Fyra nyanser av ledsen

Det råder fullständig förtvivlan hos landets alla vänsterdebattörer.

I dagar nu har vi kunnat läsa all den fulgråt som spills ut över olika kolumner och ledarsidor. Och ilska. Över att inte ha fått sin vilja igenom, ironiskt nog skriver samma krönikörer saker som att motståndaren borde “hoppa ur sandlådan”. Mmm. 

Och det enda man vill göra är att ge dem en kram och skicka en sådan här till dem på Posten och säga: “så ja, det kommer ordna sig”.  

Eller, get your shit together. 

För maken till självömkan att det så härliga segerruset från valnatten den 14 september, som efter 8 år förpassade den bittra åskådarläktaren tillfälligt till historia,  tyvärr är över nu, har jag aldrig sett. Trots att det här ska föreställa proffs. 

Jag har samlat lite olika exempel. Nedan skriver till exempel fd LO-ekonomen Jan Edling så här om situationen, och sammanfattar Alliansens politik på ett så kreativt sätt värdig endast ett galleri för samtidskonst: 
 

 

Edlings svavelosande epos kan ni läsa i Dagens Samhälle. Liksom det här, av en om möjligt ännu bittrare föredetting, Per Åhlström, som själv också tillhört miljardkoncernen LO genom tidningen Metallarbetaren. Åhlström fäller här det redan klassiska: 

“……(att bilda koalition i opposition). Det är inte organiserad opposition utan organiserad obstruktion.”

Sossen tycker att ett organiserat samarbete utanför regeringsställning är att obstruera. 
 

Nu ska vi se. Ett borgerligt samarbete inleddes 2004 och skaffade dem regeringsställning i 8 år. De har alltså funnits i 12 år, snart 13 år. Och de gick till val på att bilda ännu en regering och lovade alltså väljarna att lägga den budget de hade klar innan valet. Oavsett det parlamentariska läget. Och detta gjorde de. 

Är detta obstruktion, Åhlström? Det betyder vad man menar med obstruktion. Om man menar att “hindra eller blockera socialdemokraterna att oavsett parlamentariskt läge att ha makt” med obstruera hoppas jag Alliansen fortsätter med det. 

Om man menar ordets egentliga betydelse är Åhlström ute och cyklar på en liten liten röd cykel just nu. 
 

På Dalademokraten är även Robert Sundberg ledsen. Här har Alliansen chans att “göra upp” med sossarna och acceptera höga skatter, höjda bidrag och försämrad sysselsättning. Men de vill inte. Snyft. 

De här egenknåpiga klipp-och-klistra-varianterna på Alliansens budget har för övrigt synts flitigt i samma ledsna sosseflöde på sistone. Fria kreativa tolkningar som hade gjort sagoläsande kulturministern röd på kinderna av stolthet. 

Ledarkrönikören Joakim Andersson är mer arg än ledsen. Och tycker Alliansen mobbar Löfven. 

De som helt uppebart nog är ledsnast av dem alla är Partitidningen och Surdin….förlåt….Swedin, Putterson och Lindberg.  

Jag tänkte här presentera ett eget “flöde” av deras textmässiga klagomur. 

28 nov:
Förlåt Annie Lööf, men du leder ett riksdagsparti och inte något slags ungdomsförbund. Om en riksdagsmajoritet bestående av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna röstar igenom ett budgetförslag är det inte rimligt att  Stefan Löfven och Socialdemokraterna ska reda upp röran.

1 dec:
En idé som just nu snurrar på högerflanken är att Stefan Löfven ska manövreras in i en situation där han – med smärre förändringar – regerar vidare med Alliansens budget. Detta kan och bör Stefan Löfven absolut inte gå med på. Politik är inte ett spel. Det handlar om olika syn på samhället, på vilka problem vi har och hur dessa ska kunna lösas.  Stefan Löfven bör vara beredd att kompromissa och förhandla om mycket. Men han kan inte bli Alliansens marionett. Då är alla andra alternativ bättre – även extraval.

2 dec:
Stefan Löfven, som stått med utsträckt hand i två års tid. Som närmat sig gränsen till förnedring och självutplåning i sina envisa, lågmälda propåer om samarbete. Eller Annie Lööf & company som gång på gång och i allt högre tonläge avvisat alla inviter samtidigt som de vrålar att Stefan Löfven måste hitta någon att samarbeta med. 
…….
Kom igen nu, snälla SD och ­Alliansen. Vi förstår hur ni tänkte, med det här har faktiskt gått för långt. De flesta av oss vill faktiskt 
bara ha jullov nu.  

3 dec: 
Dessutom råder i borgerligheten renons på idéer. De har sitt fluffiga budgetförslag som förvisso ser ut att vinna i dag, men det är definitivt inget man kan regera på.

3 dec:
Statsminister Stefan Löfven sträcker ut sin hand om och om igen, det är närmast larvigt hur bedjande han är om samarbete. Men alliansen inte bara vägrar ta honom i handen – de spottar i den. Det är osmakligt att se. Centerns Annie Lööf är en svensk enmans-Tea Party-rörelse, hon är förblindad av maktanspråk, hon upprepar ständigt att det är Löfvens ansvar att fixa krisen.

4 dec:
Även i förrgår gjorde statsministern vad han kunde och bjöd efter SD:s besked in ­Alliansens partiledare till samtal. De gick dit, stannade en timme och kom sedan ut brett leende med beskedet att det inte fanns något att samtala om. Det är lika obegripligt som oansvarigt.

Vad Alliansens plan var för vad som skulle hända efter att Löfvens budget föll är fort­farande oklart, eftersom de till och med vägrade svara på frågor om det.

7 dec:
Tryggheten försämras och när svensk ekonomi bromsar in nästa gång eller när arbetslösheten slår till i din familj bör vi minnas hur Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet svek landets löntagare och näringsliv

9 dec: 
Nu är det som att centerledaren Annie Lööf lever i ett slags parallellt universum där valet inte har varit och inget av detta har hänt. Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris. Mot folkviljan och med röststöd från S­verigedemokraterna om så krävs. Lööf är David som möter Goliat. Hennes historiska uppgift att sätta stopp för extrema vänsterförslag som gratis mediciner till barn och mer pengar till järnvägsunderhåll.
Sossarna ska knäckas en gång för alla och om detta må ni berätta runt läger­eldarna i hundratals år fram­över
.

Nedanstående klipp tycker jag sammanfattar deras gemensamma inställning i en mening: borgarna vill BARA FÖRSTÖRA!
 

Jag tror  ingenting illustrerar känslan på Aftonbladet just nu mer än den här bilden: 
 

Och medan de fortsätter sitt sorgearbete kör lillasyster Politism på i vanliga hjulspår för att uppnå drömmen om att bli politikens svar på bloggaren Kissie, för SSU:are. Så de har motsvarigheten till Dagens Outfit som nyhet på sin startsida: ett test. Med det krystade namnet “Vilken enad Allianspolitik mot SD är du?”.

Antar att “Borgarfascist eller borgarnazist? var upptaget. 
 

Just nu går så mycket referenser till dagis att hälften vore nog och jag tänkte inte ge mig in i den vokabulären. Men för att sammanfatta detta läge, som presenterades i en humoristisk kontext, till en något allvarligare slutsats handlar allt detta om: 

MAKT. 

Och sossarnas förtvivlan och avsky handlar inte om något annat än att det maktspel Löfven försökte sig på – att i vanlig ordning utgå från att socialdemokraterna är solen planterna snurrar runt och måste just betrakta som solen, dvs livskraft – denna gång inte fungerade.

På valnatten utbrast Lindberg i obehärskad lycka att “sådärja, nu var ordningen återställd”.
 
Och det är så sossarna resonerar, oavsett om de just nu jobbar som skribenter, är politiker eller politiska tjänstemän. Det är också en mycket flytande gräns däremellan, som ni ser i flödet jag skapat har flera av skribenterna jobbat åt antingen LO eller direkt åt sossarna tidigare (Edling, Åhlström, Pettersson, Lindberg). Sossarna anser att de har rätt till makten. Efter valet 2006 sa en ungsosse till mig på fullaste allvar att Alliansen “kidnappat regeringsmakten”.

Och läser man noggrannt vad debattörerna säger återkommer den här beskrivningen av läget: 
 

Detta scenario har upprepats massor av gånger, senaste av Löfven i Agenda: det fanns bara två lägen. Antingen en sosseregering eller en regering där SD har inflytande. Det tredje alternativet, att Alliansen styr och sossarna agerar stödparti finns alltså inte ens på kartan. Ledarsidan skriver uttryckligen att det inte är ett alternativ överhuvud taget. Löfven utlyster hellre nyval än att samarbeta över blockgränserna på riktigt. 

För han ÄR inte intresserad av samarbete. Utan av makt. Och han är beredd att ta varje chans för att själv få styra alldeles oavsett hur läget ser ut. Synd att han inte kan vara ärlig, jag hade haft något mer respekt då. 

Men det är talande.

Och sammanfattar varför jag en gång i tiden engagerade mig i Moderaterna tidigt 90-tal: den här pompösa och dryga maktfullkomligheten som genomsyrar sossarna sedan tid och evighet, denna självklara inställning till enparti-staten Socialdemokraterna, gör att det kryper i kroppen. Jag blir förbannad. 

Jag blev förbannad som 16-åring och jag blir förbannad nu. 

Och nu ska ni bort
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *