migration och integration beror för det första på att man inte haft någon sådan politik att nämna tidigare. Uppgörelsen med Miljöpartiet första mandatperioden gjorde så att all yta för diskussion för tillfället försvann. Det var uppgörelsen, och i förlängningen Miljöpartiets politik, som avgjort politiken. Man kan inte gå i polemik med sig själv, alltså har ingen diskussion funnits inom borgerligheten. 

För det andra beror det på att rörelsen alla borgerliga partier haft mot liberalismen, vilket pågått i decennier, nu avtagit hos Moderaterna, Kristdemokraterna och delvis Folkpartiet. Framför allt de första två har alltid haft konservatism delvis i sin politik. Men till stor del ignorerat detta, framför allt det senaste decenniet, till förmån för liberalism. 

För min podcast Borgarbrackor intervjuade jag statsvetaren Stefan Olsson, som skrivit en bok om konservatism. I Sverige finns 15 % som kallar sig konservativa. Om man låter bli att använda det ordet men pratar värderingar delar 25 % de konservativa värderingar. Det är en fjärdedel av väljarkåren. 

Kärnan i konservatismen är att bevara det som är och att förändringar ska ske långsamt. 
 

Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljungren är socialdemokraterna ett socialkonservativt parti
 

Det finns alltså en avsevärd väljargrupp som är konservativa, såväl till vänster som till höger. 
Partierna i riksdagen representerar folket, vi har en folkvald demokrati byggt på partipolitik och inte personval där varje förtroendeval representerar sitt parti. 

När alla partier rört sig mot mitten och tävlar i grenen liberalism har de konserativa, de 25 % väljare som har konservativa värderingar, blivit mer och mer hemlösa. Ingen har tagit deras frågor och de frågor som varit viktiga i Moderaterna och Kristdemokraterna, bland annat, har övergetts en efter en. Mittenväljaren har varit målet. Till slut blev det trångt i mitten. De konservativa hade lämnats åt sitt öde och ett parti var inte sena med att se dem stå på trottoaren själva.

Här är det viktigt att ha tungan rätt i munnen och se vad som är hönan och vad som är ägget, annars drar man lätt just den felaktiga slutsats detta inlägg bland annat handlar om. 

Så innan vi går vidare ska vi gå igenom lite grann exakt vad en konservativ person tycker. Ungefär. En av de mest kunniga om konservatism är den kontroversielle filosofen och debattören Roland Poirer Martinsson. I en artikel i Captustidningen går han bland annat igenom just den politiska konservatismen. 

Konservatismen ställer sig bakom välfärdsstaten och vill skydda den. Detta har borgerliga konservativa gemensamt med de flesta socialdemokrater. 
 

Vad gäller familjepolitik har Kristdemokraterna aldrig släppt sin konservatism och är de borgerliga som mest stått upp för dessa ideal rakt igenom hela Allianssamarbetet. Men åsikten att själva få bestämma om exempelvis föräldraförsäkringen delar KD med en överväldigande majoritet av svenskarna – 75 % enligt Sifo
 

Många tror att konservativa avskyr homosexuella. Det är fel. De anser att samfunden själva ska få välja men om homosexuella vigs ska de ha samma status som heteroäktenskap. 
 

Feminism som att kvotera in kvinnor ställer inte konservativa upp på. Men att bekämpa alla typer av orättvisor. Därför vill många konservativa inte kalla sig feminister trots att de identifierar de flesta av problemen. 
 

Konservativa försvarar rätten till privat sjukvård och fler aktörer än de offentliga inom välfärden, något de alltså har gemensamt med liberaler. 
 

Konservativa förenas i liberalernas kritik på skatterna – de är nödvändiga för att finansiera välfärden men för höga i Sverige. 
 

Här kommer nyckelorden: konservativa bejakar det mångkulturella samhället. Men vill ha tydliga krav. 
 

Det är ingen anpassning till SD som håller på. Utan att det konservativa i borgerligheten återtas i större och större utsträckning, i syfte att bejaka partiernas kärnvärden. Och kärnväljare. De konservativa hemlösa borgerliga bjuds tillbaka hem. 

Det var nämligen dessa väljare som 2014 valde bort sina borgerliga partier. De hade tröttnat på att ignoreras i decennier. Sverigedemokraterna underskattas alltid av alla andra. De såg dessa hemlösa och ägnade valrörelsen och året innan att prata betydligt mindre invandring och betona olika konservativa värden. Kallade sig till och med socialkonservativ, en benämning socialdemokraterna har enligt Stig-Björn Ljunggren. Moderaterna är ett liberalkonservativt parti, som bekant betonat liberalismen länge och till och med gått åt socialliberalism i enstaka frågor. Som när de pratade om välfärd före värnskatt eller kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. 

Poirier Martinsson själv beskrev sin egen inställning till invandring så här
 

”Islam är en åder av friskt vatten”. 

Tycker katoliken Poirier Martinsson, vilket är förståeligt för att hans åsikter om abort, äktenskap etc har betydligt mer gemensamt med en konservativ muslim än jag som är borgerlig ateist. Hans citat kan fungera som åder av friskt vatten nästa gång islamofobi och konservatism eller borgerlighet slängs ut som någon förolämpning i debatten 

Konservativa är inte emot ett mångkulturellt samhälle alls. Så något riktigt konservativt parti är förstås inte Sverigedemokraterna. Men de såg en chans att locka några av de 25 % väljare som anser sig vara konservativa. Om en person känt sig tillräckligt ignorerad tillräckligt länge gör man något åt saken. Även om SD inte är något bra konservativt alternativ var det valet 2014 det enda konservativa alternativet. Där har ni bland annat ökningen till 13 %. 

Att de borgerliga äntligen efter åratal av dels tystnad om migration och integration som den så här i efterhand dåliga uppgörelsen med MP om politiken orsakat, återigen skaffar sig en egen politik är välkomnande och har ingenting med SDs invandringsfientlighet att göra. Utan det märkliga är att de övergav sin egen politik från första början. 

I andra sakfrågor ser man nu också att borgerligheten rör sig högerut efter sin långa vandring vänsterut, mot liberalismen. Starkare försvar, Nato-medlemsskap, värna valfriheten inom välfärden etc. 

Konflikten just nu inom svensk politik sker framför allt mellan de liberala och socialliberala som inte alls gillar att borgerligheten inte längre bara driver deras frågor och de konservativa. Det är aldrig kul att tappa politisk mark och makt. Men det är just detta det handlar om och har ingenting med någon normalisering till SD att göra. 

Det handlar om borgerliga normalisering. Det konservativa är lika normalt som det liberala inom borgerligheten. 
 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!