Rond 3 – hur man dribblar bort sig helt

Det här har verkligen utvecklat sig till en för både mig och omvärlden otroligt underhållande följetong. 

Och den är tydligen inte alls slut ännu. 

Ni har ju alla kunnat läsa Livsmedelsarbetarförbundets totala genomklappning genom mina tidigare blogginlägg. 

I måndags plockade så Corren upp mitt bråk med Livs. Väldigt kul att ha inspirerat media på nyhetsplats. 
 

De passar även på att ringa till Livs och pratar med vice ordförande Gerald Lindberg. Men han vill inte prata. 

”Vi vill inte kommentera det Rebecca Uvell skriver på sin blogg”
 

Men vänta lite nu? Har inte Livs precis ägnat hela valborg åt att just kommentera? 

Jo. Även Gerald Lindberg himself. För så här skrev han på min blogg. 
 

Då kan man ju tro att Livs nu lagt detta nesliga nederlag bakom sig, för de har inte kommit ur den här mediala cirkusen skadefria utan rejält tilltufsade. 

Men nix. De vill ha mer stryk. För det är det fina med sociala medier. De omsätter 200 miljoner och har en uppsjö anställda. Jag är en person. Ändå kan jag vinna en fight så här, för i media generellt  och i sociala medier i synnerhet är det annat som räknas. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort för små Davids som jag att ta mig an en rad olika Goliat.

Den lilla människan utan stora resurser mot den stora jätten. 

Här satte jag fingret på kärnan i varför Livs är så oerhört arga att de inte kan uppträda professionellt – de reagerar känslomässigt.

De lever nämligen mentalt med vaneföreställningen är DE alltid är David. När sanningen är att det var 100 år sedan sist. När fackföreningsrörelsen verkligen gjorde nytta. 

Wake up and smell the coffee, Livs. 

Ni och resten av LO representerar nu enorma pengar och makt och är aldrig, inte i ett enda sammanhang, den lilla människan. Det visar ni för omvärlden om och om igen dessutom, som nu när ni inte tvekar att ta till tvivelaktiga metoder och driva ett litet invandrarägt bageri utan anställda mot konkursens brant för att ni själva ska tjäna en kvarts miljon. 

Ni ser själva, där står jag med min klubba och svingar mot facket.

Hur gick det då med det där ”inga kommentarer”?

Så där. Som allt annat Livs rört vid med sina episkt kackiga händer senaste tiden blev det inte heller bra. För samma dag Gerald Lindberg inte vill kommentera mig går min vän Hans-Olof ut i tidningen Arbetet och gör just det

Läs nu noga vad han skriver.

Jag har alltså publicerat bilder och kontaktinformation. 

Notera också att han säger att de ”ringt och skrikit”. 
 

Men att LO-tidningen Arbetet skulle visa upp någon typ av medial hederligt är givetvis för mycket att begära så de insinuerar glatt att jag lagt upp stackars Nilsson hemadress, hemnummer och gärna ett foto på hans villa med uppmaningen att ”komma och hälsa på”.

Bilden läsaren ska få är solklar – lilla jag ska alltså utgöra någon typ av reellt bokstavligt hot mot de här gubbarna. 

I verkligheten, där alltså jag och de flesta andra utanför LO bor, har jag publicerat Nilssons……pressbild samt jobbnummer. 

Ni vet, det nummer man måste ha om man ska få kontakt med Nilsson. Han hänger som bekant inte på Twitter för att han enligt utsago ”snart fyller 60”. Alltså kan man ringa. 

Noterade ni i Nilssons kommentar att han har ”satt en jurist” på det men att han tycker att det är omoraliskt? Vad ska juristen göra är då frågan? Skicka moralpolisen på mig? För där håller jag plötsligt med Nilsson. Det är alltså inte olagligt. Inget jag gjort är ens i närheten.

För övrigt finns samtliga de bilder som jag lagt på bloggen alltså fritt nedladdningsbara i högupplöst format på deras presssida. Enda skälet till att man lägger högupplösta bilder på sin sajt för vem som helst att ladda ner är…….att vem som helst ska kunna använda dem. Annars lägger man alltså inte ut högupplösta bilder. 

Well played, pappskallar. 

Ni som vill ha ert eget galleri av dessa exempel på de allra vassaste knivarna i Guds lilla människolåda – feel free att ladda ner. Så många ni vill. Knock yourselves out. 

 

Nu vill jag att ni ska komma ihåg vad Nilsson alltså sa – han har i kommentaren nedan hänvisat till att hans familj blivit hotad av nazister och i kommentaren när han inte skulle kommentera mig kommenterade han just att folk ”ringt och skrikit”. 
 

Ser ni vad jag ser på bilden nedanför, den hela bråket om ”upphovsrätt” handlar om?

Hans kontorsnummer. Inte jobbmobil. Hans nummer till kontoret. 
Så min enkla fråga till Hans-Olof är: 

Vad gjorde du på kontoret under valborgshelgen? Bor du där?

Det tror jag inte är tillåtet. Då ska du förmånsbeskattas dessutom. Jag trodde också att Livs med sina 200 miljoner i omsättning hade råd att ha en assistent till förbundsordföranden.

Men tydligen svarar alltså Nilsson själv på alla sina samtal, bokar alla sina resor, alla sina luncher. Det tror jag hans medlemmar uppskattar faktiskt, att han frivilligt lägger så mycket tid för att spara deras surt inbetalade medlemsavgifter. 

Annars tror jag Nilsson här har ett väldigt flexibelt förhållande till både verklighet och sanning faktiskt. I själva verket har ingen ringt till honom under valborg, då var han ju hemma med sin familj och inte på Norra Bantorget och jobbade. Och om någon har ringt till hans jobbnummer har en assistent svarat. 
 

Det här är faktiskt så episkt roligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men jag har fått ett helt otroligt klockrent skolboksexempel på hur man inte ska hantera kritik. Tack för det, Livs. Det kommer jag ha nytta av i mitt jobb. 

Kan ingen säga till dem att det framför allt inte är en bra idé att hitta på saker allt eftersom? Jättedålig idé faktiskt. 

Själv saknade jag mailen jag fått av min nyvunna vän, Ingrid.

Så idag mailade jag henne igen. 
 

Får se vad som gäller idag. Kommentera? Inte kommentera? 

* poppar pocorn

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!